Alexandra & Penelope - Flammande Bägaren

Min kropp känns tung när jag sätter mig ner på stenen, Erics jacka värmer skönt mina uppskrubbade axlar. Jag ser upp å ler trött mot honom, det måste vara alkoholen som gör mig så trött... tänker jag.
- "Vad ska du göra?" Frågar jag försiktigt med min blyga lilla röst.

- Ta dig till Madam Pomfrey, sa jag och bar upp henne på min rygg.
Jag började gå tillbaka till slottet och gick till Madam Pomfrey.
Jag satt ner henne på en av sängarna och gick efter Pomfrey.

Jag känner mig liten och säker på Erics rygg, min kropp skakar lite från kylan och några droppar blod faller efter oss. Några droppar kletar sig fast på Erics kläder. När han sätter ner mig på sängen svider det till på mina lår,
- "Tack," mumlar jag blygt till Eric och ser nervöst upp på honom bara för att se honom gå iväg efter Madame Pomfrey.

Mina fötter dinglar en decimeter ovanför golvet, blodet från mina ben droppar långsamt ner på golvet tills två stycken små pölar bildats under mina fötter. Dropparna droppar från en hel klack och en bruten.
- "Lyckat Penelope... Första dagen på Hogwarts och du är helt sönderkramad och kommer vara täckt utav blåmärken imorgon..." Mumlar jag med muttrande och irriterad röst medan jag väntar på Eric och Madame Pomfrey

Jag kommer tillbaka med Madam Pomfrey.
- Är det okej om jag stannar med henne? Frågade jag.
- Självklart, sa Pomfrey.
Jag log och kramade hennes hand.
Pomfrey började fixa med hennes sår och jag kollade på Pene för att se att allt gick bra.
- Det känns som om det är mitt fel allt i hopps, sa jag tyst.

Mina ögon drar ihop sig varje gång som Pomfrey häller vätska på dem,
- "Tack för att ni respekterar vårt sätt..." Mumlar jag till Pomfrey, hon nickar nedlåtande mot mig och muttrar något om idioti att inte läka sådant här med ren magi. Mina sår drar ihop sig och blodet försvinner.
- "Ni kommer ha blåmärken imorgon, säkert ni inte vill att jag ska läka dem?" Jag skakar på mitt huvud,
- "Min familj anser att endast farliga skador ska behandlas med magi... Det är så vi lever..." Mumlar jag med ursäktande röst. Min hand kramar Erics.

- "Det känns som om det är mitt fel alltihop," viskar Eric i mitt öra, jag kramar hans hand och ger honom ett ansträngt leende.
- "Om det är någons fel så är det mitt... Jag skulle inte ha... Jag borde... Förlåt.." Mumlar jag med halvt kvävd röst, jag ser upp på Eric med tårar strilandes ner för mina kinder.

Jag torkade hennes tårar.
- Nej det är inte ditt fel, sa jag och pussade henne på pannan.
Jag höll om henne.
- Jag förstår inte att du har förlåtit mig för varje gång jag har sårat dig, sa jag tyst.
Jag kollade på henne.

Jag ger honom ett trött leende, mina ögon glansiga från tårar och alkohol.
- "Jag älskar dig Eric, du är min bästa vän..." Viskar jag med mjuk röst,
- "Seså, ge dig iväg, hon behöver vila!" Schasar Pomfrey mot Eric. Jag ser trött på Eric och viskar i hans öra,
- "Jag kommer alltid finnas där, kommer alltid förlåta dig för du är mina kaxiga lilla Eric..." Jag ger honom en försiktig kram men rycker ändå till när min ömma kropp nuddar vid hans.

Jag ler.
- Kan jag inte få stanna, bad jag.
Jag kramade fortfarande hennes hand.
- Jag kan hjälpa henne att vila, sa jag.
Jag kollade på Pomfrey.
- Snälla rara söta låt mig få stanna hos henne, bad jag.

- "Mr Ross! Här stannas det inte, miss Hayes behöver vila. Ge er iväg! Seså!" Jag fnittrar lite upp mot Eric, när Pomfrey har bestämt sig så är det bara att lyda order... tänker jag och ser på Eric,
- "Gå du, jag klarar mig Eric." Jag kramar hans hand tillbaka och nickar mot dörren.

Jag kollade tvekande på henne.
- Jag kommer vid midnatt, viskade jag i hennes öra.
Jag kollade på henne.
- Ses imorgon min prinsessa, sa jag och gick ut.