The one that got away

"Tjugofyra, fyllde bara för någon månad sen" mumlade Andrew och tänkte på källaren han med, där hade hans föräldrar dött, där hade han mördat alla andra. Det var som ett helt annat ställe källaren.
"Jag hatar mig själv" mumlar han sedan, han vet att han borde skaffa hjälp, borde ha skaffat hjälp men vågade inte nu.

"Grattis." sa Saphira något frånvarande och masserade tinningarna medans hon tänkte och nickade åt det han sa.
"Det har du all rätt att göra. Det som hände din familj var fel, men också det du gör." sa hon med en rysning, hon bar än rädd.
"Men det går att sluta, det gör det säkert. Gör så du bara gör dig själv illa om det krävs, det är bättre." sa hon och talade nu av egna erfarenheter.

Andrew nickade sakta, han tog det, han brydde sig inte om sin födelsedag, han firade inte den direkt. "Jag vet" sa han sedan med ett kvidande och knöt hårt sina händer. "Tror du?" mumlade han sedan och såg på henne. Han hade ändå förstört för många men han kanske kunde sluta? Han hade faktiskt varit mer av sitt normala jag som varit fullt av ångest nu på sistone än den som dödade.

Saphira såg på honom och nickade men rynkade pannan.
"Jag vet inte, kanske, det borde gå." sa hon en aningen förvirrat, hon visste inget om att förbättra sig. Hon stängde bara in allt och gjorde det värre.
"Tala om problem säger de ju att ska också hjälpa." mumlar hon sedan fram.

Andrew nickade igen, han fick prova, ge det ett försök. Han drog handen genom sitt hår igen. "Jag vet, därför pratade jag med dig nu" mumlade han och såg sedan på henne och hnenes armar. "Så...vad är dina problem då?" mumlade han innan han insåg hur dumt det lät. "Förlåt mig, jag borde inte fråga".

"Prata på du om det hjälper." sa hon mjukt och lutade sig mot väggen med slutna ögon, försökte koncentrera sig på samtalet och inte tänka på annat. Inte tänka på vad hon ville ha, inte tänka på var hon kunde få tag i tabletter, känna den sköna känslan som innebar lugn och frid.
Hon slog då snabbt upp ögonen då han frågade henne och det märktes att det var fel sak att fråga, att hon inte var redo att öppna sig.
"Nej, det är inget." sa hon snabbt och reste sig upp.

"Tack" sa Andrew och log svagt mot henne, det kändes faktiskt som det hjälpte lite. "Jag skulle vilja få tag på den som mördade min familj" mumlade han. "Fråga vad som hände...". Och ta hämnd, fast han var väl lika illa som den mördaren nu, han skulle väl inte göra något rättvist då direkt.
"Förlåt" mumlade han igen då hon reste sig. "Vi kanske ska sova, du är säkert trött" sa han och började gå.

Saphira såg på honom.
"Gör det inte, tänk om den personen handlade som du har gjort. Tänk om den personen också upplevt det. Det blir bara en ond cirkel av hämnd som går om och om igen i generationer." sa hon och drog handen genom det blåa håret, som något nervöst över sig. Hennes tankar var på annat, hon måste ha i sig något, hon klarade det inte.
"Det gör inget, det är inget jag är redo att tala om bara." sa hon och skakade på huvudet åt hans fråga.
"Kan inte sova." mumlade hon och verkade nu kämpa.
"Gissar att du inte fick med dig påsen jag köpte under bron?" sa hon som i förbegående.

"Jag vet, jag vet att jag inte är bättre, men jag jag vill bara veta vad som hände" mumlade han, för ingen visste säkert, det fanns bara gissningar.
Han såg på henne att hon var nervös och skakade på huvudet. "Nej, tänkte inte på det" mumlade han och gick sakta igen. "Okej, men jag ska försöka sova igen...Eller förresten jag drömmer nog bara då" mumlade han sedan. Han ville slippa tänka på det.

"Vi kan bara se på TV? Vänta på morgonen då?" sa Saphira med en suck, hon behövde verkligen något nu.
"Du har inte cigaretter eller sprit heller?" frågade hon sedan och nickade mot honom.
"Allt det jag räknar upp är bra, får dig att känna dig bättre, även att skära sig." sa hon och nickade mot sina armar.
"Förstår att du vill veta, men det blir värre om du söker hämnd." sa hon sakligt.