~Kärlek i en Flammande Bägare på Hogwarts~ [PRS]

När de vandrar i korridoren som är ganska tom på elever mumlar Jade,
"Jag är nervös, Pene." Penelope vrider sitt huvud och ser på sin bästa vän som har ett litet leende på läpparna. Penelope ger henne ett mjukt leende som svar och flyttar över sin väska till den andra axeln för att kunna ta Jades hand i sin. Hon kramar den lite extra hårt.
"Det kommer gå jätte bra gumman, det ordnar sig ska du se." viskar Penelope för att eleverna runt omkring inte ska höra deras samtal.
"Jag kommer vara här hela tiden och nu har du en hel timme att suga åt dig hans närvaro." Penelope puttar lite lätt med sin axel mot Jades och fnittrar,
"En hel timme att stirra dig blind." Penelope blinkar mot sin vän och kramar stöttande hennes hand en gång till medan de vandrar mot salen där de ska ha trolldryckskonst om bara tjugo minuter. Korridoren fylls av fler elever desto närmre ett klockan tickar.

Jo, stirra mig blind kommer jag nog göra, tänker Jade efter Penelopes ord, Frågan är bara om han kommer att se mig..
Hon ruskade på huvudet för att bli av med tanken. Det tjänade ingenting till att tänka på det nu. Istället skulle hon koncentrera sig på att hon skulle få se mannen hon älskade om bara några minuter. Allt brus av eleverna runt om henne bleknade bort vid tanken och det enda hon kunde fokusera på var hur hjärtat trummade i bröstet på henne. Hon sneglade på sitt armbandsur och suckade nervöst innan de båda flickorna gick in i salen och fram till sina vanliga platser längst fram. Det var inte långt kvar tills lektionen skulle börja och som vanligt ville de ha chans att packa upp och ställa i ordning allt som skulle behövas i god tid innan.

Rutinmässigt började Jade ta fram och organisera sina saker vid bordet medan hon samtidigt fokuserade på att hålla sina andetag lugna och jämna. Klassrummet hade fyllts på under tiden och var nu fullt. Den enda som saknades var Severus. Hon förstod inte riktigt själv varför hon kände sig så nervös helt plötsligt, riktigt så här illa brukade det inte vara. Kanske var det för att han verkade ha sett henne förut? Hon skakade på huvudet igen för att rensa huvudet vilket fick luggen att åka ner över ögonen igen. Hon lyfte handen för att rätta till den just som dörren till klassrummet öppnades igen och den mörka, stiliga professorn steg in och började gå fram mot sitt bord. Jade följde honom med blicken och kände hur hjärtat bankade ännu hårdare i bröstet på henne. Han var en vision, en dröm, en hägring. Men verklig. Hon grep efter Penelopes hand igen och tryckte den, oförmögen att kunna slita blicken från mannen framför dem. Här, just nu i det här klassrummet, kände hon sig lycklig.

Penelope klämmer tillbaka när Jade tar hennes hand. Hon sneglar lite på sin vän för att inte väcka misstankar runt omkring dem. Hon småler lite när hon ser hur Jades blick är fäst på deras mörke professor. Penelope har inte riktigt förstått hur Jade kan vara så head over heels över honom men hon förstår lockelsen. Han är den där mystiska, mörka och farliga typen av man vilket lockar somliga. Det brukade tilltala Penelope på en otroligt grundläggande nivå tidigare men efter Eric har allt det fallit bort. Eller, nästan allt, hon gillar fortfarande män med en liten mystik över sig mer än den där vanliga glada och öppna killen. Det kan hon inte förneka för sig själv.

Penelope kramar Jades hand ännu en gång då professor Snape vänder sig om uppe vid sitt bord.
"Det kommer inte förekomma något löjligt stav-viftande eller idiotiska små formler i detta klassrum." säger professorn, Penelope kan riktigt se hur Jade hänger på varje ord som han säger. Hon ler lite bredare, jadu Jadis, ännu ett år med Snape. Detta blir intressant... Tänker Penelope och släpper taget om Jades hand precis samtidigt som även hon lägger sin fokus på Snape. Penelope blir lite chockad då hon viker upp blicken. Snape ser, verkligen ser, på Jade i nästan tre sekunder. Något Penelope aldrig sett honom göra tidigare. Han brukar titta på sina elever med en överlägsen blick men nu ser han verkligen på henne. Penelope vrider upp sitt huvud mot Jade för att se hennes reaktion där de sitter längst fram och försöker lyssna på sin professor.

Hon håller andan, vågar inte andas ut. Är det verkligen sant? Kollar han verkligen på henne? Hon möter hans blick, vägrar titta bort trots att hon inte kan hindra den lätta rodnaden från att sprida sig över hennes kinder. Luggen lossnar och faller ner över hennes ansikte igen och hon tror knappt sina ögon, men han ler. Inte ett stort leende, knappt mer än en krökning i vid hans underbara läppar, men hon ser det.

Efter vad som känns som en evighet tittar han ut över resten av klassen och Jade andas ut. Hon vet inte hur hon tar sig igenom resten av lektionen, men det går på något sätt. Som vanligt gör hon sitt yttersta och trolldrycken blir närmast perfekt. Ibland tittar hon upp mot Severus, ibland märker hon då att han stannat med sin blick på henne igen och varje gång det händer strålar det värme i hela hennes kropp och hon får anstränga sig för att komma ihåg hur man andas. Hon förstår ingenting av vad det är som händer.

Till slut ringer klockan förr att signalera lektionens slut. Jade börjar genast att plocka ihop sina saker igen och lägga ner allt i väskan i samma ordning som vanligt. Hon får plötsligt känslan av att någon står vid henne och kollar försiktigt upp.
"Imponerande arbete idag, miss Rollins.", säger mannen hon älskar med sin underbara raspiga röst. Hon får anstränga sig för att få fram sitt svar.
"Tack så mycket, professorn."
Han nickar kort och sveper sedan ut ur klassrummet med sin mantel böljande efter sig. Jade vänder sig omtumlad mot Penelope.
"Hände det där verkligen? Vet han vad jag heter? Vad händer, Pene?", under tiden hon pratar sprider sig ett brett leende över hennes ansikte och hennes ögon lyser av glädje.

Penelope har under hela lektionens gång sett hur Jade och professor Snape då och då utbytt blickar. Hur hennes bästa vän varit lite mer fumlig och nervös än i vanliga fall. Hon måste erkänna att det varit lite smått roande att få beskåda. Men lektionen tar slut precis som vanligt och efter ett intensivt ordbyte mellan Jade och professorn vänder sig Jade mot henne,
"Hände det där verkligen? Vet han vad jag heter? Vad händer, Pene?" frågar hon och Penelope kan se hur ett leende sprids mer och mer över sin väns läppar. Penelope dumpar ner böckerna i sin axelremsväska medan hon ger Jade ett leende.
"Jag tror att det där just hände, Snape vet de flesta elevernas namn efter så här många år men det är definitivt något speciellt med hur han pratade med dig. Jag tror att något håller på att hända mellan er men... Jag vet inte vad." viskar Penelope för att de andra eleverna som stampar ut ur salen inte ska höra.

Penelope reser sig från stolen och slänger väskan över axeln, hon ser på sin vän som har det sötaste leendet.
"Jag vet inte om du märkte det men..." Penelope tystnar då miss Clearwater passerar dem,
"Han tittade på dig fler gånger än du tittade på honom och vi vet båda att det aldrig hänt... Jag menar, han är alltid så samlad men han höll ju på att snubbla ner för trappstegen där framme när han skulle gå till någon där bak bara för att han hade fullt upp med att stirra på dig..." viskar Penelope och blinkar lite flörtigt och skämtsamt mot Jade.
"Så, vad händer nu?" frågar hon sedan och räcker sin hand mot Jade efter att hon gått runt bänken till sidan där Jade sitter.

Jade känner hur hjärtat slår ett par extra slag under tiden Penelope pratar. Kunde det verkligen vara sant? Hon vågade knappt tro på det, men hon visste att Penelope alltid var ärlig mot henne och hon ville så gärna tro på det. Hon ville så gärna att han skulle tycka att hon var speciell. Leendet verkar ha bosatt sig på hennes läppar i vilket fall och hon tänkte unna sig den här stunden av oförfalskad lycka. Hon tar Penelopes utsträckta hand och reser sig upp.

"Biblioteket, som vanligt. Eller hur? Om vi får betat av en del redan nu så kan vi njuta av festen ikväll och det tycker i alla fall jag att det låter som en bra idé", svarar hon och slänger upp sin väska på axeln.

Penelope nickar glatt mot Jade,
"Definitivt biblioteket!" säger hon glatt och drar med Jade ut genom dörren till salen. Innan hon ens hunnit ta två steg springer hon rakt in i något väldigt långt. Penelope faller bakåt och råkar dra med Jade i sitt fall.
"Va i hela..?!" Penelope skakar sitt huvud och ser uppåt, där står Cedric Diggory.
"Oj, förlåt mig. Det var inte meningen att vara ivägen." säger han och räcker henne sin hand. Penelope tittar surt upp på honom och avvisar envist hans hand. Hon kravlar sig upp och hjälper sedan Jade upp.
"Varför står du mitt i vägen för? Folk går faktiskt här..." suckar Penelope fram innan hon böjer sig ner och tar upp sin väska från golvet.
"Som sagt, det var inte meningen att stå ivägen." säger Cedric igen och ger Penelope ett charmigt leende. Penelope himlar med ögonen och suckar.

"Är du okej Jadis?" frågar hon sin bästa vän och ser skamset ner i golvet men innan Jade hunnit svara hörs en annan mörk röst.
"Är allt som det ska här borta?" Penelope, Jade och Cedric vrider samtidigt sin blick för att se Viktor Krum stå och stirra ner Cedric med arga ögon.
"Damerna först vet du väl?" säger han med sin ryska brytning och lägger armarna i kors över bröstet medan han ser på Cedric.
"Jag har bett om ursäkt, trots att de sprang in i mig. Inte för att det är din ensak." säger Cedric lite snopet.
"Spelar ingen roll, damerna först." säger Krum bara med helt tonlös röst. Cedric ska precis öppna sin mun för att säga något men Penelope hinner före,
"Ursäkta mig men vem tror du att du är? Vi kan ta hand om oss själva tack så mycket." säger hon irriterat och hugger tag om Jades hand.
"Men jag bara-"
"Spara det till någon som bryr sig." säger Penelope, irritationen över att bli omkullvält, slå i stengolvet, råka dra med sin bästa vän i fallet och sedan behöva stå ut med både Diggory och Krum i någon manlighetstävling samtidigt som hon förlorar tid i biblioteket blir bara för mycket.
"Kom Jade, nu går vi så kan de här två duellera med sin manlighet på egen hand." säger hon och ser på Jade med ursäktande ögon innan hon kastar ett ont öga på både Krum och Diggory som verkar så snopna över händelseförloppet att de förblir tysta. Sedan börjar hon gå med Jade.

Utan att riktigt hänga med på hur det händer känner Jade hur Penelope med ett ryck drar ner henne i golvet. Fallet slår andan ur henne och hon skakar förvirrat luggen ur ögonen och ser sedan upp på Cedric Diggory precis som Penelope säger
"Va i hela...?!"
Jade kan inte låta bli att le lite åt Penelopes sura blick och sättet hennes vän envist ignorerar pojkens hand och tar sig upp själv innan hon hjälper Jade upp på fötter också.

Jade plockar upp sin väska från golvet och blocket som hamnat utanför det samtidigt som hon lyssnar på meningsutbytet mellan Penelope och Cedric. Återigen ler hon, men föriktigt så att inte också hon blir föremål för Penelopes irritation.
"Varför står du mitt i vägen för? Folk går faktiskt här..." suckar Penelope.
"Som sagt, det var inte meningen att stå ivägen." säger Cedric
"Är du okej Jadis?" frågar Penelope sedan men Jade hinner inte ens svara innan ytterligare en person lägger sig i situationen.
"Är allt som det ska här borta?"
När Jade ser att det är Viktor Krum som pratar med dem håller hon på att tappa hakan fullständigt. Det här hade potential att bli den konstigaste dagen hon varit med om, och den var inte ens slut än. Hon är så häpen att hon inte ens lyssnar på vad som sägs framför henne utan bara stirrar på de två pojkarna.

Hon kommer tillbaka till verkligheten när Penelope säger
"Kom Jade, nu går vi så kan de här två duellera med sin manlighet på egen hand."
Jade går med Penelope men vänder sig om efter ett par meter och kollar bak mot pojkarna. De står bägge två kvar och ser efter dem och Jade ler ett litet urskuldande leende och rycker på axlarna innan hon återigen vänder huvudet framåt. Hon hade inte fått ur sig ett ord till någon av dem men flinar vid tanken på att Penelope nog sade tillräckligt för dem bägge två. Hennes vän ser fortfarande irriterad ut och de går under tystnad mot biblioteket.

När de äntligen är i rätt korridor och bara har ett par meter kvar stannas de upp ännu en gång, den här gången av en välbekant röst.
"Miss Rollins, vill du vara så vänligt att följa med mig?"
Jade känner hur hennes hjärta hamnar i halsgropen på henne när hon vänder sig om och ser på honom. Severus.
Vad sjutton är det som händer idag egentligen?, tänker hon och vågar sig på att kasta ett förvirrat ögonkast till Penelope.

"Javisst, professorn, självklart", svarar hon sedan, med svag röst. Hon harklar sig snabbt och vänder sig helt mot Penelope, "Gå du, jag kommer om en stund, okej?"
I blicken hon ger sin vän försöker hon förmedla det hon inte kan med ord i närheten av Severus. Nervositeten, förvirringen, den växande paniken. Sedan vänder hon sig mot Severus igen och tar ett par tveksamma steg framåt.
"Följ med mig till mitt kontor, miss Rollins", säger han med sin raspiga röst och börjar utan vidare att gå. Jade sväljer nervöst, fäster luggen bakom ena örat och skyndar sedan efter.

Penelope ser på Jade, hennes ögon speglar allt det där som Penelope så väl vet snurrar inom sin bästa vän då deras mystiska professor var i närheten. Vad är det som händer idag egentligen? Penelope nickar mot Jade och ser henne vandra bort efter deras snabbt gående professor. Jag hoppas att denna dagen kan lugna sig lite nu och jag hoppas så innerligt att allt går bra för dig Jadis... Med den tanken så vandrar hon den sista biten till biblioteket.

Penelope sätter sig på hennes och Jades vanliga plats längst in vid fönstren. Hon slår upp sina böcker och börjar läsa. Hon har pergament och bläck med tillhörande fjäderpenna. Hon gör små anteckningar då och då. Minuterna börjar ticka förbi. Jag undrar vart Jade tog vägen.. Hoppas hon inte får skäll eller något nu... Penelope suckar och lutar sig tillbaka i stolen, det vandrar elever fram och tillbaka mellan de olika bokhyllorna och ibland kan man se en skymt utav Irma Pince, bibliotekarien. Penelope sjunker ner i sina böcker igen.

"Umh, ursäkta?" hör hon någon harkla sig och säga, Penelope ser upp. Vid bordet står en ung man från Drumstrang. Penelope ser uttryckslöst på honom i väntan på att han ska säga något. Den unga mannen ser lite besvärad ut där han står men det syns bara i hans ögon. Hans kroppsspråk är rakt, stadigt och självsäkert. Som alla Drumstrang elever tycks föra sig.
"Jag bara undrade vad ni heter?" Penelope ser fundersamt på mannen. Hon himlar med ögonen.
"Penelope Hayes, jag studerar faktiskt här. Var det något du ville?" frågar hon och ser trotsigt upp på den unga mannen på det där sättet som bara Penelope kan. Han stirrar tillbaka, lite i chock över att hans uppenbara charm och snygga ansiktsdrag inte påverkar Penelope. Han skakar sedan snabbt på huvudet,
"Tack för er tid." säger han och bockar lite på det där väluppfostrade sättet som alla Drumstrang eleverna beter sig på mot tjejerna. Mannen vänder sig om och går sin väg medan Penelope suckar och sedan ler när hon börjar läsa i sina älskade böcker igen. Men hon tänker på Jade och undrar vad som egentligen händer på professor Snapes kontor. Jag hoppas du kommer snart så vi hinner prata innan nästa lektion... Jag är så nyfiken att jag håller på att sprängas... Tänker Penelope och vänder blad i boken.

Jade sväljer nervöst medan hon följer Severus genom slottet mot hans kontor. Ingen av dem säger något, hon är för nervös för att ens fråga vad det rör sig om och Severus har vad hon vetat aldrig varit en man av många ord. Tankarna rusar runt i hennes huvud och hon kan verkligen inte komma på en enda anledning till att han skulle be henne komma med till hans kontor. Till slut kommer de fram och han öppnar dörren men stiger sedan åt sidan för att låta henne gå in först. Hon ser förvånat på honom innan hon kan hindra sig och han höjer på ögonbrynet mot henne. Det är nästan så att hon anar ett litet leende kring hans mungipor, men hon intalar sig själv att det måste ha varit inbillning och skyndar genast in genom dörren.

Kontoret är dunkelt upplyst och väggarna är fyllda av böcker i prydliga rader längs med vackra träsnidade hyllor. Jade har aldrig varit på Severus kontor innan och sveper försiktigt med blicken längs väggarna men ser ingenting som sticker ut. Ingenting personligt som skulle kunna ge henne en liten inblick i vem mannen hon älskat så länge egentligen är.

Hon drar efter andan när han sveper förbi henne och sätter sig i stolen bakom sitt skrivbord, den möbel som tar upp mest plats i rummet.
"Slå dig ner?", säger han med sin raspiga röst som skickar en välbehaglig rysning ner längs hennes ryggrad. Försiktigt sätter hon sig på en av stolarna mitt emot honom, placerar sin tunga väska på golvet, föser håret över ena axeln och ser sedan upp på honom. När hon möter hans mörka ögon får hon anstränga sig för att inte börja pilla nervöst med håret så som hon brukar göra i liknande situationer.
"Så, miss Rollins, du har nu påbörjat vad som kommer att bli ditt sista år här på skolan", säger han och orden gör henne nervös. Han ser ut att vänta på någon sorts reaktion från henne så hon nickar kort, utan att vända bort blicken från honom.
"Vad jag har förstått är du intresserad av att påbörja en anställning vid ministeriet vid din examen, om möjligt. Är det korrekt?"
Hon nickade igen och undrade vart sjutton han ville komma.
"Är du medveten om att det finns en avdelning för framtagande av nya recept på trolldrycker? Med dina studieresultat i mitt ämne anser jag att du skulle kunna ha en chans att ta dig in där. Om du är villig att arbeta för det, vill säga, trots att i år kommer bli ett... speciellt år.", han såg granskande på henne. Jade hade svårt att ta in vad han hade sagt och satt för ett ögonblick bara och stirrade innan hon fann sig igen.
"Självklart är jag villig att arbeta hårt, professorn. Att arbeta med trolldrycksframställning, det trodde jag inte ens skulle vara möjligt"
Hon anade ett leende hos honom igen men ingenting av det hördes i hans röst när han talade igen, den var lika stram som alltid.
"Utmärkt, miss Rollins. Jag känner att jag bör varna dig. Arbetet inom den specifika avdelningen är svårt att få. Men, beroende på hur du presterar under året, skulle jag kunna vara villig att ge dig en rekomendation"
"Jag vet inte ens vad jag ska säga. Tack, tack så hemskt mycket professor Snape, jag ska se till att göra mitt allra bästa", hon sväljer och känner hur hennes kinder börjar hetta. Hon ser snabbt ner i golvet för att hennes blick inte skall avslöja allt hon känner.
"En sak till innan ni går, miss Rollins.
Hon tvingar sig att se upp på honom igen
"Ifall ni önskar extra vägledning skulle jag kunna avvara lite tid för att hjälpa er. Förutsatt att det passar mitt schema"

Hon kan inte tro det. Erbjöd Severus sig precis att hjälpa henne med trolldrycksframställning? Efter arbetstid? Rummet snurrade för hennes inre blick och hon var tvungen att skaka på huvudet för att få det att stanna upp igen.
"Återigen, tack så hemskt mycket. Jag tar gärna emot all hjälp jag kan få", får hon fram med svag röst och ler lite mot honom.
"Då så. Jag skickar ett meddelande till er när jag har möjlighet. Ni kan gå."
Hon nickar en sista gång innan hon reser sig och rättar till sin klädnad som alltid hade en tendens att hamna på sned. Hon plockar upp sin väska och går sedan mot dörren, pinsamt medveten om att han antagligen betraktade varje steg hon tog. Hon hade aldrig tidigare tänkt så mycket på hur hon kunde tänkas se ut bakifrån.
När hon öppnat dörren för att gå ut vände hon sig om och sade
"Tack igen professorn."
Och den här gången var hon säker på att hon såg honom le.

När hon stängt dörren skyndade hon mot biblioteket. Att få berätta vad som precis hänt för Penelope var det enda hon ville just nu. Väl framme hittade hon sin bästa vän vid deras vanliga bord med huvudet begravt i en bok. Andfått föll hon ner på stolen mitt emot med en duns.
"Åh, Pene, du anar inte vad jag just varit med om!", säger hon och ler medan hon börjar berätta vad som hänt sedan de skiljdes åt.