World War II

Anne nickade, troligen hade folk tagit sig igenom där förr. Hålet var litet, men det var de med. Anne hade bara sin längd, men hon skulle nog klara det.
"Du först, kommer jag inte igenom hela vägen får du dra." säger hon lågt, tar av sig rocken och trycker den först genom hålet och väntar på Isabell.

Isabell nickade och började ta sig genom hålet. Det gick förvånansvärt lätt. Det var bara hennes hår som fastnade lite. Men hon var snart på andra sidan och stirrade på Anne. Hon var ute! Hon försökte hålla uppe hålet åt Anne och viskade "Kom, vi måste skynda oss". De var inte säkra än.

"Lämna mig inte." sa Anne och panik syntes i hennes blick, hon hatade trånga utrymmen. Att detta skulle komma upp nu var förvånansvärt.
Hon drar ett djupt andetag och tar sig igenom, det gick bra tills hon var halvvägs igenom och fastnade i höfterna. Anne gav ifrån sig ett kvidande och försökte desperat komma loss.

Isabell nickade. "Jag lämnar inte det här utan dig" lovade hon. Hon höll upp nätet så gott som det gick tills Anne fastnade.
"Lugn" mumlade hon även om hon började bli orolig och försökte dra ut henne, men det gick inte så bra. Så hon försökte hålla upp nätet mer och samtidigt göra hålet större. Det var vasst så hennes händer blödde men hon brydde sig inte.

Anne var inte lugn men hon försökte mer och mer desperat komma loss. Då hon äntligen var fri, så var overallen uppriven och hon blödde i skinnet, Isabells händer såg inte bättre ut.
"Tack, kom." sa hon och kom upp på fötter, än var de inte säkra. Hon andades tungt och försökte samla sina tankar.

(Ska de kanske tillslut träffa Isabells far som rymt och åter är i den hemliga organisationen? )

Isabell andades tungt hon med, hon var snurrig av ansträngningen och av hur hungrig hon var. Men då hon äntligen var ute tog hon hennes hand och började gå så snabbt hon kunde.
"Vi måste gå så långt vi bara kan, vi kanske kan få skydd för natten och mat hos någon" mumlade hon och fortsatte gå.

(Det låter bra! )

Anne tryckte hennes hand och pressade fram ett leende till henne.
"Vi får hoppas på det. Men de flesta släpper nog inte in oss, det är dödstraff på att hålla oss gömda. Jag vill inte heller tillbaka, hellre dör jag." sa hon med en rysning då de fortsatte att gå. Det gick inte snabbt men de kom framåt. Efter några timmar övergav hon rocken till Isabell och de fortsatte ytterligare.

Isabell log svagt. "Det finns säkert dem som har hjärta, och soldaterna letar nog inte efter oss, de tror säkert vi dör här i snön". Hon fortsatte gå och blev kallare och blekare för varje stund trots rocken. Om hon inte fick mat och värme snart skulle hon nog förlora några tår och fingrar, eller livet.
"Jag är så trött" mumlade hon och kramade om hennes hand.

"Det har de säkert rätt i med, om det fortsätter såhär." sa Anne och huttrade till. Hon frös som förbannat, men sa inget om det. Isabell var obehagligt blek, mager och liten. Hon såg ut som ett litet barn, men kanske berodde det på att hon själv var så mycket längre?
"Jag bär dig en bit, jag blir varmare då jag med." sa hon och tog tag i den andra kvinnan, vacklade till lätt, men hon vägde knappt något.
Snart kom de fram till en skog, en liten stuga syntes långt där inne med ett värmande sken från en brasa.
"Ska vi försöka? Vi kommer dö vilket som." sa Anne med darrande läppar och satte ner Isabell, hon orkade inte mer.

Isabell kände sig lite glad. De skulle åtminstone inte dö i lägret, hon hade åtminstone varit utanför det en gång. Det var värt något åtminstone.
Då hon började bära henne orkade hon inte ens protestera utan bara slappnade av lite och pustade ut. Hon hade alltid varit liten och smal, men hon hade haft former. De var helt bortblåsta nu och hon var nästan bara skinn och ben.
Då hon sattes ner och de såg mot stugan nickade hon sakta, för frusen för att ens prata. Hon tog sig sakta ditåt och hade börjat kunna se detaljer på stugan då hon plötsligt föll omkull i snön. "Fortsätt du" mumlade hon, hon orkade inget mer. I den stunden öppnades stugan och en äldre man kom ut och såg på dem.