Amnesia and revenge

Samantha ledde in honom och satte sig vis honom och väntade. Hon såg att det var något fel, mindes han? Och då han började prata lyssnade hon och la försiktigt armen om honom. Då han var klar kramade hon om honom.
"Det är förfärligt! Du hade aldrig berättar det" mumlade hon och strök honom över håret. Hon hatade hans far, ännu mer än innan nu. Vem gjorde så mot sin son?
"Men du behöver inte träffa honom, du får stanna här så länge du vill" log hon och innan hon tänkte på det kysdte hon honon mjukt. Hon stelnade sedan till och drog sig undan. "Förlåt.. Jag vet att du inte minns. Jag borde inte....".

Cale ryckte på axlarna, visste inte riktigt vad mer han skulle säga. Men det kändes skönt att veta att han kunde stanna här om så behövdes. Så kom den där otroligt pinsamma stunden då Samantha kysste honom. Hela Cale blev stel som en pinne. "Det gör inget..." muttrade han, även då de båda visste att han ljög. Han gjorde ju inte direkt något för att dölja det. Han började ångra lite att han pratade just med Samantha om detta. Å andra sidan fanns ju inte någon annan som han kände att han litade på mer än henne. "Jag är rätt trött." mumlade han med en suck och ställde sig upp. Han räckte Samantha sin hand för att hjälpa henne upp.

Samantha såg ner i golvet, hon hade faktiskt inte menat att kyssa honom, hon hade bara gjort det. Det hade känts bra men nu hade hon bara en hemsk känsla i hela magen. Hon började gilla honom, nu när han inte var otrevlig och svor gillade hon faktiskt honom. Men om han skulle minnas det här....
"Du kan gå och lägga dig då" mumlade hon och tog sig upp med hans hand innan hon snabbt började gå mot sitt rum. Klackarna i hennes skor ekade genoom korridorerna då de var de ända där.

Cale nickade, och gick in till sig. Han satte sig suckanes ner på sängkanten. Gud vad stel det där sista varit. Cale kände hur han rodnade kraftigt och skakade på huvudet. "Vad är det här?" muttrade han och lät sig falla bakåt, ner i sängen. Han låg tyst ett tag, tänkte på Samantha, innan han tillslut somnade in.

Samantha la sig i sin säng med, men hon somnade inte. Hon låg och stirrade upp i taket och suckade. Hon gillade Cale såhär, nu när han var snäll, men han skulle inte alltid vara så.
Timmar senare knackade det på deras dörrar och tjänare meddelade att det var mat. Samantha gick inte ut utan bara låg kvar.

Cale låg kvar ett tag efter att tjänaren gått, och sate sedan på sig en skjorta. Han gick ner till matsalen och satte sig. Det var tomt där utan Samantha och Cale undrade för sig själv om det kunde ha varit för incidenten förut som Samantha inte kom ner. Han fick genast dåligt samvete och bestämde sig för att skicka lite mat åt henne med en tjänare.

Samantha kom inte än ner utan låg bara i sin säng. Hon hade inte ens klätt av sig utan bara låg där och stirrade. Dock knackade en tjänare på snart och kom in med en bricka mat. Hon tackade och satte sig upp. Hon började sakta äta, vart det Cale som skickat det?

Då Cale ätit upp det lilla han serverat sig reste han sig upp och började gå. Han tänkte knacka på hos Samantha, lätte lite på trycket. Påvägen upp såg han den där pigan igen. Hon såg sig upp i hallen och fiskade upp ett par nycklar ur skjortan och låste upp en dörr. Hon försvann snabbt bakom den och dörren låstes igen. Cale undrade vad det var för ett rum. Han borde nog berätta för Samantha tänkte han. Han gick upp och knackade på.

Samantha åt sakta och ställde undan brickan då Cale knackade på. Hon gick och öppnade och såg på honom. "Goddag" mumlade hon och drog undan hår från sitt ansikte, hon hade det utsläppt nu.

"Jo, det är så att en av era pigor..." började Cale, men slutade prata. Han kanske inte borde säga något, det kunde ju faktiskt vara något som pigan hade fått tillsägelse att göra när hon försvann bakom dörren, dessutom ville Cale inte oroa Samantha ifall det faktiskt var något, hon,verkade redan lite upprörd. "Äsch det var inget.." mumlade han och skakade på huvudet.