Våga erkänna!

Dear Author; Write ffs. D:

Kapitel 17
Jag tittar ner i kitteln en extra gång. Polyjuicen ser precis ut som den ska. Med väskan över axeln följer jag med strömmen av mina klasskamrater ut ur klassrummet. Bakom ryggen på mig stänger professor Snigelhorn dörren. Halva gruppen går upp medan vi andra stannar kvar här ner. I grupp går vi tysta och trötta mot stendörren. Någon av oss, jag vet inte vem, säger lösenordet och vi blir insläppta i sällskapsrummet. Som dominobrickor faller vi ner i sofforna och fåtöljerna.
- Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag var såhär trött, mumlar Daphne.
- Det känns som att hela mitt huvud är fullt med bomull. Jag svär, om jag får höra lärarna säga att de tänker ge oss ännu en läxa så vet jag inte om jag kommer klara av det. Då slänger jag mig ut för astronomitornet, säger Blaise och sjunker ner ännu en liten bit.
Vi andra nickar instämmande.
- De sa att sjunde året var tufft. Men de sa aldrig att det var så här tufft, säger Draco.
- De? Vilka de? frågar jag.
- Du vet! De! Alla de som har gjort sjunde året, säger han och fläktar ivrigt med armarna.
Jag himlar med ögonen och lutar mig huvud mot Daphnes axel. Hon tittar ner på mig.
- När ska du och Anthony har er andra dejt?
Jag suckar och rycker på axlarna.
- Jag vet inte. Vi har träffat varandra ett par gånger i biblioteket sedan dejten men han har inte sagt någonting om dejten. Och eftersom han inte har tagit upp det så har inte jag heller tagit upp det.
- Han kanske inte hade det roligt på dejten. Lät du honom känna innanför tröjan? frågar Blaise med ett elakt flin på läpparna.
Jag ger honom en sur blick men det är Daphne som sätter ord till min blick.
- Du är så äcklig Blaise. Så klart att Anthony hade det roligt, trots att han inte fick känna innanför tröjan.
Han rycker nonchalant på axlarna och tittar på Draco precis som att han vill att han ska delta i konversationen. Men Draco sitter helt tyst och verkar inte vara särskilt ivrig på att yttra sig angående min dejt.
- Vet ni vad, nu när vi talar om biblioteket, jag ska nog gå dit. Det är ju ett bra tag kvar innan det är utegångsförbud, säger jag och ställer mig upp.
- Jag följer inte med dig, säger Daphne och brer ut sig över platsen jag precis lämnade.
- Det trodde jag inte heller, skrockar jag och börjar gå mot dörren.
- Vänta! Jag följer med.
Jag vrider förvånat på huvudet. Draco ställer sig upp och går mot mig. Bakom hans rygg kan jag se hur våra vänner tittar förvånat på honom. Han säger inget mer utan går bara ut genom dörren. Själv står jag ganska mållös kvar. Jag tittar på Daphne. Hon verkar också vara i chock men lyckas på något vis ge mig en blick som säger åt mig att gå ut. Draco står och väntar på mig utanför. Vi går genom fängelsehålorna och upp till slottet under tystnad. Under hela vägen så säger vi inte ett ord. Jag vet inte ens varför Draco ska följa med till biblioteket. Han har aldrig frivilligt följt med dit förut. Det är ett par elever i biblioteket. Men ingen som jag känner ingen. Draco börjar gå runt bland hyllorna och drar i de olika böckerna.
- Letar du efter något speciellt? frågar jag svävande och ställer mig på andra sidan bokhyllan.
- Pansy sa att hon läst en bok som hon tyckte att jag skulle läsa, svarar han.
- Kan Pansy läsa?
Orden flyger ut ur munnen innan jag hinner inse att jag sa dem högt och inte i huvudet.
- Om du och Pansy skulle försöka bli vänner så skulle du inte bli förvånad när jag berättar saker om henne, påpekar Draco.
Han drar ut en bok och vi får ögonkontakt. Jag rodnar och tittar snabbt bort.
- Jag tror att sannolikheten att jag och Pansy kommer bli vänner är lika liten som att du och Harry kommer bli det, säger jag och synar bokhyllan bakom mig.
Trots att jag står med ryggen mot honom så kan jag känna hur han granskar mig.
- Ja, det är väl så.
Sen är det tyst. Det känns som om vi båda två försöker tänka ut någonting att säga. Jag vet i alla fall vilket ämne jag inte vill ta upp.
- Så, tror du att du kommer få någon andra dejt med Anthony?
Jag suckar. Så klart att han tar upp det trots att jag hoppades att han inte skulle göra det.
- Jag vill inte prata om det Draco, säger jag.
- Varför inte? frågar han.
Ja varför inte Austen? Är det nu du ska berätta att orsaken till varför du ens började tänka på att gå ut med Anthony eller någon kille över huvudtaget för den delen beror på att du skulle komma över honom. Klarar du av att vända dig om och se honom i ögonen när du berättar att under alla år som ni har känt varandra så har du varit upp över öronen förälskad i honom?
- Därför jag är rädd att det var en engångs sak, säger jag.
Mitt huvud skattar åt mig. Skriker åt mig att jag är en fegis. Draco tar ett djupt andetag.
- Om han har något som helst vett i det där smarta Ravenclawhuvudet så kommer han bjuda ut dig igen, säger han.
Jag blinkar och vrider på huvudet. Vi får ögonkontakt igen mellan gliporna i bokhyllan.
- Hörde jag någon som sa Ravenclaw?
Anthonys huvud sticker fram runt hörnet på ett av bokhyllorna. Han ler brett mot mig.
- Hej, säger Anthony och ger mig en kram.
- H-hej, säger jag.
- Vad pratar ni om? frågar Anthony.
Jag vrider på huvudet för att titta på Draco men märker att han har försvunnit.
- Inget särskilt. Vad gör du här? frågar jag.
Han tittar generat ner i golvet.
- Om sanningen ska fram så gick jag hit i hopp om att få träffa dig.
Jag känner hur jag blir alldeles varm i kroppen.
- Varför hoppades du att jag skulle vara här? frågar jag.
Anthony rycker på axlarna.
- Jag ville bara prata med dig igen. Vi hinner ju inte träffas så ofta, vilket jag tycker är synd, säger han.
Jag ställer mig på tå och ger honom en puss på kinden.
- Jag med, säger jag. Jag med.
_______________________________________
Har varit jättedålig på att lägga ut kapitel men jag har verkligen haft fullt upp i skolan och med körkort. Ni får nu ett kort kapitel som jag hoppas att ni tyckte om. Ni är bäst och glöm inte att kommentera!

Jättebra kapitel som vanligt, vill bara ha mer och mer av denna underbara ff! Lycka till med körkortet

Hoppas anthony bjuder ut honom!

Lycka till med körkortet!

Hoppas Anthony bjuder ut Austen nu, de är så gulliga tillsammans. Shippar Austhony för fullt här!!!!!!!

Du måste skriva mer, jag är allvarligt beroende av din fanfiction!

Så himla bra! Helt fantastiskt bra! Supermegabra!

"Kan Pansy läsa?", ja, Austen, det är det vi alla undrar. Haha x)

Har verkligen längtat efter att du ska lägga upp ett nytt kapitel, så nu är jag glad!

Jättesjuktbra! ♥

Men Draco tycker ju om henne. Han har bara märkt det först nu när han insett att andra vill ha henne också.

Kapitel 18
När man spenderar dagarna bland skolböcker och inlämningar så flyger veckorna fram. Om ett par dagar så åker vi hem för att fira jul med våra familjer. Det känns som om det var igår som det var Halloween. Årets Halloween var den mest förvirrande och känslosamma kvällen som jag någonsin varit med om. Mitt huvud börjar snurra av förvirring så fort jag bara tänker på det. Då är det nästan skönt att ha en massa skolarbete som jag kan begrava mig i.
- Hur långt har du kommit? frågar jag Daphne.
- Hälften, svarar hon. Själv då?
- Samma. Ska vi ta en paus nu?
Daphne slår igen sin bok och sträcker på sig. Jag tar det som ett ja. Jag gnuggar mig i ögonen och kryper ihop i hörnet på soffan. Om vi hade haft fönster som var ovanför vattnet så hade vi fått se hur spröda snöflingor faller ner från en molnklädd himmel. Stämningen i slottet är varm. När vi inte måste ha på oss våra skoluniformer så går alla runt i stickade tröjor och raggsockor som sticker fram under vinterkängorna.
- Är du verkligen tvungen att vara borta hela jullovet? frågar jag.
Hon nickar.
- Mamma och pappa har bestämt sig och det är ingen idé att argumentera emot. Vi ska spendera hela lovet hos farmor och farfar, svarar Daphne och suckar.
- Jag förstår inte varför din pappas föräldrar bor 10 timmar bort. Jag menar, ni är inte ens irländare.
Hon rycker på axlarna.
- De är inte särskilt sociala av sig, så jag antar att ett spökslott högt upp på en klippa vid Irlands kust är det bästa stället för dem att bo på. Men jag kommer sakna att umgås med dig. Kommer du överleva tror du?
Jag ler ett snett leende.
- Jag får försöka.
- Du kan väl försöka träffa Anthony på lovet? Då är du ju inte helt ensam i alla fall, säger Daphne.
Om sanningen ska fram så har jag faktiskt redan tänkt den tanken men det tänker jag inte berätta för Daphne. Hon kommer tycka att jag är en fegis som inte vågar ta steget. Dörren till sällskapsrummet öppnas och in kommer Blaise. Bakom honom går Crabbe och Goyle. Det ser nästan ut som om de är Blaise livvakter eller något.
- Jag har riktigt spännande skvaller. Vart är Draco? Han skulle strypa mig om han fick veta att jag visste men inte berättat för honom, säger han och sätter sig ner i fåtöljen.
- Vi vet inte riktigt vart han är. Han försvann ut för en stund sedan, säger jag.
Han suckar och jag kan se hur gärna han vill berätta det här skvallret.
- Såå, hur låte era planer för jullovet? frågar jag för att tala om något annat tills Blaise låter skvallret smita ut eller tills Draco kommer.
Crabbe och Goyle börjar med en gång prata på om sina planer. Efter att jag hört ordet mat för femte gången så slutar jag nästan att lyssna. Mat och godis är allt som de tänker på. Inte så konstigt att de påminner om troll. Men det är det som är lite av deras personlighet antar jag. De är stora och tuffa på utsidan men på insidan så kan de ibland vara lika mjuka som marshmallows.
- Vart är han? Sa han vad han skulle göra? frågar Blaise surt.
- Vi trodde att han var med er, säger Daphne och granskar sina nagelband.
Han ger henne en blick men hoppar högt när han hör hur dörren öppnas. Alla vrider på huvudet och får se att Draco och Pansy kommer in. Draco går mot oss men till min förvåning så följer inte Pansy efter. Hon står sina steg mot sovsalen. Det är något som är annorlunda med henne. Ansiktet är lite plufsigare än vanligt och jag tycker att ögonen ser lite röda ut. Är det där en tår som hon torkar bort? Pansy försvinner in i sovsalen innan jag hinner få en bättre syn av henne.
- Hur är läget här då? frågar Draco och sätter sig ner intill Daphne.
- Draco, gråter Pansy?
Min nyfikenhet tar över igen. Han lutar sig bakåt.
- Ja, Austen. Pansy gråter. Det brukar man göra när man precis blivit dumpad, säger han.
Vi fem som sitter runt omkring honom drar efter andan. Sa han precis…Va?
- Har du och Pansy gjort slut? Varför har du inte sagt något? frågar Goyle.
Draco tittar på honom.
- Det skedde ju för bara ett par minuter sedan idiot. Och om ni nu måste veta så bråkade vi. Jag berättade jag inte visste om vi kunde träffas på lovet och då blev hon arg. Det slutade med att vi skrek åt varandra och till slut sa jag att jag inte orkade mer. Att det var slut, säger han.
Ingen av oss säger någonting. Det här är så konstigt. Draco och Pansy har gjort slut. Borde jag vara glad? Borde jag vara ledsen? Jag menar, jag har ju gått och längtat efter detta i flera år. Men nu när det har hänt så känns det…jag vet inte vad jag känner riktigt.
- Kan vi prata om något annat? frågar Draco.
Blaise lyser upp.
- Jag har någonting som jag måste berätta! Det här är så bra att ni inte kommer kunna sova i natt. Ni kommer tänka på det här i flera dagar framöv…
- Kom till saken Blaise! avbryter Daphne irriterat.
Han fnyser och mumlar något som vi inte hör men harklar sen och lutar sig framåt.
- Jag träffade Harper inne på toaletten förut och han berättade att hans flickvän gått upp till uggletornet på Halloween. När hon var nära att gå in så hörde hon röster. En manlig och en kvinnlig röst. Den manliga rösten tillhörde Harry Potter men hon kunde inte avgöra vem den kvinnliga rösten tillhörde, berättar Blaise.
Jag känner hur min mage fryser till is. Har de blivit påkomna? Daphne himlar med ögonen.
- Äsch, det var säkert Potters flickvän.
Till min förvåning skakar Blaise bestämt på huvudet.
- Enligt Harper så var hon väldigt tydlig med att påpeka att det inte kan ha varit Weasley. För hon hade tydligen stött på Weasley nere i korridoren när hon var påväg till uggletornet.
Jag sväljer. Det här är inte bra. Tänk om det kommer ut att det är Hermione! Då skulle det bli kaos.
- Men Potter umgås ju med en massa tjejer. Det kanske var den där konstiga tjejen ifrån Ravenclaw, säger Goyle.
Blaise rycker på axlarna.
- Jag vet inte vem det var. Hon såg det inte heller. Allt hon hörde var Potters röst och en tjejröst som fnissade sådär förälskat som bara tjejer kan göra.
Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Jag kan se hur mina vänner ser allt mer intresserade ut.
- Så du säger alltså att Potter var uppe i uggletornet med en annan tjej? Det är verkligen någonting som man inte hade väntat sig, säger Daphne. Vet du någonting om det här Austen? Jag menar, du är ju vän med dem.
Plötsligt är allas blickar riktade mot mig. Jag skakar på huvudet.
- Jag har faktiskt inte pratat med Harry på länge, svarar jag och fingrar på en av mina hårslingor.
Plötsligt slår det mig. Halloween. Hårslinga. Ugglefjäder. Draco. Blickarna försvinner. I alla fall alla utom en. Draco tittar fortfarande på mig. Har han kommit ihåg?
- Vilken dag sa du att det var? undrar Draco
- Halloween.
Då spärrar han upp sina ögon. Jag sväljer igen. Han vet. Han har kommit ihåg.
- Helvete, säger Draco.
- Vad är det? frågar Blaise.
Draco blinkar.
- Jag kom precis på att vi inte kollat till vår polyjuice den här veckan. Det är nog bäst att vi går och gör det med en gång. Eller vad säger du Austen? frågar han och spänner ögonen i mig.
Jag nickar. Har inte förmågan att prata.
- Jaha, okej. Vi sitter kvar och spånar lite så länge, säger Blaise.
Draco går med bestämda steg ut genom sällskapsrummet och jag följer efter honom med långsamma steg. Ute i fängelsehålorna tar han tag i min arm och drar mig till en ödslig korridor och ställer mig mot väggen.
- Det var du!
Med en långt finger pekar han på mig.
- Du har ett förhållande med Potter, fräser han.
Jag skakar på huvudet.
- Förneka det inte Austen. Jag plockade för fan bort en ugglefjäder från ditt hår! skriker han.
- Det bevisar bara att jag var i uggletornet den dagen, stammar jag fram.
- Du ljuger Austen! Jag vet att du ljuger! Vad ser du i honom? Är det på grund utav att han överlevde den där natten? Är det därför du gillar honom? Jag trodde aldrig att du skulle sänka dig så lågt. Aldrig att jag ens tänkt tanken att du skulle vara en gold - digger. Men jag hade visst fel, fräser Draco.
Jag drar efter andan. Gold-digger? Tror han verkligen det om mig? Hans ord gör mig arg. Ilskan reser sig inom mig och jag lyfter min hand för att ge honom en örfil. Men innan jag hinner röra hans hand tar Draco ett hårt grepp om min handled. Hans gråa ögon tittar rakt in i mina. Det är med andfådda andetag som han andas. Jag vet inte riktgt hur det händer men jag märker hur de gråa ögonen kommer allt närmare. Plötsligt står vi så nära varandra att jag känner hans andetag mot mitt ansikte. Jag känner hur mitt hjärta slår hårt i min bröstkorg. Draco lutar sig mot mig och våra läppar möts. Det börjar snurra i mitt huvud. Jag kysser Draco. Det här är inte någon dröm. Jag står verkligen och kysser Draco Malfoy.
_______________________________________
Drama!
Kommentera! Ni är bäst ♥

Vänta... Va? Nej! Men... Hur...? Det var ju Austhony nyss, hur kunde det bli Drausten? Det här är inte rätt...

Bortsett från att jag är sjukt chockad så var kapitlet helt okej Vad f*n säger jag?! *dunkar huvudet i väggen* Jag menar ofc supermegaawsome! Jag är bara så chockad, och har ont i huvudet (vad f*n var det för bra med att dunka huvudet i väggen? Det gör ju ont...) Jag tror jag ska ta en huvudvärkstablett *går och gör det* Fortsätt skriv, nu måste du reda ut det här johhana!

JAG DÖÖÖÖR perfekt kapitel! Återigen, älskar din Draco.