Prs mellan yerawizardthea & syrup

"Mmm" säger jag och rodnar ännu mer. Alltså... Han kollar ju knappt på mig. Jag överväger att följa hans exempel när han tittar upp på mig. Rakt in i mina ögon, vad händer? Mitt hjärta slår tusen gånger snabbare och jag har fjärilar i magen. Han är så sjukt gullig! Det är så snällt av honom att dansa med mig. Ingen annan (förutom min familj då) skulle ens ha övervägt att dansa med mig.

Vi dansar sådär några minuter, innan jag börjar känna att det känns ganska awkward att bara dansa runt i kupén sådär. Så jag bestämmer mig för att ändra dans- till bugg.
"Nu byter vi till bugg, om du vill" säger jag och backar undan något steg och tar tag om hennes högerhand med min och räknar in pulsen med min hand.

"Okej" säger jag tyst. "Men vi kommer ju att krascha in i allt" säger jag och skrattar till. Jag följer hans rörelser och det går bra. Fastän vi inte har någon musik att dansa till. Jag njuter av att dansa med honom, han är bra och söt. Plötsligt öppnas dörren av min bror. Jag hoppar till och släpper Moller.
"THEA!?" skriker han. "Ja vad är det?" undrar jag lite smått irriterat. "Kan jag få en galleon av dig? VÄNTA! Varför har du inte berättat för mig att du har en pojkvän?" undrar han förvirrat. "Elis. Här har du en galleon, jag vill ha tillbaks den sen." säger jg sammanbitet. "Det här är inte min pojkvän!" säger jag övertydligt. "Han är bara en kompis, okej?" säger jag så att han ska förstå att jag menar allvar. Han tittar på Moller och ställer den dummaste frågan jag någonsin har hört.
"Men du? Tycker du att du är hennes pojkvän?" frågar han nyfiket. Ah dummadummadumma Elis. Förstör allt.

"That's the fun part of it!" svarar jag och lyser upp åt kommentaren om att vi kommer att krascha in i allt. Tyvärr var det ju säkert sant, det var ju faktiskt bara ett litet utrymme här.
Även fast jag vet att jag bara är en kompis till Thea känns det ändå. Det svider att hon lade så stor vikt på att förtydliga det. Jag ser ner i golvet och backar för att inte stå i vägen för dem då de verkade uppe i en egen konversation som ajg inte är helt säker på att jag vill störa. Då hennes lillebror riktar en fråga mot mig höjer jag blicken mot honom och sväljer. Vad sjuttsingen ska man svara på det?
"Ehm, nä. Som hon sa det så är vi inte mer än kompisar" säger jag och sedan ser jag ner på mina fötter igen.

Det kändes att han höll med mig. Men vad hade jag förväntat mig? Han kunde ju inte gilla mig. Varför backar han?
"Gå nu Elis!" säger jag med en klump i halsen. Jag har en känsla av att jag just har förstört något. Men det kan jag ju inte ha gjort. Han gillar inte mig, det vet jag. Fastn jag inte har kunnat låta bli att tänka "Tänk om." så vet jag att det inte är sant.
Jag har varit så inne i mina tankar att jag inte märkte att Elis tog galleonen och gick. Jag ska prata med honom sen, var ju lite elak...
"Ehm..." sa jag tyst och satte mig ned på sätet. "Förlåt för det där! Jag menade det inte!" vänta vad säger jag nu? "Ehh... Alltså.." hur ska jag göra? Idiot, Thea!

"Du menade inte vad?" frågar jag och lägger extra tyngd på det sista. Det verkar som att jag fortfarande kan ha hopp faktiskt, hopp om att hon gillar mig. Hopp om att hon gillar mig TILLBAKA. För det är faktiskt så. JAg gillar henne, det går inte att förneka, och ajg vet att vi bara har pratat med varandra en kort stund. Men visst får man drömma. Då jag tolkar att hon inte vill dansa mer då hon sätter sig ner på sätet gör jag detsamma och ser ner på mina skor. Varför ska allting vara så krångligt för? Mina kinder börjar blossa upp av någon okänd anledning och jag drar in ett andetag innan jag bestämmer mig för att säga någonting.
"Så det där var din brorsa alltså?" frågar jag sådär lagom blygt och ser upp mot henne med rodnande kinder och ett snett leende.

"Alltså.. Ehh.. Ja.. Duvetdetdärmedattjagintegilladedig." sa jag så snabbt som möjligt. Direkt efter jag hade avslutat meningen gömmer jag mitt ansikte bakom mina armar och rodnar. Hur ska han ta det där? Jag gillar honom verkligen, men vad tusan? Jag skulle absolut inte ha sagt det om han inte hade låtit så sårad.
"Japp det är min lillebror. Han blev sorterad till slytherin fastän hela min familj är hufflepuffare annars. Jag hade dock inte förväntat mig annat" sa jag efter ett tag och ler lite smått tillbaks. Det känns som att mitt ansikte brinner, så röd är jag.

Kunde jag ha hört rätt? Om jag var röd innan så borde jag väl skjutas iväg med en rymdraket nu, eller något. För det bubblar i hela mig på något sätt.
"Verkligen?" frågar jag med lite mer hoppfull röst än jag tänkt mig. Jag kan till och med känna av att mina ögon gnistrar på något sätt. Gud, det här är bara för mycket. Hur kan detta ens hända?
"Oh, okay" säger jag kort då jag inte riktigt kan hantera mina tankar eller känslor just nu. JAg måste ta mig samman, det här kan inte stämma. Hon måste lura mig nu, för att se hur jag reagerar på hennes påståenden. Men på något sätt tror jag henne faktiskt.
"För jag... ehm, jag gillar dig med" säger jag tyst.

Han blev lika röd som jag... Hur är det ens möjligt? Det sprätter i magen på mig. Händer det här verkligen? "Ehm ja!" säger jag lite högre men ändå inte högt. Sa han vad jag hörde att han sa? Är det sant? What? What is even life?
"Gud vad jag rodnar nu..." säger jag tyst men skämtsamt. Jag kan inte vara seriös i allvarliga stunder. Varför? Tänker jag och blir sur på mig själv. Men det varar inte länge, för jag är extremt glad just nu.

"Heh, jag med" säger jag och drar ett djupt andetag. JAg har aldrig varit med om en liknande situation innan så jag har absolut ingen aning om hur jag ska hantera den heller. Allt känns bara så fantastiskt! Men också hemskt. Tänk om hon förstår att jag inte alls är någon att gilla? tänk om jag förstår att HON inte är någon att gilla? Tänk om vi båda är besvikelser och viker av från våra tankar i huvudet.
"Det där kanske jag egentligen inte borde ha sagt... nu kommer det här bli väldigt awkward ju...." säger jag och kliar mig i nacken. Vi känner ju inte varandra ett dugg, så hur kan vi ens gilla varandra? Vissa saker rår man ju inte för i och för sig, och jag antar att detta är en av dem. Vem vet, det var kanske ödet som gjorde så att hon satte sig i min kupé?