PRS

Jag rös till när en kall vindpust blåste förbi.
"Så, går det någon buss snart eller?" Frågade Erik som började bli otålig.
Dylan ryckte på axlarna och såg sig omkring.
"Vad är klockan?" frågade han och tittade mot busshållplatsen.
"Runt sju kanske, inte vet jag" sa Leo och satte sig på bänken.
"Kan vi inte bara ringa Rudy?" frågade Mateo och tog fram mobilen. Vi andra nickade och han slog Rudys nummer.
Det gick några signaler men efter en stund så svarade han.
"Rudy! Kan du komma och hämta oss med 'Dojobussen'?" frågade Mateo i luren. Dojobussen är en liten minibuss som har sju stycken platser, fyra där bak och tre där fram. Vi använder den när vi ska ut och köra match i en annan stad. Eller när vi helt enkelt bara ska på utflykt.
"Okej, vid sjukhuset" sa Mateo och gjorde tummen upp mot oss för att visa att det gick.
"Bra, vi ses" sa han och vände sig sedan mot oss. "Han kommer om en stund, han var tvungen att hämta bussen först."
"Bra, för jag fryser snart ihjäl" suckade jag.

~

Efter ungefär en kvart så kom tillslut Rudy. Han tutade på oss och vi alla ställde oss upp.
"Pax för framsätet!" skrek Mateo medan han och Erik störtade mot bussen. Jag suckade och gick och satte mig där bak. Jag och Mimmi sitter alltid i mitten i baksätet med Dylan och Leo på var sida om oss. Men Erik och Mateo bråkar alltid om vem som ska få sitta närmast Rudy, där fram, för om man sitter närmast honom så kan man tuta och bestämmer vad vi ska lyssna på på radion. När Mateo sitter närmast, lyssnar vi på låtar som Thrift Shop och Wiggle. Men när Erik får välja lyssnar vi på BVB och Andy Sixx.
Fast, de fåtal gånger som jag suttit fram, har vi lyssnat på Justin Bieber. Killarna har därför bestämt att alla tjejer måste sitta i baksätet, även Mimmi. Usch, töntar.

Jag gäspade tungt. Hur länge skulle jag behöva vara här egentligen, inte en månad i alla fall va?
Mamma hade sagt att det bara var en liten brytning och att vi skulle operera imorgon. Men skulle det betyda att jag skulle få vara här längre då?
"Jag hatar det här jävla sjukhuset" muttrade jag och kröp under täcket. Det brusade till i högtalarna och jag tittade upp på en ut av dom som satt uppe på mitt rum.
"Hejsan all personal och alla andra som ska sova här ikväll. Nu stänger vi för tillfället och vi ber er alla att försöka sova gott." fortsatte rösten och jag muttrade. Mina ögonlock stängdes och jag började sova.
Tidigt nästa morgon kom en doktor in till mig. Han hade blont bakåt slickat hår och en piercing i näsan och hans öron hade flera örhängen.
"Mimmi?" frågade han och jag nickade nickade.
"Jo, det är jag" svarade jag och han tittade upp från pappret.
"Du ska opereras nu" sa han och drog sig åt min rullsäng och hjälpte mig upp på den. Han förde mig till samma rum som jag tidigare varit i.

Jag satt och väntade på att vi skulle komma fram, när bilen stannade in...
"Allvarligt?" suckade Mateo och tittade på Rudy, som i sin tur tittade ut.
"Åh... Bobby!" muttrade han.
"Vad har Bobby med det hela att göra?" frågade jag och Rudy suckade.
"Han lånade bilen igår. Han glömde tanka den" suckade Rudy och la huvudet på ratten. Det var först nu jag insåg hur trött han måste vara. Hela tiden var han tvungen att passa upp på oss, kämpa för att behålla dojon och betala räkningar. Dessutom är Bobby inte den mognaste person, så Rudy måste också hjälpa honom...

-

När vi äntligen kommit iväg så släppte Rudy av oss vid våra hus.
"Tack så mycket för skjutsen, Rudy" sa jag och stängde dörren efter mig och vinkade åt de när de åkte iväg för att lämna Dylan. Jag gick in och möttes av bråk, såklart så hade pappa kommit hem.

Jag suckade.
"Hur länge kommer jag ligga här?" frågade jag honom och han log.
"Två timmar, du kan vara glad att det inte var så himla allvarligt" sa han och jag stönade.
Jag fick en bedövningsmedel och hela kroppen somnade nästan.
Två timmar senare vaknade jag av att solen trängde sig igenom fönstret som var öppet. Den kalla luften flög in och när doktorn såg att jag vaknat stängde han igen den och flinade.
"Det ser ut som att din kropp läker fort, du kommer kunna gå till skolan på måndag, men du kommer inte kunna anstränga dig. Okej?" frågade han och jag såg häpet på honom men nickade. Måndag... det var fredag nu!
Graderingen skulle vara imorgon, jag skulle kunna be Rudy att övertala Ty att få göra en gradering senare.
"Hur länge kommer jag vara förlamad då?" frågade jag ironiskt.
"Du kan började röra dig på Onsdag nästa vecka" log han och jag nickade glatt.
"Kan jag få låna din telefon?" frågade jag och han höjde på ögonbrynen.
"Ska du ringa din lilla mamma?" frågade han och jag suckade.
"Nej, jag ska ringa Rudy" suckade jag och han flinade.
"Åh, din pojkvän?" frågade han. Seriöst, hur kunde han få jobb som läkare?!
"Nej, min karate sensei" morrade jag och han gav mig telefonen.
"Bäst att du ringer då" sa han och gick ut ur rummet.
Efter ungefär tre toner svarade han.
"Vem är det?" frågade han trött och jag hörde att han satt i bilen.
"Rudy skulle du vilja göra mig en tjänst?" frågade jag och han muttrade.
"Visst, vad?" frågade han.
"Jo, jag undra om du kunde övertala Ty.. för jag kommer vara helt frisk på Onsdag och jag kan väl gradera mig då?" frågade jag och nu blev Rudy gladare.
"Verkligen?!" sa han "Jag tror inte jag kommer kunna övertala Ty, men jag kan smörja.. ehm, jag mena att jag kan övertala Kinas övertalare." svarade han och jag kände hur glädjen bubblade i mig.
"Vad är det Rudy?" hörde jag Jerrys röst i bakgrunden, han lät väldigt nyfiken.
"Tack så mycket Rudy! Hälsa de andra, byee" sa jag i luren och la på.

Jag suckade och tog av mig skorna. Vad bråkade de om nu då?
"Rosie? Åh, hej sötnos! Jag kan inte fatta att jag träffar dig redan!" sa plötsligt en hurtig kvinnoröst som inte tillhörde min mamma. En smal, blond och ung kvinna med knallrosa läppstift kom och gav mig en kram.
"Öh... Hej?" sa jag bara förvånat och stod kvar där, bredvid kvinnan. Hon var ingen släkting, och ingen kompis till mamma. Då återstår bara en sak. Antingen är hon en hårfrisör som skulle klippa Linus - sist de gick till en hårsalong flippade han ur så nu tar vi bara hembesök av frisörer - men varför skulle hon då krama mig och veta mitt namn? I alla fall, antingen det eller...
"Rosie?" ännu en röst som sa mitt namn. Fast den här gången en manlig.
"Åh, jag visste inte att du kommit hem" sa plötsligt pappa och mamma stod bakom honom och bet ihop läpparna.
"Vem är hon?" frågade jag ilsket och pekade på blondinen.
"Det är.. Min sambo, Jennifer." sa pappa och blev röd upp till öronen.
"Din sambo? Pappa, du skiljde dig för typ en månad sedan och du har redan en sambo?" frågade jag irriterat. "Säg inte att ni bor ihop"
"Åh, kära du, vilken humor" fnissade Jennifer. "Nej, vi bor inte ihop sockertopp."
"Jag pratade med min pappa, tack" sa jag och gick in i vardagsrummet. Pappa följde ängsligt efter och satte sig i soffan bredvid mig.
"Jag vet att det kommer som en chock, att en okänd kvinna dyker upp i vårt hus..." började pappa.
"Mammas hus, pappa. Du bor inte här." avbröt jag. Han nickade och svalde ljudligt.
"Dyker upp i din mors hus, alltså. Men, Jennifer och jag tyckte att ni skulle få träffa henne. Linus hade inget emot henne." sa pappa och då blev jag arg. Jag flög upp ur soffan.
"Han är tre, pappa! Han vet fan inte ens skillnad på kompisar och familj. Och tydligen inte på snälla personer och idiotiska." sa jag och blängde på Jennifer.
"Du behöver inte höja tonen, unga dam" sa pappa och ställde sig upp han med, bredvid Jennifer.
"Jen har inte gjort något fel"
"Jen? Kallar du henne Jen?" frågade jag ilsket. Hur vågar han komma och gulla med en annan kvinna i hans exfrus hus?
"Rosie, älskling, jag tror vi behöver prata" sa mamma som hade stått tyst sen jag kom hem.
"Ja, utan er" skrek jag och föste ut både pappa och Jen ur vardagsrummet.
De tog på sig skorna och pappa försökte ge mig en hejdå kram men jag backade undan. Jag kände hur en klump växte sig stor i halsen och jag tittade bort för att han inte skulle se sorgen i mina ögon.
"Så, då drar vi då" sa pappa lite besvärat. "Hej då Lina."
"Hej då Bernard" sa mamma och stängde dörren efter de.

Mamma gick in i köket och satte på lite tevatten.
"Vill du ha te?" frågade hon och tog fram koppar. Jag nickade och satte mig ner.
"Så, hur länge har du vetat om Jennifer?" frågade jag och mamma suckade.
"Inte så länge" sa hon och vände sig mot mig. "Vanilj eller citron?" frågade hon och höll upp två tepåsar.
"Citron" sa jag. "Men, varför berättade du inget om det?"
"För jag visste att du skulle reagera som du gjorde i vardagsrummet. Men det är inget fel på Jennifer. Din far försöker bara finna den lycka han inte fann hos mig" sa mamma lugnt medan hon rörde om i kopparna.
"Som han inte fann hos oss." mumlade jag och mamma gav mig tekoppen och satte sig mittemot mig.
"Gumman, det är inte på något sätt ditt fel. Människor glider isär, det bara är så" sa mamma och tog min hand. Jag suckade och tog en klunk varmt te.

~

Efter att mamma och jag hade pratat en stund om att Jennifer inte bor hos pappa än, och att vi gärna får hälsa på de så gick jag och la mig. Det var ganska sent och jag var hemskt trött. Mamma följde med mig uppför trappan och kramade om mig.
"Sov så gott min lilla ros" sa mamma och kysste mig panna.
"God natt mamma." sa jag och la mig ner i sängen och slöt mina ögon.