Lovegood?

Du skriver så otroligt bra jag lever nästan på din ff!!!!

Nej så får du inte sluta skrivvvvvv annars dör jag!

25.
Jag satte mig på sängen. Jag stirrade chockat på mr Lovegood. Han höll något i handen.
Boken!
"Ge mig den där!" sa jag och försökte kravla mig fram men han hade kastat en formel på mig så att jag inte kunde röra mig.
"Ge... mig..." hostade jag fram.
"Nej" sa mr Lovegood. "Du har använt den här för mycket. Du har älskat den."
"Och!" sa jag och försökte röra på mig.
"Älskar man ett sådant här föremål, blir det farligt" sa mr Lovegood. "Jag tänker lämna dig här, men först vill jag tala om en sak för dig."
"Vad?" sa jag trotsigt.
"Du är inte föräldralös" sa han. "Jag är din pappa."
Jag blev så chockad att jag svimmade.

"Irma! IRMA!" skrek en röst.
Jag försökte resa mig upp, men jag var fastklistrad i golvet. Med suddiga konturer såg jag en skepnad. Som en människa utan stadga. Jag stirrade på den och frågade försiktigt:
"Vad vill du mig?"
"Du är i fara" sa rösten. "Och jag vet hur du kan bekämpa faran."
"Du är dagboken, va?" sa jag trött.
"Det stämmer" sa rösten. "Och nu ger du mig din stav."
"Va?" sa jag trött, och förvånat.
"Ge mig STAVEN!" skrek rösten, och jag hade inget annat val än att göra det.
"CRUCIO!" ropade rösten, och jag exploderade inombords.
Det var som om tusen knivar skar in i min hud. Som om kroppen vreds ur p vatten, likt en trasa. Jag skrek och skrek. Det gjorde så ont.
Till sist slutade det. Jag flämtade efter andan medans rösten blev mer och mer tydlig i konturerna.
"Jag tänker döda dig" sa han. "Jag tänker krossa dig i småbitar, eftersom det skulle göra min existens lättare."
"Du är Voldemort" viskade jag.
"Rätt svar" sa Voldemort och höjde staven.
Ett skrik, en grön blixt, och allt svartnade.

Är den slut???

Nej!

Vad bra blev lite orolig

Du är så sjukt amazing på att beskriva så att jag dör! Måste få höra fortsättningen!!!!!!!!

Förlåt så jättemycket för att jag inte har kommenterat på evigheter!! Jag har varit helt inne i Twilight och stickning, så jag har inte ens tänkt tanken att vara på Ipaden på flera dagar.

Helt amazing kapitel iaf!!

Så ledsen för att det inte har kommit, men vår familj har varit bortrest, och sen stängde ju mugglis av sig, så det gick inte! Men nu...

26.
Jag vaknade upp hos familjen Weasley nästa vecka. De andra var på Hogwartsexpressen. Jag fick tydligen inte åka. Men en annan var där.
Harry.
Den som var som en storebror för mig hade stannat!
"Vad gör du här?" viskade jag till honom.
"Du är som en syster för mig, jag skulle inte kunna lämna dig" sa han och log.
"Men Luna... Hon..." stammade jag.
"Hon är din syster" sa Harry och tittade allvarligt på mig. "Mr Lovegood kom ut och berättade för oss andra. Sen stack han."
"Vad ska jag göra?" sa jag oroligt.
"Vänta och se" sa Harry.

Jag satt vid köksbordet. McGonagall hade skickat hem examenskrivningarna till mig, så jag gjorde de nu. Mrs Weasley satt också vid bordety. Hon drack te och läste The Daily Prophet.
"Usch!" sa hon sen.
"Vad?" sa jag nyfiket.
"Skeeter" mumlade hon och jag ryckte till mig tidningen.

Stort förräderi!
Irma, 11 år, bor hos familjen Weasley i Ottery Sankt Catchpole. Där bor också familjen Lovegood, bestående av Luna och Xenophilius. Ingen har berättat för Irma att Lovegoods är hennes verkliga familj, förrän mr Lovegood gjorde för ett tag sedan. Irma lider nu av förvirring...

Jag orkade inte mer. Jag slängde undan tidningen och stönade.

Jag kände mig stolt. Jag hade mött Voldemort, rakt framför näsan på mig, och jag var inte ens rädd nu! Han hade torterat mig, förolämpat och jag vet inte vad! Och ändå var jag stolt. Jag hade kunnat skryta i evigheter, men gjorde det inte. Jag ville bara blunda. Leva livet som jag ska.





Hörrni, det här är slut nu! Tack så mycket för alla fina kommentarer, och jag hoppas att ni gillade det här!

neeeeej nu dör jag