PRS(fashion7)

Mina svarade inte på det utan bara fortsatte gå. Hon kände sig inte bekväm med att kallas för lady, hon hade aldrig gjort det och hon var verkligen ingen lady i Dells.
"Okej, godnatt" sa hon sedan och log svagt innan hon försvann in till sitt rum. Vad ville han henne egentligen?
Hon sov tungt hela natten och vaknade en stund före åtta. Hon klädde sig och gjorde iordning sig om vanligt innan hon gick ut ur sitt rum och tog sig till hans kontor och knackade på.

Nästa morgon satt Nash och alla hans kaptener vid hans kontor klockan prick åtta. Nash hade berättat kort om Mina för dem, och hennes talanger vilket kunde komma till nytta för kungliga försvaret. Nash visste väl att alla, både kaptener och tjänstemän hade sina ögon här och var, ingen ville vara den döende delen av ett krig. Men Nash gav kaptenerna bara den ytligaste del information, endast det de måste veta - inget mer. Det var här Mina skulle komma in i spelet. Mina var en mycket god människa till naturen och när alla kaptener börjat lita på henne tänkte Nash låta henne hålla koll på ett och annat. Hon var en viktig kvinna, inte bara i Nashs privata liv, utan också gällande styret av Dells - och när man pratade kungar var nog Nash den enda som inte bara tänkte på sprit och kvinnor hela tiden.
Plötsligt knackade det på dörren. Alla herrarna i rummet ställde sig upp. Stolarna skrapade ordentligt mot golvet i rörelserna och skapade ett oljud som Nash nuförtiden var van vid. Alla tystnade då Nash gick fram till dörren och öppnade för Mina. "Alltid i tid M'lady." hälsade han.

Mina kände sig nästan nervös. Varför var hon här? Vad ville Nash? Hon kunde inte komma på något och väntade pänt. Stolar som skrapade i golvet hördes innan dörren öppnades. "Nash" hälsade hon och kom in. Vilka var alla?
Hon såg alla i ansiktet en stund innan hon vände sig mot Nash igen. "Varför kallade du mig hit?".

"Mina herrar; lady Mina, från Sunder om jag minns rätt?" sade Nash bara. Han lät sin hand glida ner från Minas axel till hennes rygg och föste henne lätt in i rummet. En av männen, Sr. Isaksson sköt fram en stol åt Mina. "Åh, tack Sr. Mina, slå dig ner." sade Nash med lättsam röst. Han satte sig åter på sin stol igen.
"Mina här är särling, jag har förklarat enkelt vad det innebär och vad du kan Mina. Du verkar inte ha planer på att fara hem igen, och det - tyvärr - har ett pris. Du som ändå inte har något speciellt att göra skulle behövas som tränare för kungens armé. Det skulle göra stor nytta om så många som möjligt kunde hantera pil och båge.
Själv ser jag det som en chans att både träna upp din skadade arm oh samtidigt förstärka försvaret."

Mina nickade, det var Sunder. Hon lät sig puttas in och satte sig på stolen som drogs ut. Hon la händerna i knäet och lyssnade på Nash. Förutom hennes ögon såg hon fridfull ut och man visste inte vad hon kunde vara kapabel till.
Då Nash pratat klart tänkte hon nästan protestera. Hon hade aldrig fått en bra chans att åka hem, hon hade knappt ens hunnit tänka på det. "Jag? Tränare?" mumlade hon. "Okej, jag antar att det är rimligt, ska jag börja träna direkt? Imorgon?" sa hon tillslut och hoppades det skulle bli bra. Men hon hade väl inget val.
Hon såg sig om igen på alla andra män i rummet, skulle hon kunna träna alla soldater? Skulle de lyssna på henne eller bara fnysa åt främlingen från ett annat land som dessutom var kvinna?

"Ja, du. Varför skulle jag annars kallat hit dig?
Jag tänkte mig att du kunde börja i övermorgon, du kan nog behöva lite förberedelse då det gäller hela kungliga armén, på över 35 000 man sammanlagt. Du kommer förstås inte ha alla kompanier på en och samma gång, men nog kommer du behöva stå i. Jag kommer förstås fortsätta låta dig bo här och du kommer vara ledig tre dagar i veckan. Jag hoppas att du gör bra ifrån dig, Mina." sade Nash lugnt.

Mina lyssnade och försökte verka oberörd av det. 35 000 män? Kungen I Sunder hade haft mindre soldater till och med. Men hon var tvungen att klara det. "Jag förstår, och jag ska göra mitt bästa". Hon funderade sedan en kort stund. "För att träna alla så bra som möjligt måste vi skaffa fler och bättre bågar, pilarna är i bra skick, men några av bågarna är riktigt bedrövliga".Hon hade sett dem då hon övat själv.
En av kaptenerna som satt där fnyste till högt, han var inte förtjust i iden att en kvinna skulle ha ett så viktigt jobb, och nu skulle hon komma och bestämma med?

Nash nickade allvarligt, som vanligt var han mycket billig att lyssna på andras tycken.
"Ja, de är kanske inte av särskilt stor kvalité. Om så önskas ska jag så fort mötet är över beställa. Du får dock stanna kvar här, och hjälpa mig. Om någon ska bestämma vilka bågar som behövs är det ju självfallet du." Nash skrockade till åt Green's min. "Oroa er inte Sir, ni har fortfarande hand om våra spjut. Då så, mina vänner, har vi något som inte är avklarat?"
Med en kort nick visade Nash att de kunde gå. Innan Mina hann resa sig upp gav han henne blicken som sade åt henne att sita kvar. Själv reste han sig och höll upp dörren för kaptenerna som en efter en tackade och försvann. När Nash stängt dörren hängde han en matta framför den innan han satte sig.

Nash suckade då han sjönk ner i stolen. "Om jag klarar av att styra Dells, med över 100 miljoner invånare är jag ganska säker på att du klarar av ett par tusen. Dessutom är faktiskt en tredjedel av min armé kvinnor. Jag kan lova dig Mina, att du kommer göra nyttig. Dock kommer det vara ganska svårt i början, speciellt med tanke på att du kommer gå från att inte vara med någon alls nästan, till att varje dag behöva minnas flera tusen namn och personer. Men du vänjer dig nog, och behöver du hjälp är det endast att be om." sade Nash och såg på Mina med trött blick.
"Kriget kommer, Mina. Så sent som i förrgår hittade vi en spion norrifrån. Vet du vad han gjorde i Nash City M'lady? Han skulle smuggla några okända ting till en lord som - överraskning - jobbar på slottet. En av våra bästa förhörare dog då han rörde den där manicken, han rent ut sagt exploderade." Nash begravde ansiktet i händerna och släppte ut en tung suck igen. "Vad ska jag ta mig till Mina? Jag vet helt ärligt inte hur detta ska gå."

Mina sa inget först, han hade rätt, hon fick klara det, hon var tvungen. Och om en tredjedel var kvinnor kanske hon skulle bli respekterad? Förhoppningsvis. "Jag ska göra mitt bästa, lära alla att hantera pil och båge som om de vore särlingar" sa hon. Det var lätt för henne att göra det, förhoppningsvis skulle soldaterna inte ha alltför svårt att lära sig.
Då Nash berättade om förhöraren och smugglaren gjorde hon stora ögon och svalde hårt. Var det så illa? Sakta reste hon sig och kom upp till honom. Hon la sina händer på hans axlar och kramade lätt om dem. "Det kommer gå Nash, du har bra män, du måste ha någon som håller på bland dem kanske, som bland kaptenerna, någon som du litar på och kanske du måste visa folket mer att du bryr dig om dem, så de inte vill förråda dig". Hon hade kvar sina händer om honom.