Ondskan går i arv

Bra valt Joatan!

SÅ BRA!!!!

Heeej! Jag vet att detta kapitel skulle varit ute i helgen egentligen men jag har mått ganska ordentligt illa hela helgen så jag har haft väldigt svårt att koncentrera mig när jag försökte! Jag vill säga förlåt, men jag tror nog inte att det gör något, ni är så snälla Det blev inte så långt, och inte jättehändelsefullt, men jag hoppas att ni gillar det!

Kapitel 10 - En pratstund:

-Det såg jätteläskigt ut när du föll, jag var rädd att du skulle störta bland oss! sade Will medan han och Durrabel var på väg runt slottet till ingången.
-Jag tyckte att det såg läskigare ut när du ramlade, måste jag säga, för när du hade landat låg du där utan att röra på dig och det såg ut som du hade svimmat. Men sen gick det ju bra för dig.
-Ja, det var tur det. Det är ju ju roligt att sätta rekord, men det finns kanske bättre alternativ att sträva emot än att hamna på sjukhusflygeln så tidigt som möjligt under terminen, sade Will igen med ett skratt, och Durrabel skrattade hon med.

När han hade någon att prata med hade visade sig han vara en riktigt pratglad och social människa, och trots att han och Durrabel bara hade känt varandra i någon minut pratade båda med varandra som om de var nära vänner sedan länge tillbaka.

När de kom in i slottet undrade Durrabel det hon hade gått och funderat på hela tiden:
-Du, varför är du lika ensam som jag?
-Berätta först varför du är ensam så berättar jag varför jag är ensam sedan.

Durrabel suckade, men hon var nyfiken, så hon berättade att alla tyckte att hon såg ut som Ni-vet-vem och att det hade lett till att hon inte hade några kompisar.
-Ja, jag såg det, sade Will.
-Vadå?
-När du gick till den där hatten och du skulle bli sorterad. Då blev ju alla typ tysta och de såg nästan lite rädda för dig.
-Ja, det stämmer. Det var så att i sovsalen vände de sig bort från mig när de sov och ingen hade sina saker på min sida av sängen.
-Men nej vad elakt!
-Ja. Men det kanske stämmer. Att jag är dotter till den där Ni-vet-vem. Men du vill väl vara min kompis ändå? sade hon lite nedslaget.
-Ja, om du är snäll och ser till att behålla näsan, så visst, sade han med ett litet skratt. Durrabel skrattade hon också och sade:
-Jag kan ju inte lova något, men det låter som en ganska bra deal.
-Bra.
-Du, nu skulle du ju berätta varför du är ensam.
-Okej. Så här: Jag är född i en trollkarlsfamilj. Mamma kommer från Danmark från början, så hon gick på trollkarlsskolan där - Landhus heter den, ligger ute i ödemarken i norra Danmark, och det går bara runt hundra elever där - . Pappa gick här och han slutade två år innan andra trollkarlskriget började.
-Vad är andra trollkarlskriget för krig?
-Det var kriget mellan trollkarlsvärlden och Du-vet-vem med anhängare, dödsätare som de kallades.
-Okej. Fortsätt.
-Du-vet-vem hade väldigt många anhängare. Två av de trognaste hette tydligen Alecto och Amycus Carrow, och de var syskon. Det läsåret som Du-vet-vem dog i slutet av var de två lärare här och de var väldigt elaka. De gjorde så att man fick öva en tortyrförbannelse på varandra på lektionerna, och de som gjorde något fel slog de gula och blåa.
-Varför pratar du om dem nu?
-Den som väntar får se… Jo, så här. Ingen av dem fick något barn men de tror att det var någon som fick det, för de tycker att jag är lik dem. De tror att jag är barn till någon av dem. Och så är det ju inte. Jag har försökt visa dem, till och med sett till att få ett brev från mina föräldrar, men det fungerar fortfarande inte. De är lika elaka ändå.
-Men så kan man ju inte göra! Gå till en lärare!
-De har så mycket upp ändå, jag ska inte besvära dem med något sådant här.
-Äh, det här är ju viktigt.
-Ja. Kanske det.

De fortsatte tysta in i entréhallen och uppför en trappa. Tystnaden bröts av Durrabel som frågade:
-Varför kallas han Du-vet-vem?
-Egentligen hette han Lord Voldemort, sade Will och han skakade till lite vid namnet. Men som du kanske förstår var han den mest onda personen någonsin, han var som om ondskan hade fått en kropp. Därför var det ingen som vågade uttala hans namn för att de var rädda för honom. Egentligen är det ju kanske ganska fånigt.
-Vadå?
-Att man inte vågar säga någons namn. För egentligen händer det ju ingenting. Men jag är uppväxt med att han hette Du-vet-vem eller Ni-vet-vem och jag tycker därför att det är konstigt att säga något annat och jag ryser också till lite, fast jag egentligen vet att jag inte har någon anledning till det.

Durrabel nickade igen. Hon funderade och tänkte att det lät hemskt hur det hade varit att leva då och att gå på Hogwarts. Visserligen hade hon ju inte haft det jättekul innan, för hon hade ju inte haft någon vän på barnhemmet, Will var hennes första någonsin. Men hon hade ju inte behövt leva i krig i alla fall.
-Nu ska jag in här, sade Will och ryckte därmed Durrabel ur sina tankar.
-Jaha, sade hon. Jag ska upp en till våning, till trollformellära. Hej då! Vi får se till att ses snart.
-Det får vi göra! sade Will varpå han öppnade dörren till klassrummet och gick in.

Nästa kapitel är förhoppningsvis ute innan helgen!

Jättebra!!!!!!! Älskade delen med att behålla näsan...xD Du skriver verkligen jättebra och, ja, super kapitel!!!!!

Tack ♥

Jag ska se till att Will skämtar en del, för jag vill få in mer glädje i historien eller vad man ska säga.

Vad bra!!! Han verkar vara en kul person!!


(Börjar planera ett shipnamn om de skulle passa ihop... Även om de inte behöver göra det... Men eftersom han är hennes enda vän... Willabel...alla med på det?

P.s Skriver det med liten text för att Jonatan inte ska se...)

Willabel! Det blir bra!

EDIT: OJ, hur kunde jag glömma,
SUUUUPERBRA KAPITEL!!!!!!!!

JÄTTEBRA!

Jag tkr Willabel låter bra!