The Mafie Boss's children(Dragon Fantasy)

Mia tog emot vattnet och drack halva glaset innan hon sa något. "Bättre nu...Jag tror värken försvinner snart, men annars är jag okej". Hon satte sig upp och såg på Tristan. "Jag kan inte tacka dig nog för allt" munlade hon och kramade om honom.

Tristan var stel och såg ner i marken svarade inte på hennes kram.
"Du borde gå till din far, söka skydd." sa han endast och tog sig upp med blicken svart av sorg och förtvivlan.
"Vet du ens varför vi träffades först? Min far sände mig." sa han, han skulle lämna henne och ta straffet av fadern, han måste bara finna skydd för Kevin med, han själv kunde räkna med att dö.

Mia såg på honom, först förvirrat men sen förstod hon. Först kände hon sig arg, sedan ledsen och sårad. Hon stirrade på honom och reste sig med honom. Nu var hon inte arg. "Nej...Lämna mig inte" bad hon och tog hans hand. "Du kanske skickades av din far...Men du har aldrig skadat mig". Hon kunde ibte vara arg på honom.
"Snälla, gå inte, vi struntar i våra fäder" bad hon igen.

"Jag skulle få ut saker om Black Mats och sedan döda dig." sa han och tog ett steg från henne, som att blotta närvaron skulle få henne död. Hans ögon var nu sådär svarta, av gränslös sorg och smärta.
"Du måste beskyddas, jag bryr mig inte. Min far kommer döda mig, men du måste i säkerhet, du och Kevin." sa han med allvar i rösten.

Mia stelnade till smått vid ordet 'döda' men hon verkade inte mindre bestämd för det. Hon kom närmare och tog båda hans händer. "Jag tänker inte låta mig beskyddas! Och jag ska beskydda dig! Jag tänker inte låta dig dö!". Hon såg upp på honom och tog sig så nära som det gick.

"Du känner inte min far, han plockar en efter en sedan mig." men han drog sig inte undan mer bara höll hennes händer.
"Du beskyddar mig genom att gå tillbaka till din far. Jag kanske kan intyga min far att jag inte kommer åt dig." sa han och mötte hennes blick.
"Det finns inte många som betyder något för mig, men du och Kevin är dem som jag skulle dö för." sa han med allvar.

Mia fick tårar i ögonen och släppte en av hans händer och smekte hans kind. "Men...Du får inte dö...Du får inte!". Hon blinkade bort tårarna och lutade huvudet mot honom. "Men jag går till min far...Snälla dö inte bara" mumlade hon uppgivet.

(Kanske de skiljs åt några månader, bara är i maffiorna? xD)

"Gör det, då vet jag att du är skyddad." sa han och kysste hennes hjässa.
"Jag vill bara ha de jag älskar i säkerhet. Jag dör nog inte." sa han lugnt, han sa nog, man visste aldrig med hans fader.

(Låter bra^-^)

(Okej, jag hoppar då xD)

Mia hade gått till sin far, berättat allt. Han hade först blivit arg på henne, men tillslut förlåtit henne. Mia brydde sig inte riktigt om det, det enda hon brydde sig om var Tristan.
Hon hade inte hört ett ljud om honom på månader, inte sett honom heller. Det sista var dock för att hon bara höll sig inom Black Mats områden, i slummern och i deras stora lokaler. Hon gick i skolan hos en privatlärare och blev mer och mer instängd i sig själv.
Hon ändrade stil också, hon började klä sig mer i svart och färgade några slingor i håret i svart och rött. Hon var omtalad, både inom Black Mats och de andra Maffiorna som den vackra svarta blomman. Hon undrade jämt om Tristan hörde om henne med, om vad han skulle tycka om hennes nya rykte.
Nu stod hon faktiskt ute på torget, första gången på länge, och rökte medan hon stod lutad mot ett träd. Hon var klädd i helsvart och det började mörkna. Hon såg på alla som gick förbi för att gå hem eller till barer, alla par. Hon hade en pojkvän nu, men hon älskade inte honom alls, det var bara någon att fördriva tiden med.

Tristan hade flyttat hem efter sin faders bestämmelser, hans lägenhet var tömd och såld. Han fick inte gå ut, inte ens träffa Kevin längre. Han var helt enkelt avstängd från världen. Hans fader hade slagit honom, som han brukade och ryggen var randig efter piskrapp. Håret hade återfått sin smutsblonda färg och det enda ljuset i hans mörker var hans lillasyster. Ronja var en liten blondlockig varelse på tio år i blomman av sin uppväxt men lika hårt åthållen som sin broder.
En rödhårig man kommer tveksamt fram till Mia, han hade ett ärr rakt över kinden och ögonen som alltid var fulla av liv var nu döda.
"Mia?" frågar han lågt, på sin vakt, det var Kevin.