Hungerspelen (Öppet rollspel)

Såklart det är!

Mortimer Hutch - distrikt 9

Mortimer försöker kontrollera sin andning samtidigt som hissen åker uppåt. Han tränare hade försökt överösa honom med positiva och peppande ord, men det hade inte hjälpt. Han är livrädd. Han vill inte döda, och han vill inte dö.
Livet i distrikt 9 hade inte varit mycket att hurra för, men det hade ändå varit ett liv. Hans liv. Men sin familj och sina vänner.
Han huttrar till av obehag. Han hade bestämt sig för att i alla fall inte visa sig svag, varken för sina motståndare eller för de som fick sitta hemma och se på när han gick slutet av sitt liv till mötes.
När hissen stannar har han hjärtat i halsgropen. Men när startskottet går så tvekar han inte utan sätter av genom tunneln framför sig. Hans mål är att ta sig ovan jord, där han kändes sig mest bekväm och visste hur han skulle finna föda.
Om de ens finns något ätbart på den här arenan..., tänker han och fortsätter springa.

Molly Joy - distrikt 10

Molly känner hur paniken kommer krypande när hissen stannar, fortfarande under jord, fortfarande i mörkret. Hon är mörkrädd, och det kompakta mörkret får henne nästan att stänga ner av rädsla. Hon vill bara krypa ihop till en boll och vänta på ljuset, som hon hade gjort så många nätter tidigare.
Men rösten i högtalaren meddelar henne om att ljuset aldrig kommer komma till dem, hissarna skulle inte ta dem längre. När startskottet går står hon först och bara stirrar ut i mörkret med armarna om sig.
Jag tänker inte dö såhär, tänker hon bestämt och börjar långsamt ta sig genom tunneln. Hon vill inte möta sitt slut paralyserad av rädsla. Nej, hon var tvungen att försöka. Inte ge upp.

MANDY - Distrikt 8

Tiden passerar som timmar. Det är omöjligt att avgöra hur lång tid det tagit. En timme, två timmar eller kanske rentav ett halvt dygn? Sedan spelet börjat har Mandy yrat omkring utan någon som helst aning om var hon skulle ta vägen. Hon har varken sett, hört eller anat någon annan spelare i närheten under hela hennes underjordiska vandring. Platsen känns mörkare än i början. Det känns som om hon tagit sig längre ner istället för uppåt. Hon är utmattad och har bestämt sig för att vila en stund, även om hon är väl medveten om att det innebär att hon kommer komma försent till blodbadet.
Hon befinner sig i ett hackigt cirkelformat rum i grottan. Det finns två utgångar. En tunnel snett framför henne och en till höger om henne. Hon sitter ner med ryggen lutad mot väggen och ansiktet uppåt. Det trånga utrymmet och mörkret stör henne inte. Hon har många gånger hjälpt till i textilfabrikerna hemma. Maskinerna är störa och byggda i tung metall. Det händer ofta att något går sönder och då brukar hon få klättra in i små tunnlar för att rätta till problemen.
Det som däremot stör henne är bristen på mat och vatten. Magen kurrar och hennes hals brinner. Hon skulle göra allt för ens en råtta att tugga på. Taket ovanför henne är fuktigt. Det händer att det kommer några droppar från sprickorna, kanske en gång i kvarten. De landar så småningom i hennes mun som hon låter vara öppen. Det är drickbart men hjälper inte mot den brännande törsten. Men hon svävar inte i livsfara än i alla fall. Här ska Mandy sitta åtminstone ett tag till.

Tom Stark - Distrikt 11

Tom springer genom tunnlarna. Han känner qtt han måste ha vatten. Jorden är torr men vid vissa gångar är den blöt. Han försöker springa genom dom mer fuktiga så långt det går, men vissa av dom är helt fulla med lera eller odrickbart vatten. Det är frustrerande att vara i så blöta områden utan att ha något att dricka.

Efter en lång tid känner han att han inte orkar att springa mer. Fastän han inte har märkt att det har gått uppför så verkar han ha valt rätt vägar, för mörkret är inte lika genomträngande nu. Han sätter sig ner vid en "L-korsning" där han har full uppsikt över båda gångarna och vilar.

Cherry Vinblomma - Distrikt 7

Cherry springer. Hon har bra kondition och orkar därför springa länge, men hon behöver vatten. Efter att ha sprungit i något som känns som en evighet så känner hon att luften börjar bli lite tunnare och mörkret lite ljusare. Hon går på, och ser efter ett tag konturen av en pojke som sitter längs bort i tunneln. Han verkar ha sett henne också för han vänder tvärt och springer iväg. Hennes ögon har blivit skarpa i mörkret och hon springer efter pojken som hon sett kommer från distrikt 11. Cherry skulle lätt kunna döda honom och tjäna poäng från tittarna, men till sin förvåning känner hon att det inte är det hon vill.

"Stanna!" ropar hon. Pojken ser sig förskräckt över axeln och ökar takten.
"Stanna!" ropar jag igen. "Jag vill dig inget illa!"
Pojken snubblar och jag är snart ifatt honom. Han ser vettskrämd ut, men när jag sträcker fram handen så byts rädslan till förbryllelse. Jag säger mina nästa ord nästaan utan att själv tänka igenom dom.
"Allians?"

Någon av mina karriärister kan om det är tänkt att bli en dödskamp.

Annars är han välkommen till "Tom och Cherry alliansen"

Tilly - distrikt 4

Än så länge är tunneln rak, utan några angränsade tunnlar. Hon känner sig helt ensam. Hon vet inte om det är bra eller dåligt. Hon visste att hon var en av de starkaste av deltagarna, och hon skulle gärna gå in i en allians med de andra karriäristerna, problemet var bara att finna dem först.
Hon fortsätter rakt fram tills hon kommer till en t-korsning. Hon tycker att det ser lite ljusare ut åt höger och börja jogga ditåt. Snart börjar tunneln luta uppåt och hon ökar på stegen. Nu kan hon se slutet på tunnel. Hon hukar sig när hon springer ut i ljuset och kastar sig åt sidan.
Dock verkade det vara ett onödigt drag, då det inte står någon och väntar på henne. Hon verkar vara en av de första ut ur tunneln och hon springer mot ymnighetshornet. Hon kisar i solskenet, men saktar inte in. Hon behöver ett vapen.

Adrian - distrikt 5

Adrian hade sett ljuset i slutet av en tunnel tidigare, men medvetet valt att gå åt ett annat håll. Han ville inte hamna mitt i blodbadet, för han visste att han hade varit så gott som död ifall han hade gjorde det.
Nu gick han i komplett mörker. Det gjorde honom inte så mycket. Han var van med mörka och trånga utrymmen. Han spände sina öron och försökte urskilja olika ljud i tunneln. Tårarna hade sedan länge slutat rinna, och han försöker hålla inne de rädda snyftningarna som hotade att undslippa från hans läppar.
Han har aldrig varit så rädd. Plötsligt hör han steg bakom sig.

Mortimer - distrikt 9

När Mortimer äntligen kommer upp tunneln stannar han av rent obehag. Solljuset är skarpt och hans ögon svider efter mörkret nere i tunnlarna. Han vet att han måste flytta på sig snart, står han kvar är chansen stor att han kommer bli dödad, men ljuset har gjort honom helt blind. Han tänker att de andra måste uppleva samma sak, men kommer sedan på att andra kanske kom ut ur tunnlarna före honom och redan har haft tid på sig att anpassa sig efter ljuset.
Han tvingar upp ögonen, och ser att han hade rätt. Han var inte först ut ur tunneln, men ingen har tack och lov lagt märke till honom än. Han vet att han borde springa åt skogen så fort han kunde, men han vill inte lämna ymnighetshornet helt tomhänt.
En bit bort ser han hur en spade ligger. Det var precis det han behövde. Han kunde göra väldigt mycket med en spade. Han gör ett snabbt beslut och springer mot den.

Molly - distrikt 10

Molly går med långsamma steg genom tunneln. Hennes andhämtning är ytlig och ryckig. Hon anstränger sig för att inte börja hyperventilera. Mörkret kännes påträngande, och än hade hon inte sett skymten av något ljus. Det höll på att äta upp henne inifrån.
Det hela var som en lång mardröm. Hon hade sett de andra spelen, och hon var medveten om att arenorna kunde vara fulla med fällor. När som helst kunde hon bli attackerad av en annan deltagare, eller någon mutt, eller bara kliva i en fälla.
Hon fortsätter ändå att gå, vad annars kan hon göra? Plötsligt känner hon hur hon kliver på något hårt. Hon lyfter förvånat på foten.
Men en smäll slits världen itu. Hon inner knappt skrika av förvåning och smärta innan allt är över. Hon känner inget mer.

VALERIE - Distrikt 9

"Kattögat", smeknamnet Caesar började kalla henne under intervjuerna, känner att hon är på rätt väg. Hennes reflexartade ögon lyser till när hon smyger sig fram genom varje korsning. Hon känner att det fläktar i tunneln. Det är inte lika kvavt och lika torr luft som för en stund sen. Valeries två svarta hästsvansar flyger fram och tillbaka medan hon går. Hon hoppas på en arena med mycket gömställen. Gärna en där man åtminstone kan sova om nätterna utan att få en kniv i ryggen. "Snacka om backstabbing", tänker hon och hon börjar le. Sedan börjar hon fnissa och skrattar lite tyst för sig själv. De som inte kände henne skulle kunna tro att hon var sadistisk och fann dödandet njutningsfullt men hon är bara glad att hon hittat något att skratta åt så att hon slipper bli helt känslosam och gråta - vilket hon verkligen inte vill framstå som. Verkligen inte framför folk, minst sagt hela regeringen.



HUGO - Distrikt 6

Hugo är så rädd, så rädd. Han vill inte vara ensam. Han känner en så skrämmande känsla, känslan av att han snart kommer att dö. Han vill inte dö men han skulle göra allt för att ha någon vid sin sida när det händer. Han är så rädd att han inte ens märkt att... han har kommit fram! Tankarna försvinner genast när han får syn på det.

Hugo ser solljuset lysa in bara några meter bort. Han börjar springa och hoppar sedan. Öppningen är inhuggen en bit uppe i väggen. När han landar efter hoppet slår han magen i stenen. Den är brant och trång och han kravlar klumpigt upp genom den. Medan benen sprattlar därunder så tar hans händer ett fast grepp om ojämna delar av stenen framför honom. Han drar sig kämpigt uppåt tills han kan sätta fotfäste och börjar krypa den sista biten. Snart ser han något grönt. Gräs. Det är gräs. Han reser sig upp så fort att han blir yr och vänder blicken mot himlen. Solljuset är bländande. Han sätter handen mot sina ögonbryn så att den kan fungera som solskydd.
Han ser sig omkring. De befinner sig på en enorm gräsbeklädd slätt. Skulle han hinna bort till antingen berget som är till hans vänstra sida, eller mot den högra sidan där skogen börjar? Med de, menar han de andra. Han är långt ifrån den första som kom upp. Han hinner inte tänka länge. Hans position är i mitten av alla tunnlar längs det prickiga området. Det finns fler tunnlar än vad det finns spelare och hela tiden kommer nya spelare upp ur tunnelöppningarna från alla håll. Han dör om han inte bestämmer sig.
Han sätter fart rakt fram mot ymnighetshornet som verkar vara kopparrött i år om hans ögon inte lurar honom. Eller så har det bara färgats av blod. Hursomhelst han springer så fort hans ben tillåter mot målet.
Han når fram till en hög av teknisk utrustning som ligger precis i öppningen. Där ligger mörkerglasögon, ficklampor och mycket annat. Han öppnar fort väskan han fått tag i och slänger i det allra viktigaste han hittar. En hel del av det här skulle vara utmärkt att använda till sina uppfinningar. Han stänger väskan så fort han kan och ser sig vaksamt omkring.

---

XANDER - Distrikt 7

Sedan Xander nått ut ur tunneln har han snabbt kommit till sans och blivit alert inför vad som väntade honom. Han är besviken över att inte fått till ett enda dödsfall innan han nådde markytan men att hålla i en yxa kanske ändå skulle kännas bättre. Yxor är från hans rätta element. Han har snabbt kommit ut och kutat mot vapensamingen. Han springer tills han kommer in under taket. Han känner ingen rädsla gentemot någon av de andra spelarna, de är under honom. För han lägger genast vantarna på en yxa som han inte tagit för intet. Han ser på när några springer iväg från området. Några måste säkert känna sig hotade av honom. Vem skulle inte göra det? Men de stannar inte ens för att slåss! De flyr sin väg bort från fältet, åt olika håll Fega ynkryggar! Men han springer inte efter dem. De kommer senare ändå att dö av mycket värre skador. Han är själv beredd att vakta tunnlarna, som en bonde som vaktar sina grödor för skadedjur. Xander springer ut på fältet med ett fast grepp om sin yxa. Det är dags för honom att visa publiken vad de vill se.

Tilly - Distrikt 4

Tilly är den som kommer först till ymnighetshornet. Hon andas tungt efter sprinten från tunneln. Hon ser sig sökande om samtidigt som hon plockar upp ett kort svärd.
"Det måste finnas en treudd", mumlar hon för sig själv. Hennes blick fångar något längst in i ymnighetshornet. "Bingo"
Hon klättrar över några lådor för att komma till den bronsfärgade treudden. Hon plockar upp den och ett nöjt leende sprider sig på hennes läppar. Nu var hon redo för allt.
Hon vänder sig utåt igen och ser att det sitter en kille precis i öppningen till ymnighetshornet. Han har inte sett henne, och han verkar hålla på att fylla en ryggsäck med saker. Hon studerar hans rygg och försöker komma fram till vem det är. Det korta röda håret säger henne att det måste vara killen från distrikt 6. Han hade inte gjort något större intryck på henne, och tyvärr kommer han få bli hennes första offer.
Hon plockar upp ett nät och smyger upp bakom honom. Precis då ser han sig om. Med en snabb rörelse kastar hon nätet och höjer treudden.

Adrian - Distrikt 5

Ljudet av steg blir starkare bakom Adrian. Hans puls dunkar i öronen på honom. Han kniper ihop läpparna för att inte undslippa sig ett skrämt läte.
Nej, nej, nej... tänker han panikslaget. Han fortsätter framåt på lätta fötter, rädd för att göra ett ljud. Stegen bakom honom kommer allt närmare. Han är tvungen att gömma sig. Nu.
Han drar med handen efter väggen för att försöka urskilja någonstans där han kunde gömma sig. Lättnaden som sprider sig i hans bröstkorg när han finner en smal springa i klippväggen är obeskrivlig. Sprickan är precis så bred att Adrian kan klämma sig in där. Den är inte djup, och ifall det skulle varit ljust i tunneln skulle han blivit sedd, men eftersom det är becksvart så borde vem det än är som kommer bakom honom bara gå förbi utan att upptäcka honom.
När stegen närmar sig håller han andan och kniper ihop ögonen. Inte för att det gjorde någon skillnad, han såg ändå inget. Men han knep ihop dem av rädsla, och knyter nävarna.
Mamma..., tänker han ynkligt. Jag vill inte vara här... ta mig härifrån...

Mortimer - Distrikt 9

Mortimer greppar spaden och upptäcker till sin stora glädje att det även finns ett rep lindat runt skaftet på den. Han skulle kunna göra så mycket mer med både en spade och ett rep. Han ser sig omkring. Fler deltagare hade börjat komma ut ur tunnlarna. Det var dags att sticka härifrån.
Han tänkte först springa åt vänster, men där kommer den där obehagliga killen från distrikt 7 springande med en stor yxa. Mortimer vill inte komma i hans väg, så han springer åt höger istället.
Snart har han kommit in under träden, men han saktar inte ner. Han vill komma så långt bort från ymnighetshornet som möjligt. Hans långa ben matar på stegen i en jämn takt. Han ägnar en kort tanke åt Valerie, som var från samma distrikt som honom, men han hade inte sätt henne på fältet. Han skjuter bort tankarna på henne. Han var tvungen att göra det här själv. Bara en vinnare.

HUGO - Distrikt 6

Hugo rycker till men innan han hunnit vända sig om har han fått någonting kastat över sig. Han förstår inte att han är i livsfara, han kan verkligen inte förstå hur någon kan tänka sig döda honom men han har inte mycket tid åt att tänka.
Han tar sig klumpigt ut ur ymnighetshornet innan han snubblar över nätet. Hans synfält är begränsat. Han kan bara se mellan utrymmet mellan repet som håller samman nätet men hinner i sista stund ta tag i kanten av det stora hål som dyker upp ur ingenstans.
Hugo hänger tag i kanten av det kilometerlånga schaktet där en av hissarna egentligen skulle föra en av spelarna upp till ytan. Långt därnere finns en hiss men det är inte till någon hjälp. Det här är en dödsfälla. Faller han så är hans tid ute. Ingen kan överleva ett sådant fall. Så typiskt! Det räckte inte med en massa tunnlar överallt och att de behövde börja spelet under marken utan det ska också finnas dödsfällor överallt.
Han tror sig se en flicka, en av karriäristerna, närma sig. Det måste vara hon som kastade nätet över honom. Hon bär på en treudd... innerst inne vet han att han kommer att dö men i desperation skriker han:
"Döda mig inte! Snälla! Jag gör vad ni vill... bara ni inte dödar mig! Jag är bra på teknik... jag... jag kan uppfinna saker..."
Han darrar och stammar. Han vet inte vad han ska ta sig till. Det blir bara svårare att hålla fast i den hårda metallkant med den ena handen medan den andra håller fast i en väska som hänger nerför knäna och dessutom är full av alla slags tunga tekniska prylar.
Ska han släppa väskan och kanske kunna hålla kvar ett tag till - för att bli dödad av karriäristflickan...? Eller ska han hålla kvar i väskan och falla tillsammans med den om bara några sekunder? Eller ska han hålla kvar väskan för att sedan se till att flickan tar den ifrån honom... innan hon dödar honom?



VALERIE - Distrikt 9

Valerie har kommit fram till öppningen av sin tunnel och koncentrerar sig.
Kogret ser ut som ett mindre rör av silver. Det hade varit det vackraste koger hon någonsin sett om det inte vore för den ditmålade Panem-symbolen. Inuti den finns ett kolossalt lager av pilar och viktigast av allt finns bågen av glansigt mörkbrunt trä. Hon funderar på om hon ska ta den... eller armborstet som hon ser att pojken från distrikt 6 måste ha tappat efter att han fått nätet kastat över sig av flickan från distrikt 4. Stackars dåre, tänker hon. Det finns inte en chans att han överlever det fallet. Det är frestande, men när ska folk lära sig att det aldrig är en bra idé att stå kvar och plocka åt sig så mycket som möjligt?
Antingen tar hon armborstet vid sidan av högen med teknikhögen eller bågen vid hornets öppning.
Hon satsar på bågen.
Hinner hon dit i tid?
Det är bara att ta ett språng ut ur tunneln ut på slagfältet och fram till hornet, greppa bågen och kogret ochsedan låta benen föra henne mot skogen. Där är det lättare att hitta mat. Sen tänkerr hon flytta upp i bergen. Högre marker innebär längre utsikt.

Hon gör sig redo.
Hon går ner på knä, andas och räknar.
3
2
1
... och hon springer ut på fältet...




MANDY - Distrikt 8

Mandy sitter fortfarande kvar i sin lilla vrå i underjorden. Hon ska sitta här en stund till, tills allt är över. Sen kanske hon kan försöka stjäla något av det som finns kvar. Hon trummar med fötterna på golvet och visslar lite lätt. Hon kan aldrig vara helt säker men hon tror att hon är ensam för tillfället. Både från spelare och av publiken. Varför skulle någon kamera ens fokusera på henne just nu?