Piraternas fånge(PRS)

Mona kämpade för att komma loss. Det här gav henne hemska minnen till då piraterna kidnappat henne från hennes rum. Hon hade nästan somnat då de stormat in i hennes rum, ryckt upp henne och bundit henne innan de släpat ut henne ur slottet. Det hade varit fruktansvärt och hon hade fruktat för sitt liv.
Men nu fanns Seamus där, och Carl. Männen stannade och såg på varandra innan handen som varit om hennes mun las om hennes hals. "En rörelse farfar och hennes nacke är knäckt. Och om hon bara låter sitt gods gå runt här så får hon skylla sig själv" flinade mannen och Mona såg förskräckt ut. Men...Hon kanske kunde ta sig ur det här själv? Hon vickade försiktigt på huvudet och bet sedan tag i mannens hand hårt. Han skrek till och släppte henne i ren reflex och hon sprang bort från honom, över till Carl och Seamus.

Ferris avlossar ett skott så fort Mona försvunnit från mannens grepp. Seamus knäpper fingrarna åt Carl som förhoppningsvis fattar vinken att hålla sig undan när han vrider på kniven i sin hand. Seamus behöver inte göra något åt den mannen som inte talat, han hade blivit skjuten i bröstet verkade det som. Seamus lyckas inte få in kniven någonstans förrän mannen ifråga själv lyckas skära upp honom rakt över bröstet. Då får han in kniven i mannens hals. Vilket betyder att giftet inte har någon betydelse tyvärr. Seamus har turen på sin sida när såret inte är speciellt djupt, men det blöder i alla fall.

Carl var smart nog att ta sig undan och tog sig fram till Mona och ställde sig beskyddande framför henne. Hon såg dock över hans axel och såg det som hände, den ena mannen blev skjuten i bröstet och stapplade bakåt. Den andra tog Seamus hand om, men inte fören han själv blivit skuren över bröstet. Båda männen föll ner döda och hon kom fram från bakom Carl. "Seamus" sa hon och såg på såret över hans bröst innan hon mötte hans blick. "Är du okej? Är det..djupt?". Hon visste inte alltför mycket om sår, men det var väl inte farligt om det inte var djupt?

"Skeppsdoktorn får titta på det när vi kommer tillbaka." Mumlar Seamus och lägger armen över såret. Skeppsdoktorn vet vad han gör iallafall, Seamus kan lita på honom. Doktorn är inte lika korrumperad som resten av besättningen. Doktorn har varit där längre än den föregående kaptenen. Det är svårt att hitta en bra skeppsdoktor.
"Eller så ser du till att få det ordnat, på en gång." Kommenterar Ferris. "Hälsa Sten om du väljer att gå till honom dock. Den gamle kraken har sett mycket han." Skrockar Ferris vidare.

Mona såg faktiskt orolig ut, dels för att såret var hennes fel. Hade de gått till båten från början hade detta inte hänt, då hade de inte försökt kidnappa henne. Men nu var han skadad. Hon såg lätt ned i golvet. "Vi kanske ska tillbaka till båten nu då? Så doktorn kan kolla på det" mumlade hon och Carl nickade bara, han ville gärna tillbaka till skeppet.

"Om det verkligen är vad du vill." Svarar Seamus och börjar gå igen. Satan, det gör ont. Så förbannat, jävla ont. Hur kan något göra så ont!? Han trodde han var van vid smärta, men det här gjorde ont. Hans svärd var extremt vasst och det kanske hade gått in lite mer än planerat. Helsike. Seamus sväljer sucken och ska till att lägga kniven på disken när Ferris skakar på huvudet och drar upp två mindre flaskor på disken.
"Ta dem, gå." Säger han och Seamus är inte sen med att lyda och lägger kniven i sitt hölster innan han lämnar butiken.

Mona följde tyst efter honom och Carl bakom henne. Han verkade inte känna någon oro eller medlidande för Seamus. Han var en pirat, en mindre skulle inte göra något. Även om han faktiskt räddat Mona så var han ändå en pirat. De gick ut ur butiken och kom snart till skeppet. Hon antog att Seamus skulle gå till doktorn så hon stod stilla och såg sig sakta om. Vad skulle hon göra? Arbeta, gå till kaptenen? Till Cellen? Ingen hade riktigt sagt till henne vad. Hon kände sig bara förvirrad och rädd om vartannat.

När Seamus skulle gå ned till doktorn stannar han till att tittar tillbaka mot Mona.
"Jag tror inte Kapten skulle ha något emot att du följer med ned till skeppsdoktorn. Det är bra att veta var han finns någonstans ändå." Fortsätter Seamus som antar att Carl inte kan ha något emot att han visar henne skeppets läkare. Läkaren är troligen den bästa mannen på skeppet, såvitt Seamus vet har åtminstone doktorn aldrig någonsin mördat någon. Han bara hoppade på skeppet i hamn en dag och ingen vet riktigt varför. Läkaren själv hävdar att han bara hade tråkigt. De flesta tror att han var någon sorts adel förut, det skulle inte förvåna Seamus. Läkaren har ett rätt långt namn och han kan mycket språk, läsa, räkna... sådana saker.

Mona skulle just gå till cellen då Seamus tilltalade henne. Hon såg förvånat på honom men nickade. Hon följde efter honom och Carl började följa efter, lite som en skugga. Men en man som kommit ut från undre däcket pekade på honom. "Du! Finpojken, svabba!" flinade han och Carl suckade innan han gick och hittade städsakerna. Han var inte hel obekant med det där. Mona följde med Seamus till skeppsdoktorn och de knackade på. Hon hade träffat doktorn även om det varit knappt, när Carl hade varit skadad precis då han kommit. Men hon mindes knappt hur han såg ut.

Mannen som öppnar dörren är i det äldre laget på skeppet. Faktum är att han har lite gråsprängt mörkt hår, han har små rynkor i ansiktet men man ser att han har rynkor vid ögon och mun som visar att han är en glad man. Åtminstone att han varit det.
"Vad har du gjort nu, Seamus?" Suckar han tungt och han ser ju såret redan. Läkaren går in i sitt rum igen och Seamus följer efter. Seamus var dock lite glad över att Carl inte följde med. Läkaren sträcker fram en hand mot Mona.
"Vårt första möte blev väldigt stressat; jag heter Mortimer Fowl." Säger han med ett smalt leende, Seamus har slagit sig ned på läkarens brits i väntan på att han ska undersöka hans bröstkorg. Under tiden som läkaren talar med Mona så tar han av sig rocken och den nu trasiga skjortan. Har han någon mer? Han tror det.