Medeltida hemligheter (prs)

(Tack! Har väntat på att få rolla hela dagen XD Du gjorde just min dag! ♥)

Maximillian suckade djupt. "Vet du? Åt helvete med allt. Jag tänker först och främst återhämta mig innan jag rusar efter varulvs-Hans."
Hector såg konstigt på honom nu. "Vad talar du om?"
"Jag tror i alla fall det var Hans. Det var lite svårt, men jag minns väl ansiktet på personen som nästan tog kol på mig. Och jag är ganska säker på att han inte riktigt var mänsklig."
Längre bort i rummet kunde Maximillian höra hur medikusen tappade vad han än höll i av chock.

(Åh, tack så mycket! Vad glad jag blir! ♥)

Varulvs-Hans.. Minnena kom tillbaka som en stark flodvåg och Rose tog ett djupt andetag innan hon uttalade sig igen.
"Han är död", andades hon. Hans ögonvitor.. Rose rös till.

Nu var Maximillian bara allmänt trött på livet. "Nej, vet du vad? Jag orkar inte. Jag tänker sova. Jag tänker må bättre. Jag tänker läxa upp Tobias som orsakade det här helvetet", han såg Tobias blekna i ögonvrån, "och sedan ska jag faktiskt se till att hästarna mår bra. Att prinsen får sitt svärd till slut och jag tänker göra mitt jobb. Och vet du vad jag mer tänker göra? Jag tänker gifta mig. Men bortsett från det som ingår i mitt liv tänker jag inte bry mig längre. Riddarna, ursäkta Hector, får faktiskt sköta det här. Jag är ingen krigare", muttrade han.
Medikusen började tala. "Med all rätt. Det är exakt det du ska göra. Och jag ska tala med kungen. Alicia, kära barn, se till att ta hand om honom", mumlade han och plötsligt var han inte i rummet längre.

Rose nickade instämmande. Hon suckade vid tanken att hon snart skulle behöva jobba igen. Det hade hänt så mycket. Regnet smattrade mot fönsteret och tröttheten drabbade Rose. Det sista hon hörde innan hon somnade in var någon som hostade.

När Maximillian vaknade nästa morgon så var Alicia inte vid hans sida, inte heller Hector eller Tobias. Medikusen hade lämnat hans mediciner på ett litet bord precis bredvid honom, men han kunde inte använda magmusklerna.
Han petade lätt på Rose som hade somnat vid hans sida (??).
"Rose?" hostade han lätt. Hans hals var torr också. Han behövde vatten. Fan också. Han behövde Alicia. Hon visste vad hon höll på med.
"Rose? Kan du byta mina bandage eller hämta medikusen eller Alicia? Jag behöver även mina mediciner. Och vatten." Han knep igen och gnydde lätt när en stöt av smärta for genom hans kropp. Salvorna behövde smörjas in och helst ville han inte att Rose skulle behöva röra vid hans halvt förstörda kropp.

(jappm hon sov bredvid honom cx)

Rose ryckte till.
"Javisst", sluddrade hon och reste sig försiktigt upp. Rose vaknade tillslut på riktigt och förstod allvaret i situationen.
"Håll ut", sade hon samtidigt som hon rusade ut ur rummet. Rose fann genast Alicia. Hon sov.
"Alicia?", Rose försökte hålla en lugn ton. Alicia verkade inte sova så djupt då hon vaknade oroligt lätt, och verkade klarvaken.
"Det är Max", sade Rose och Alicia kastade sig upp ur sängen. Hon började göra iordning vatten och joggade in i Max rum.
"Förlåt, jag var bara så trött", ursäktade Alicia sig. Rose skulle precis säga att det inte var någon fara när hon insåg att Alicia talade till Max.

Maximillian log vagt men var säker på att det blev en grimas då blodet hunnit torka och Alicia därmed slet av en liten sårskorpa.
"Förlåt. Fan också. Jag skulle inte ha somnat. Nu kommer det här göra ont", svor hon lågt medan hon kramade ut vatten på Maximillians sår. Han höll tillbaka ett skrik.
"Just det", muttrade hon sedan och tryckte ut vatten i hans mun. Han svalde lättat.
"Tack." Han kunde äntligen tala.
"Skrik helst inte. Och tugga på det här", tillade hon och stoppade in ett löv i hans mun. Maximillian började tugga medan Alicia smorde ut salvan över hans sår. Han förstod nu varför hon bad honom att inte skrika, men han kved definitivt.
"Medikusen sade att såret måste torka lite idag. Luftas lite", mumlade hon. Hon fortsatte att bre ut salvan men gick sedan bort för att blöta ner en handduk. Hon kom tillbaka med handduken och lade den över hans sår.
"Men, då jag råkade glömma att byta bandagen då jag somnade så måste vi även mjuka upp din hud lite", grimaserade hon. "Okej?" Nu log hon.
Maximillian nickade och lyckades klämma fram ett eget leende.
Alicia vände sig mot Rose. "Han är din nu. Om han vill dricka så måste du blöta en tygbit eller liknande och klämma ur vattnet då han inte kan använda magmusklerna och resa sig för ett vanligt glas", förklarade hon och vände sig sedan mot Maximillian.
"Trötta inte ut henne."
"Självklart inte", försökte han fnysa men hans kropp gjorde så ont.
"Förresten så ser Tobias till att arbetet med det nya stallet blir som planerat", lade hon till. Sedan gick hon ut ur rummet.
Maximillian vände sig mot Rose. "Äntligen ensamma", log han.

Rose log nervöst. Tänk om hon gjorde något fel? Hon skulle precis fråga om Max ville ha något när medikusen rusade in.
"Rose", sade han. "Kungen vill att du återgår till ditt vanliga arbete."
Roses mage vändes ut och in.
"Nej, nej.. Max..", försökte hon men medikusen skakade bara på huvudet.
"Jag tar hand om honom", log han. "Det är trots allt mitt arbete."
Rose gick fram till Max och pussade honom på pannan.
"Jag kommer tillbaka så fort det går", viskade hon.

Maximillian kände hur hans hjärta föll men nickade endast. "Okej. Ha en bra dag på jobbet", log han mot Rose.
Sedan suckade han bara och tänkte att han förmodligen borde sova. Man mådde uppenbarligen bättre ifall man sov mycket och så som han såg det kunde han inte precis göra något annat heller. Förutom...
"Kan jag få något att äta? Jag håller på att svälta igen", klagade han hos medikusen som bara nickade och försvann igen.

(förlåt att jag inte har svarat på så pass länge, jag har varit bortrest)

När Rose var på väg till slottet kunde hon inte sluta oroa sig för Max. Innerst inne visste hon att medikusen hade koll men Rose ville vara närvarande.
"Rose, kungen vill träffa dig", sade en människa som gick förbi. Rose suckade även fast det var väntat.

Så fort kungen såg Rose reste han sig och gav henne en kram. Rose visste inte riktigt hur hon skulle agera så hon kramade honom tillbaka.
"Jag förstår att det här måste vara jobbiga tider för dig, Rose", sade han medlidsamt. "Men tyvärr måste jag be dig att fortsätta ditt arbete här på slottet. Annars måste vi ersätta dig."
Rose nickade.
"Absolut", mumlade hon.
"Har du hört om smeden?", suckade kungen. "Stackars man. Det är otroligt att han fortfarande lever."
Rose stelnade till. Kungen såg på henne som att han förväntade sig ett svar.
"Ja. Otroligt sorgligt", fick hon till slut fram.
"Seså, kila iväg nu", log kungen och Rose rusade ut ur rummet.