Fred och George-Utan varandra

Jjag sa att det skulle komma tidigast den tjugofemte! och vad jag ser så är det vara dem sjuttonde idag!

Ok

Dumma! Om två dagar...

Haha....jag ska försöka skriva tills i övermorgon Det var så långt tills den tjugofemte...nu så är det bara två dagar kvar!

Har du glömt att skriva? Hur kunde du det? Jag har ju väntat så länge, så nu får du skriva snabbt!

Ja! Jag ska!! Men jag har hållit på med att skriv på min julkalender också! Under december har jag prioriterat den först!

JAG DÖÖÖR!!! SÅ GALET BRA!!!!!! Om någon säger att det inte är bra får den med mig att göra!!!!!

Det är väldigt bra förklaring, faktiskt.

Jättebra! Läser och bevakar!

Hehe...hej allihopa! Jag vet att jag sa att jag skulle uppdatera igår och så, men jag hann inte då! Nu så fick jag iallafall BIGGIGT mycket insperation och skulle nog kunna skriva klart hela fanfictionen och lägga ut nu om jag bara inte var så taskig och ville låta er vänta lite mellan vare (misstolka mig inte! Jag är snäll...för det mesta)

Här är iallafall nästa kapitel! Ska uppdatera fortare nästa gång även om jag har en anledning nu eftersom jag har skrivit på min julkalender i hela december! GOD JUL nu alla! Och hoppas att kapitlet duger








Det var varmt. Fred och George satt ihopkrypna i en soffa, tätt intill varandra. Båda sov. Lily Potter gick fram och såg på dom. Det var så hemskt. Hon förstog det först fullt ut när hon såg dom sova där framför brasan i varandras armar. Det var så grymt att kriget hade splittrat två bröder sådär. Hon själv hade förlorat sin son, eller rättare sagt så hade Harry förlorat henne eftersom han levde kvar men hon var alltjämt...död. Hon svalde ner tårarna. Tvillingarna var nästan tjugo år fyllda, ändå var det något extremt barnsligt som fanns i deras ansikten. Dom såg ut att fortfarande vara högst femton.

Fred rörde lite på sig och Lily insåg att det nog var bäst att hon gick. Hon ville inte att tvillingarna skulle tro att hon hade spionerat på dom i sömnen, även om det var exakt det hon hade gjort. Hon slet blicken från de två bröderna och gick ut i köket, där Remus Sirius och James väntade på henne.

"Vad är det med er?" frågade Lily. Hon såg på marodörernas allvarliga ansikten.

"Tja...jag vet inte vad du tycker men vi har märkt att det inte riktigt är normalt med att personer åker fram och tillbaka mellan liv och död." sade Sirius sarkastiskt.

"Jaha", suckade Lily. "Ni pratade om det."

"Så...har ni någon aning om vad som kan ha hänt?" frågade James och lutade sig fram.

"Nej", sade Lily och Remus samtidigt medans Sirius sa "Kanse". Allas ansikten vändes mot honom.

"Tja alltså...", sade han. "Jag hade en idé som var trolig men chansen att Hermione och George skulle försöka sig på det är väldigt liten! Inte ens dom är väl så galna?"

"Jag har försökt lirka ur George vad dom gjorde", sa Remus. "men han byter alltid samtalsämne eller svarar undvikande att han inte vet. Det får mig att tro att det inte var något...normalt dom sysslade med."

"Samma sak här!" sa Sirius och suckade. "Dom vägrar säga någonting. Någonting får mig att tro att Fred inte ens vet om någonting, och då är det illa! Dom berättar ju allting för varandra!"

"Så...ska vi samla dom här och pressa det ur dom?" sa James. "Eller vadå? Vi måste ju göra nånting, det kan vara någonting farligt dom har gjort!"

"Ja, det kan det." sade Remus. "Men vi måste nog ge George chansen att berätta det själv. Han kommer inte att lite på någon av oss ifall vi pressar det ur honom! Det vet väl vi tillräckligt mycket om?" han såg menande på Sirius och James.

"Okej!" sa Lily. "Vi ska ge honom chansen att berätta själv. Jag går och hämtar dom. Han kommer inte att säga någonting ifall vi inte frågar, det är ett som är säkert!"

*

Hermione satt vid matbordet. Hon tvingade sig att äta, fastän hon nästan inte kunde få ner en enda tugga. Hon såg sig omkring. De fyra medlemmarna i familjen Weasley som bodde i huset och Harry såg alla väldigt oroliga ut. Hon själv kände sig hemskt. Om någonting hemskt skulle hända med George så var det hennes fel! George visste inte fullt ut hur farligt det kunde vara, även om hon hade försökt berätta det. Och personen i Georges rum...hon kunde inte få honom ur tankarna. Besvärjelsen var ytterst känslig och ifall någon annan hade bevittnat den...Vad som helst kunde han hänt! Hermione tänkte på paniken gömd i både Rons röst och i hans blåa ögon när han hade pratat med hene förra kvällen:

Hermione, tänk om någonting har hänt honom! Tänk om vi aldrig får se honom igen!

Rons röst ekade i hennes huvud. Hon kände sig eländig. Hon var tvungen att berätta det. Hermione öppnade sakta munnen:

"Jag...måste berätta en sak."

"Vadå?" frågade Ron frånvarande. Hermione såg och hörde att han inte var särskilt intresserad, och vem skulle vara det? Han visste inte allvaret i det hon nu måste berätta, det gjorde ingen av dom!

"Om George."

Plötsligt vände sig alla vid bordet mot henne. Mr. Weasley lade ifrån sig besticken. "Vad vet du om hans försvinnande Hermione?"

Hermione kände sig inträngd. Allas blickar borrade sig in i henne och Ron grep tag i hennes arm, kanse lite för hårt.

"Hermione, om du vet någonting om George så måste du berätta det!"

Hermione såg sig panikslaget omkring. Hon hade ändrat sig, hon klarade inte av att berätta.

"Förlåt mig!" nästan skrek hon. Hon hade inte väntat sig att rösten skulle komma så kraftigt. Innan någon hann hejda henne så hade hon rest sig upp sprungit ut ur huset och in i skogen. Hon sprang och sprang och tänkte inte stanna. Hon hörde dom andras rop efter henne men hon brydde sig inte! Det enda hon ville var att få vara ifred.