Divergent

Sol protesterade men det hade hon inget för dock var hon tacksam för hans ord.
"Men dådör vi båda." fick hon fram men passade sedan på att få igång andningen, hennes lungor rasslade oroväckande mycket då hon andades.
"Jag kan gå själv nu." sa hon de kanske skulle ta sig snabbare fram då. Fast de var väl ändå dömda till döden.

"Det gör mig inget, döden är inget jag fruktar." Kai fruktade snarare ensamheten en döden. Sols rosslande andetag oroad Kai väldigt mycket men han satte ner Sol. Nu hördes tåget på långt håll och Kai såg ut över spåren. Då kom han på någåot. "Sol! Lägg dig rakt ner på spåret!" sade han och gjorde samma sak.

"Kommer vi dö?" sa Sol skrämt och försökte verkligen vara tapper som han. Men hon hade levat i en allt för skyddad värld där det värsta var att förlora i brännboll. Hon gjorde dock som han sa, la sig raklång på spåret med händerna framför sig så hon tog sina i hans. Det kändes mycket tryggare då. Hon höll huvudet ner då tåget kom, hon hörde det, närmre och närmre, och nu var det över dem.

"Nej, inte idag." mumlade Kai lågt. Frågan var vilken dag det var, de hade varit ute länge. Han blundade hårt och låg helt stilla då tåget åkte över dem. Snart hade det åkt förbi och Kai andades lättat ut. Han ställde sig upp på nu trötta ben och räckte Sol en hand. "Är du okej?" frågade han henne även om han redan visste svaret, vem var ine rädd i ett sådant läge.

Sol tog emot handen och drog sig upp på ostadiga ben. De såg båda ut som två sotare, svarta från topp till tå och Sols hår som varit utsläppt hade på vissa håll skaft och dragits av. Ett par kala fläckar blödandes där det ryckts ur hårbotten.
Men hon nickade tappert, hon var okej i det stora hela och försökte ignorera det faktum att det gjorde ont, att hon var rädd och att de troligen var falanglösa vid det här taget och allt var hennes fel.

Kai var kolsvart från topp till tå. "Kom då..." mumlade han och började gå. Kai såg solen gå upp i horisonten. De var säkerligen falanglösa nu. Och smutsiga... Han undrade vem som skulle tvätta hans fötter. Kai vände huvudet mot Sol och inspekterade henne. Det såg obehagligt ut med de där kala fläckarna med blod på hennes huvud. Det måste göra ont.. Kai grimaserade lätt.

Sol stoppade honom, "Det är ingen ide att gå tillbaka, det gör saken bara värre." sa hon tyst och en smärta hördes i hennes röst. Mest för att hon hade ordna det så att hon dragit med Kai, att han nu var falanglös. Det överskuggade allt annat saken om att hon såg gräslig ut att håret var borta huvudet gjorde on var inget hon ens orkade tänka på eller ville nämna, hon ville inte vara svagare än hon var.

"Vi måste!" insisterade Kai. "Det spelar ingen roll vad som händer, jag måste dit Sol. Jg har... Saker att göra.." Han mumlade det sista. Kai hade tänkt gå till den falanglösa flickan, se vad hon ville säga. "Snälla kom?" bad Kai. Han ville inte lämna sin enda vän mitt på spåren. Han hade förlorat alltför många vänner senaste tiden. Han saknade de stunder då han varit ute på nattliga äventyr med sina kompanjoner och gjort allt möjligt. Det var för honom frihet. Nu hade han inga vänner, och inget nytt att göra. Bara Sol. Och han kunde inte förlora henne också.

Sol suckade men började gå efter honom men utan spänts i benen och ögonen verkade matta och saknade den roade glimt de brukade ha. Så brukade hon se ut hemma, innan hon träffat Kai och upptäckt något hon tyckte var kul. Men nu var det som att hon gett upp helt. Men för hans skull kom hon med, för att han så snällt bad och hon var skyldig honom det efter att förstört hela hans liv.

Kai gick långsamt över spåren. Snart hördes ett nytt tåg komma och Kai drog ner Sol vid sig. Denna gång samlade han in hennes hår i sina händer så att det inte skulle fastna och dras bort. Han försökte få han oh marken att bli ett. Det kändes lättare då. När tåget passerat släppte Kai tag om Sol, plötsligt medveten om vad han gjorde, och fortsatte gå. De hade ett tag kvar men sen skulle de vara framme och de falanglösa skulle dela med sig av sina hemligheter åt Kai.