När jag ser på dig

Hej på er sötisar och tack för allt fint ni skriver. Det här är första gången jag gråter under tiden jag skriver en fanfiction. Jag vet inte om jag drogs med i deras känslor eller något, men nu sitter jag här med tårarna rinnandes. Så kan det gå. ^^

KAPITEL TIO: ATT KOMMA ÖVER CHOCKEN

"Vad då död?" Isac var tydligt förvirrad. "Han är inte död", sade han lättsamt.
"Jo, tyvärr är det så det är", sade McGonagall.
"Du ljuger", sade han och reste sig ur sin stol. "Jag måste gå. Har bättre saker att göra." Isac gick ut ur rummet.
"Vad är fel på honom?", frågade Lee bestört. Hon förstod inte hur Isac kunde vara så lugn.
"Chock", sade McGonagall. "Den kan göra underliga saker med oss. Var där för honom när han inser vad som har hänt, och se till att han åker hem och besöker sina föräldrar. Du har som sagt tillåtelse att följa med honom."

Det var underligt att behöva ta hand om Isac dagarna som kom. Som om Isac var ett litet barn fick Lee se till att han hade sin väska packad inför sin resa hem och att han hade allt han behövde. Isac var väldigt förvirrad, och han trodde inte på henne någon av de gånger då hon försökte förklara för honom vad som hänt med hans bror. När de väl kom hem till Isac var ingenting som vanligt. Hans föräldrar kom inte och mötte de i dörren, och de såg trötta och ledsna ut när Lee och Isac träffade de i Isacs kök.
"Var är Alex?", frågade Isac när han fann vardagsrummet tomt. "Jag tänkte att vi kunde gå och köpa glass."
"Isac... Alex är död. Han trillade ner för en rulltrappa med sin rullstol. Han klarade sig inte", förklarade Isacs mamma försiktigt.
"Vad menar du?"
"Han är död."
"Jag måste gå", sade Isac hårt.

Han gick uppför trappan, och Lee bestämde sig för att följa efter. Hon ville inte att Isac skulle vara ensam när han var i den här sinnesstämningen. När hon kom in i Isacs rum möttes hon av kaos. Alla Isacs saker låg utspridda över golvet och han drog ner fler saker från sin bokhylla. Sedan slängde han sig på sin säng och tjöt. Lee visste inte vad hon skulle ta sig till, för hon hade aldrig sett Isac sådan här förut. Hon bestämde sig för att göra vad hennes mamma alltid gjort när hon varit ledsen. Hon satte sig bredvid Isac på hans säng och klappade honom över håret. Lee kunde inte förmå sig att säga någonting, och som tur var så slapp hon, för Isac talade först.
"Han är verkligen död, eller hur?" Lee svarade inte, men Isac verkade förstå. "Han var min bror", sade han mellan snyftningarna och satte sig upp. "Jag älskade honom mer än jag älskar någon annan. Alex var min allra bästa vän." Isac verkade inte kunna fokusera sin blick. Lee lade armarna om honom i en omfamning och Isac lutade sig mot henne som ett litet barn.
"Det kommer ordna sig", viskade Lee. "Jag lovar att allt kommer bli okej."
"Det kommer inte bli okej", sade Isac. "Jag kan inte klara mig utan honom. Saker kommer aldrig bli okej igen."
"Jo. Jag lovar", sade Lee.
"Jag lovade honom att han skulle vara best man på mitt bröllop."
"Jag vet."
"Nu kommer han inte kunna vara det."
"Nej", sade Lee. "Men du kan alltid låta bli att ge den platsen till någon annan. Det skulle göra honom glad."
"Du förstår mig så bra", sade Isac. Han verkade ha lugnat sig lite nu, men han snyftade fortfarande. "Hur kan du förstå mig så bra?"
"Jag har känt dig så länge", svarade Lee och önskade att hon kunde säga hur mycket hon älskade honom, men det här var definitivt inte rätt läge.
"Vad ska jag göra, Lee?" Isac hade hakan på Lees axel.
"Ingenting", svarade Lee. "Du kan inte få honom tillbaka. Jag vet att du önskar det. Du kommer tänka på Alex varje gång du äter glass eller varje gång du spelar det där dumma spelet han alltid spelade." Nu kände Lee hur tårarna kom upp för henne själv, och hon insåg hur svårt hon själv hade haft att förstå vad som hade hänt "men du måste försöka gå vidare. Det kommer bli svårt, men det är det bästa." Isac nickade. Han verkade förstå vad Lee menade.
"Tack", sade han.
"För vad?", frågade Lee och släppte taget om honom.
"För allt. Jag hade inte klarat det här utan dig."

Bara ett par dagar senare skulle Lee åka tillbaka till Hogwarts. Isac skulle stanna kvar hemma, för att säkert komma över chocken och känslan av att vara utan sin bror. Han följde med Lee till tåget som beställts bara till henne av professor Dumbledore.
"Då ses vi inte på ett par veckor nu då", sade Lee, och kände hur tråkigt det skulle bli att inte få träffa Isac.
"Jag antar det", sade Isac. "När jag kommer tillbaka så måste vi träffas direkt, okej?"
"Visst", svarade Lee.
"Får jag en kram?", frågade han.
"Självklart." Lee lade armarna om Isac och drog in hans doft. Hon älskade allt med honom. Hur skulle hon klara sig utan Isac i hela två veckor?

Veckorna gick som tur var snabbare än Lee hade räknat med, och snart kom dagen då hon skulle träffa Isac igen. Timothy hade varit på henne mer än vanligt när Isac inte var där och till sist hade hon varit tvungen att förklara för honom att hon faktiskt inte var intresserad. Lee antog att Timothy blev ledsen, men hon brydde sig inte längre. Innan hade det varit så viktigt för henne att aldrig såra någon, men allt hade förändrats. När Alex dött hade hon insett hur kort livet kunde vara. Alex hade bara blivit nitton år gammal, och om Lee själv skulle dö ung så tänkte hon åtminstone leva det liv hon hade kvar till fullo. Lee hade pratat med Nästan huvudlöse Nick om saken och han höll med henne. Han tyckte inte att hon skulle låta sådana som Timothy stoppa henne. Det var därför Lee bestämde sig för att hon skulle berätta för Isac vad hon egentligen kände så snart han kom tillbaka.

Det var utanför en lektion i trolldryckskonst när Lee drog Isac åt sidan.
"Hur är det med dig?", frågade hon. Det var inte första gången hon frågat det sedan Alex död, men hon gillade att se hur Isac mådde lite bättre för varje gång hon talade med honom.
"Så där", sade han ärligt. "Det känns konstigt, men jag förstår nu att han inte kommer tillbaka." Det blev tyst, och Lee tog ett djupt andetag. Hon tänkte säga det nu. Hon visste att det skulle kännas lättande att säga det, men var inte säker på att hans respons skulle bli vad hon hoppades på.
"Jag måste berätta en sak. En sak jag borde ha sagt för länge sen. Jag..." Steg avbröt mina ord. Snape dök upp.
"Vill miss Gray och mr Grewe förära oss med sin närvaro den här lektionen, eller ska jag behöva dra av poäng för Hufflepuff?"

---

Isac blev inte förvånad när Lee drog honom åt sidan innan professor Snapes lektion. Han hade vant sig vid att hon frågade hur han mådde vid det här laget. Efter hur han reagerat när de var hemma så förstod han att hon var orolig. Isac skämdes över sig själv. Han hade betett sig som en barnunge när de var hemma hos honom. Först hade han slängt runt sina saker som en idiot, och sedan hade han klängt sig fast vid henne som en apa vid ett träd. Isac hade aldrig bett om ursäkt för sitt uppförande, och det verkade konstigt nog inte på Lee som hon ville ha en heller. Isac svarade så ärligt han kunde på Lees fråga om hur han mådde, men han såg att det var något mer på gång. Lee tänkte berätta något.
"Jag måste berätta en sak. En sak som jag borde ha sagt för länge sen. Jag..." Professor Snape avbröt henne.
"Vill miss Gray och mr Grewe förära oss med sin närvaro den här lektionen, eller ska jag behöva dra av poäng för Hufflepuff?" Isac himlade med ögonen mot Lee innan de följde läraren in i klassrummet.

Lee satte sig som vanligt längst bak, och Isac tog den enda lediga platsen näst längst fram bredvid Mathilda. Isac tog genast fram pergament och bläck och struntade i att Snape började en genomgång.

Vad tänkte du säga?, skrev han. Sedan skickade han över den till Lee med en viftning med trollstaven.

---

Lee läste lappen och hennes hjärta slog tusen gånger snabbare än vad det borde. Hon visste inte vad hon skulle svara. Hur kunde hon förklara sina känslor i ett brev? Och dessutom på den här lilla pergamentbiten? Hon tog ett helt nytt ark och började skriva. När bläcket väl torkat hade de kommit en bra bit in på lektionen, och Snape verkade fortfarande hålla genomgång. Det kanske var en teoretisk lektion idag. Lee vek ihop pergamentet tills hon inte kunde vika det längre. Då pekade hon med trollstaven på det.
"Wingardium levi..." Mathilda ställde sig upp.
"Professorn!", utropade hon. "Lee försöker skicka en lapp till Isac."
"Jaha", sade professor Snape. "Tack för upplysningen, Mathilda. Kom fram hit och läs upp vad du har skrivit, miss Gray."

Jag gråter också. Så hemskt att förlora en bror. BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!!!!!!!!

Men argg dumma Mathilda! Måste hon jämt vara ivägen???

Vad ska hända nu?? Måste veta det snarast!
Jättebra♥

Åh nej... Får onda aningar...

Grät förresten också
Men rätt otroligt att du kan skriva så att man gråter!

Supermegaawesomejättebra!!

Nej åh nej *.*

Bevakar

Tjenare. Här kommer lite snabb respons i form av massiva kapitel elva, det allra sista kapitlet på denna fanfic. Enjoy, kära läsare

KAPITEL ELVA: SANNINGEN KOMMER FRAM

Lee kramade pergamentet hårt i handen när hon långsamt ställde sig upp.
"Du kan komma fram hit och läsa", sade professor Snape. Lee hade aldrig hatat honom så mycket som nu, men kanske var det lika bra att hon fick läsa vad som stod på lappen högt. Alla skulle få veta, och visst skulle det bli pinsamt, men samtidigt var allt sant och det kanske inte gjorde något om alla visste? Enligt Lees sovsalskamrater visste redan alla utom Isac i alla fall, så det kanske inte spelade någon roll. Lee hade aldrig gått så länge som det kändes som hon gjorde fram till professor Snapes kateder. Det kändes som det tog år av trassliga tankar innan hon till sist stod där framme och såg på sina klasskamrater. Mathilda satt långt fram och tittade elakt på Lee. Vad hade Lee gjort henne egentligen? Varför hatade hon Lee? För att hon var så mycket med Isac? Isac skulle inte gilla Mathilda i alla fall. Kanske var det synd, för Mathilda var nog inte elak egentligen. Hon behövde bara hitta någon som verkligen tyckte om henne.

Lee harklade sig. Hennes hjärta slog dubbla slag och hon kände hur hon flackade med blicken. Hon hade aldrig gillat att hålla tal, men det här var så mycket värre än ett vanligt tal. Hon skulle visa sin största hemlighet för alla. Hon skulle visa sin mest sårbara sida.
"Seså. Läs nu. Annars gör jag det", sade Snape. Lee kunde bara tänka mig hur mycket värre allt skulle bli om hon skulle tvingas sitta och lyssna på Snape när han läste upp allting inför alla. Hon tog mod till sig och började läsa.
"När jag ser på dig blir jag skakig. Ett tag försökte jag fly från dig. Jag försökte fly från mina känslor, men jag klarade det inte. När jag väl slutade fly upptäckte jag bara att det jag kände var starkare än förut. När jag ser på dig får jag fjärilar i magen. Ibland vet jag inte varför jag älskar dig, men jag kan inte låta bli. Jag älskar varje fel du gör. Jag älskar att du äter med gaffeln i fel hand och att du blinkar okontrollerat ibland. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. När jag ser på dig så vet jag att jag älskar dig." Under hela talet tittade Lee på Isac. Alla visste ju ändå att det var till honom, så vad spelade det egentligen för roll? När hon avslutat sitt tal fick hon ingen direkt respons varken från Isac eller någon annan, så hon vände om och sprang. Lee gick direkt upp till sin sovsal.

---

Isac blev bestört när han fick se hur professor Snape tvingade fram Lee, för han hade märkt på henne att det var något viktigt hon ville berätta tidigare, och förmodligen så ville hon inte ropa ut det över hela klassrummet. Lee såg illamående ut när hon gick genom klassrummet, och Isac ville helst be professor Snape om att låta Lee vara, men han kunde inte. Han tyckte att Snape var riktigt obehaglig i sina stunder, och Isac ville inte reta upp honom. Han var givetvis spänd att höra vad allt handlade om, men det Lee sade hade Isac inte varit med på. I början var Lee riktigt nervös, det syntes, men sedan började hon le och hon höll blicken fäst på Isac under hela talet. När talet var slut var Isac i chock. Ingen hade någonsin sagt så fina saker till honom. Det var som poesi avsedd bara för honom, och det kändes konstigt men bra. Isac hade kanske trott att Lee kände så för honom. Nej, han hade inte trott. Han hade hoppats. Isac insåg nu vad alla känslor betydde. Allt föll på plats. Lee. Isac älskade Lee. Det hade han nog gjort länge egentligen, men de hade tagit varandra förgivet så pass att ingen någonsin vågat berätta för den andra hur det låg till med känslorna. Isac såg Lee vända om och springa ut ur klassrummet. Det blev knäpptyst ett par sekunder. Mathilda såg på Isac.
"Du kommer aldrig älska mig, va?" Alla elevers och professor Snapes blickar flyttades nu över till Isac.
"Nej", svarade Isac. "Jag är ledsen, Mathilda. Du får hitta någon annan som får ta den platsen."
"Det är lugnt", sade Mathilda. "Vad väntar du på? Spring efter henne." Isac nickade, och det blev tyst igen.
"Det där var ju... spännande", sade professor Snape elakt.
"Vet du vad?", sade Isac och ställde sig upp. "Håll käften. Jag ska inte ha mer trolldryckskonst nu. Jag ser bara fram emot att slippa er skit, professorn." Alla satt kvar i chock. Ingen hade vågat tala så till professor Snape förut. Sedan började alla applådera. Isac hörde applåderna ut i korridoren, och det gav en extra boost till självförtroendet. Var kunde Lee vara nu då? Sovsalen kanske? Han skulle testa där, men han blev stoppad på vägen av ett gäng sjätteklassare. Timothy och Simone var bland dem. Simone kastade sig återigen på Isac. Han puttade bort henne.
"Vad är det du håller på med?", frågade han. "Från början var det väl lite kul kanske, men det är egentligen bara konstigt. Jag känner inte dig. Varför håller du på så här?" Simone såg från Timothy till Isac.
"Han", hon pekade på Timothy, "ville att jag skulle vara på dig så att Mathilda skulle bli ledsen och så att Lee skulle tro att du redan hade en tjej så att hon skulle bli ihop med honom." Isac såg på Timothy.
"Det var nog den mest komplicerade plan jag någonsin hört talas om", sade han. Sedan trängde han sig förbi dem. På väg därifrån viskade han i Timothys öra: "Satsa på Simone. Hon gillar dig." Isac brydde sig egentligen inte så mycket om Timothys plan. Han fick väl hålla på som han ville, men det var Isac som Lee tyckte om, och inte Tim.

När Isac kom in i uppehållsrummet insåg han hur tomt det var. Alla måste ha lektioner så här dags, tänkte han medan han gick mot dörren som ledde in till flickornas sovsal. Han knackade på den dörr som skulle leda till sjuornas sovsal, men klev sedan på utan att få ett svar.
"Lee?", frågade han, och hon var mycket riktigt där. Hon låg på sin säng, men hon verkade inte gråta som han befarat. Hon stirrade bara upp i taket. "Det där var nog det coolaste jag varit med om."
"Eller hur?", sade Lee ironiskt.
"Jag menar det", sade han. "Jag har aldrig sett någon vara så modig förut. Du visade verkligen allt."
"Och?", Lee såg nervöst på Isac.
"Och vad?"
"Du vet vad jag menar", sade Lee tyst, "vad säger du? Tycker du att vi ska glömma allting och gå vidare? Ska vi låtsas för alla att det var ett skämt eller något?" Isac såg förvirrat på Lee. Hade hon ändrat sig redan? Gillade hon inte honom längre?
"Jag...", Lee avbröt honom.
"Jag förstår", sade hon. "Du är tillsammans med Mathilda. Eller den där Simone, eller hur?" Isac rynkade pannan. Vad var fel på henne? Varför betedde hon sig plötsligt så osäkert. Kanske hade hon alltid varit osäker, bara att Isac aldrig hade märkt det?

---

Lee hade alltid varit ganska osäker. Hon hade svårt att tro att någon skulle gilla henne alls. Särskilt när Simone eller Mathilda fanns att välja på. De var mycket vackra, både Simone och Mathilda. Lee tyckte inte att hon någonsin skulle kunna mäta sig med någon av dem. Det konstiga var att när Lee såg sig själv i spegeln så tyckte hon inte att det såg ut som Lee. Det såg ut som någon annan tjej. Någon som Lee inte kände, men det var Lee, och hur skulle Isac någonsin kunna gilla någon som henne? De var dessutom vänner. Man blev inte kär i sin bästa vän. Så var det bara. Lee sade vad hon kände måste sägas.
"Du vet vad jag menar", sade Lee. Hon vågade knappt se på Isac. "Vad säger du? Tycker du att vi glömma allting och gå vidare? Ska vi låtsas för alla att det var ett skämt eller något?"
"Jag...", började Isac, men Lee besparade honom besväret.
"Jag förstår", sade hon. "Du är tillsammans med Mathilda? Eller den där Simone, eller hur?" Isac betraktade Lee länge. Han verkade inte veta vad han skulle säga, och Lee insåg att det hon sagt antagligen var sant. "Vem av dem?", frågade hon.
"Vad pratar du om?", frågade Isac, tydligt förvirrad.
"Jag tänkte att du måste vara tillsammans med någon av dem eftersom de har varit så på dig och eftersom du inte riktigt backat undan och..."
"Jag är inte tillsammans med någon av dem", sade han. "Jag gillar inte ens någon av dem speciellt mycket."
"Nej, men säg vad du känner då", sade Lee. Hon var en aning irriterad nu.
"Jag vet inte vad jag ska säga", sade Isac. Han lade en hand på hennes vardera kind och gav henne en puss. Det var som ström gick igenom Lees kropp. Det kändes så mycket bättre än hon någonsin kunnat föreställa sig det.
"Det där var mycket bättre än ord", sade hon med ett leende, sedan kysste hon honom. Det var en längre kyss än den förra, och den kändes helt fantastiskt. Fjärilarna i Lees mage verkade ha disco. Till sist släppte Isac henne.
"Just det. Den här är din. Jag lagade den." Han räckte fram en teckning till Lee.
"Det är den som..."
"...Mathilda hade sönder, ja", fortsatte Isac hennes mening. "Spara den. Den är fin."

---

Isacs känsla när de gick tillbaka ut ur uppehållsrummet var så bra att han nästan trodde att något måste gå dåligt snart. De småpratade på vägen ner mot fängelsehålan. Trolldryckskonstlektionen var sedan länge slut, men de hade båda två glömt sina väskor där nere i allt som hänt.
"Hur länge har du gillat mig?", frågade Isac av ren nyfikenhet.
"Alltid, tror jag. Men det har blivit värre de senaste åren."
"Du får det att låta som en sjukdom."
"Bättre då", sade Lee och tog hans hand. Isac kände hur det pirrade i honom. Alla som gick förbi dem stirrade, men Lee och Isac brydde sig inte. Mathilda gjorde tummen upp till dem, och Timothy kom förbi i en ivrig diskussion med Simone. Isac hoppades att Tim och Simone skulle bli tillsammans en dag. Simone måste ju ha hjälpt Tim av någon anledning, och Isac slog vad om att det var för att hon gillade honom. Senare på dagen träffade Lee och Isac på Nästan huvudlöse Nick i korridoren på andra våningen där de gick hand i hand mot Flitwicks lektion i trollformellära. Nick nickade bara vänligt mot dem med ett litet leende.
"Kolla, Nick!", sade Lee med ett flin. "Inga betar!" Nick fnös bara och gled igenom en rustning.
"Vad handlade det där om?", frågade Isac, men Lee svarade inte. Hon bara log mot honom. Lee var så lycklig att hon trodde att hon aldrig skulle kunna bli gladare än så här.

Hoppas ni gillade det! Det kommer komma flera fanfics (antagligen längre än denna) som kommer att vara liknande, så håll koll på min sida. Där ligger länkar till alla mina fanfictions. Jag är väldigt glad för all slags respons och vill gärna veta vad ni tyckte var bäst/sämst i berättelsen. Bästa/sämsta kapitel, bästa/sämsta person, det bästa/sämsta med mitt skrivande. Jag tar också gärna emot önskemål om vad ni vill att jag ska skriva härnäst.

Slut???
Nej, jag tror det inte.
Det kan inte vara slut.

NEJ