Nya halvgudar

Nathaniel rynkade också på ögonbrynen när Estelle skrämt ryckte undan från Butch beröring. Det påminde om vad Erik från Hermes stuga berättat hade hänt. Och hon hade reagerat likadant första gången Nathaniel hade rört vid henne, även om hon verkade kommit över det nu. Det var något som inte stod rätt till. Han mötte Butch bekymrade blick, och de nickade i samförstånd.
Nathaniel kände sig lättad när Estelle inte protesterade till läkarundersökningen, även om hon inte såg glad ut. Han hoppades att hon i alla fall förstod att det var för hennes bästa.
"Hoppas du lämnar tillbaka henne i samma skick som du fick henne", sa Butch med ett försökt till ett skämt. Nathaniel log.
"Förhoppningsvis får ni tillbaka henne i bättre skick", svarade han och började gå därifrån med Estelle. Han styrde stegen mot Stora huset. Där fanns det rum som var anpassade för sådana här saker.
Nathaniel harklade sig. "Eh, om du vill...", började han. "Så kan jag hämta någon annan att göra undersökningen? En tjej kanske?"
Han kliade sig i nacken och kastade en blick på Estelle som gick bredvid honom.
"För du kommer antagligen behöva ta av dig tröjan...", la han till generat. Han såg rakt fram när han sa det.
"Jag skulle vilja kolla upp varför du tycks få sådana andningssvårigheter när du bara sprungit en liten bit", sa han med sig mer formella läkarröst, för att dölja att han tyckte att det var jobbigt att prata om. Han hade ingen aning om vad Estelle ville, men kanske skulle det kännas lättare för henne om det var en tjej som gjorde undersökningen. Han kunde ju bara hämta en av sina systrar.

Estelle stannade upp och såg förvånat på honom.
"Är du en läkare." sa hon förvånat och en aningen skeptiskt. Hon hade trott att det bara var stora, vuxna farliga män som var det. Hon hade i alla fall inte trott det om någon som var runt hennes egen ålder. Krävdes det inte åratal av utbildning till det?
Hon var förvånad att hon först inte insåg vad Nathaniel talade om. Då hon väl insåg det rodnade även hon och såg ner i backen medans de gick mot det stora huset.
Estelle visste inte vad hon skulle säga eller vad hon skulle säga. Hon hade problem med killar, med män vilket han säkert listat ut. Men samtidigt ville hon inte ha någon ny på sig, det skrämde henne allt mer.
Nathaniel kände hon att hon kände, att hon kanske vågade lita på.
"Om du vill.....tar jag hellre dig, om du kan." mumlade hon tyst fram och höjde sedan blicken.
"Jag vill inte att fler ska få veta." sa hon, det han skulle upptäcka, hon ville inte att det skulle spridas vidare.

Nathaniel skrattade till trots situationen. "Nej, inte direkt", svarade han. "Jag är inte en läkare på samma sätt som i den vanliga världen, men alla Apollons barn är läkekunniga. Det är ett arv vi har från vår far"
Han såg upp mot himlen, och önskade av någon anledning efter att få tala med sin far. Det hade bara hänt en gång tidigare, och det var efter han fått reda på vem han var och hans mamma dött. Men den här gången besvarade inte Apollon hans tysta bön. Nathaniel vände blicken mot Estelle igen och log.
"Har någon blivit sårad tas den personen oftast till oss, så hjälper vi genom att be en bön till vår far. Men vi lär oss även att göra läkarundersökningar på grundläggande nivå. Jag skulle till exempel kunna spjäla ditt ben ifall du skulle bryta det", la han till med ett litet flin.
Nathaniel rodnade djupare när även den röda färgen steg på Estelles kinder och han såg bort. Det blev för pinsamt att se på henne. Självklart skulle hon vilja att han hämtade någon annan. Han var dum som ens frågat.
Han skulle just öppna munnen och föreslå att han skulle springa och hämta Ofelia eller kanske Anna när Estelle hann före honom. Och orden som hon sa chockade honom minst sagt. Samtidigt blev han glad över att hon kände att hon kunde lita på honom så pass mycket redan. Han mötte hennes blick med ett leende, men det slocknade så fort hon sa det sista. Vad ville hon inte att fler ska få veta?
"Självklart, om du vill det så", sa han mjuk, även om det hade en hård underton som han inte riktigt lyckades dölja. Någonting stod inte rätt till, och han var nästan rädd för att få reda på vad det handlade om. Speciellt när hon sa det så där.
De hade kommit fram till Stora huset nu och Nathaniel gick långsamt upp för verandatrappen och in i huset. Rummet han ställt i ordning tidigare låg på övervåningen.
"Jag lovar att vara professionell", sa han med ett snett leende och visade in henne i ett litet rum där det endast stod en läkarsäng, en stol och ett skrivbord. "Du behöver inte oroa dig"

Estelle nickade det lät klokt det han sa och hon hade glömt att Apollon var läkarkunnig och då även hans barn borde vara det. Hon var faktiskt inte särskilt bra på det, inte på mycket i skolan särskilt inte det som innebar att läsa. Nathaniel hade sagt att det var normalt och hon kände sig glad för det, glad för något hon alltid känt sig dum för. Som om det inte hade varit nog hade hon haft sin ADHD med, men även det var normalt enligt Nathaniel. Det hela hade bara krånglat till allt för henne i skolan, men hon hoppades att det skulle bli bättre.
Estelle ångrade nästan det hon sagt, att avkräva ett löfte han kanske skulle må dåligt av att hålla.
"Jag vill inte att det sprids, inte bland de andra. Känner du att du måste dra det vidare, tänk på vem du talar med." mumlar Estelle , oroligt och bedjande.
Hon följer efter honom och ser sig om i rummet, det påminde om ett sådant rum och hon rös i hela kroppen. Oroade sig var det hon gjorde även om han sa något annat. Men hon drog efter andan och satte sig på läkarsängen, såg på honom och drog sedan av sig tröjan, som för att få det hela överstökat.

Nathaniel stannade och såg förundrat på Estelle. Han slet generat bort blicken från henne när han insåg att han stirrat. Synen hade både fått det att pirra till i hans mage, men samtidigt hade en kyla spridit i hans kropp. Hon var så mager.
"Eh", sa han och harklade sig. "Du hade inte behövt ta av dig tröjan på en gång...". Han kliade sig generat i nacken. Sedan tog han åter igen på sig sitt professionella ansiktsuttryck, bara för att göra det mindre genant. Estelle var bara en patient bland flera andra. Det var det här han var duktig på.
"Skulle du kunna förklara för mig hur det känns när du får svårt att andas efter du sprungit?" sa han och satte sig på huk framför henne så han hamnade i ögonhöjd med hennes bröstkorg som höjdes och sänktes i takt med hennes något ryckiga andetag.
"Jag funderar på ifall du har astma, eller... om det är något annat som ställer till problemen", la han till när han upptäckte att hennes revben tycktes gå in mer än naturligt. Han såg upp och mötte hennes mörkt blåa blick. Han gav henne ett uppmuntrande leende för att visa att det var okej.

Estelle såg ner på honom mötte långsamt hans blick då han hukade sig framför henne. Det kändes som hon stod inför en dom, en som antingen kunde gå bra eller dåligt.
"Jag kan aldrig andas djupt, inte heller då jag går eller inte gör något. Men en när jag springer blir det värre, jag får inte fram någon luft." börjar hon berätta lågt medans hon möter hans blick, vet att han fått reda på svaret. Kanske inte hela svaret men det mesta, inte ens hon visste hela svaret, det var bara vad hon trodde. Det kanske var mer hon inte visste, men hon var rädd för andras dömande.
Hon besvarade svagt hans leende, försökte tränga undan rädslan hon kände.

Nathaniel rynkade bekymrat ihop ögonbrynen. Det var helt klart något som inte stod rätt till, och det lät inte som om det bara var astma som var problemet. Det hade antagligen något att göra med hur hennes revben tycktes bukta in. Han såg upp och möttes Estelles blick igen och log.
"Säg till om det gör ont, eller om jag ska sluta", sa han tydligt och lyfte sedan långsamt händerna och placerade dem runt hennes smala bröstkorg, precis under kanten på hennes bh. Hennes hud var sval och len under hands händer, och han gav henne ett uppmuntrande leende när hon ryckte till.
Han började långsamt känna över hennes revben och tryckte försiktigt på dem. Han rynkade bekymrat ihop ögonbrynen igen. Det var uppenbart att flera av hennes revben hade blivit brutna någon gång i tiden. Sedan verkade de inte fått läka ordentligt. De måste ligga emot hennes lungor på ett sätt som hindrade henne från att djupandas.
Han lät händerna sjunka igen och såg upp på Estelle.
"Vad hände?" frågade han och reste sig sakta upp så han istället stod framför henne och såg ner på henne. "Hur kommer det sig att du brutit mer än hälften av dina revben?"
Han hoppades att hon skulle svara ärligt. Trots att hon tidigare verkat vilja undvika att tala om det alls. Hans första tanke hade varit "monsterattack", men eftersom hon verkade så ovillig att tala om det funderade han på ifall det var nått annat, eller nån annan, som skadat henne. Han la armarna i kors över bröstkorgen och väntade på ett svar.

Estelle såg ner under hela undersökningen. Hon koncentrerade sig på att inte rycka undan för hans händer, men det lyckades inte. Ibland var det som om hennes kropp levde sitt eget liv. Konstigt nog var det inte enbart en obehaglig känsla, hans mjuka händer mot sin hud var behaglig. Hon rös till, men ville inte möta hans blick för att visa honom sina högst förvirrande känslor.
Då han var kvar och reste sig upp kastade Estelle en snabb blick på honom innan hon åter såg på sina fötter. Hon visste att frågan skulle komma och ändå var hon inte beredd på den. Först mumlade hon något ohörbart och kröp som ihop hela hon. Hon fortsatte sedan för att få fram orden med svag röst.
"Min far, då han drack kunde han bli våldsammare än vanligt." mumlar hon fram. Det brukade vara som värst då, inte vanliga slag som annars. Ibland kunde han vara snäll med, som en vanlig far. Men inte då han var full och det kunde han vara när som helst.
"Men det var inte hans fel, han hade det svårt." sa hon snabbt i försvar mot sin far.
"Han kunde inte rå för det." sa hon svagt och mötte sakta och skrämt Nathaniels blick.

Nathaniel spärrade förfärat upp ögonen när Estelle berättade om sin far, och rynkade argt ihop ögonbrynen när hon trots allt försvarade honom. När Estelle såg upp på honom fanns det inget vänligt i hans ansikte, men när han såg hennes skrämda blick log han ett mjuk leende. Han slog sig ner på sängen bredvid henne.
"Jag vet inte vad jag ska säga", sa han lågt och leendet rann av hans ansikte igen. Han såg upp på henne.
"Vet du vad som bekymrar mig mest?" frågade han och såg upp i taket. Sedan svarade han på sin egen fråga utan att vänta på hennes svar.
"Att du trots allt försvarar honom. Mannen som slog sönder hälften av dina revben och nu är orsaken till att du inte kan andas ordentligt. Du försvarar och ursäktar honom. Det är inte rätt", sa han argt.
Han ställde sig upp och började gå fram och tillbaka genom det lilla rummet. Det här var värre än han väntat sig. Hade det varit på grund av en monsterattack så hade han kunnat hantera det, men nu, att det var hennes far som slagit henne... Nathaniel kunde inte få sitt huvud runt den tanken.

Estelle sa inget på länge men hon började darra kraftigt då hon hörde hans arga röst. Hon såg inte på honom mer, hon ville inte möta hans vredgade blick som var så olikt honom.
"Det var mer förr, då jag var liten och olydig. Han var inte lika då han inte var full, då var han inte lika våldsam." sa hon svagt med darrande röst. Hon försvarade honom än, det var ingrott i henne. Hon hade alltid försvarat honom, alltid städat undan efter honom. Hon hade tidigt tagit extrajobb för att klara ekonomin. Hon skötte hemmet, skötte allt för att inget skulle ses utom familjen.
"Han är min far." snyftade hon till i ett sista försvar och kämpade med gråten. Hon höll den inom sig, det var så man skulle göra.
Hon förstod inte varför hon blivit såhär? Hon hade aldrig varit så känslomässig som hon varit här och ändå hade hon inte varit här länge. De grävde i dolda djup inom henne som hon inte visste om att hon hade.
Hon vågade inte se upp på Nathaniel, en som hon vågat ta nära sig och som nu var arg. En som hon vågat öppna sig för, en som hon ville öra mer från. Hon ville veta om honom, hjälpa honom. Men detta ville hon inte, inte att hon skulle öppna sig för, visa sig svag för.