Privat rollspel(fashion7)

Helene sa inte så mycket under resten av färden. Hon var bara kall och frusen efter ett tag, men värmde sig lite genom att komma närmare Eric uppe på hästen. Då de äntligen var framme var hon alldeles stel och var lättad då hon kom ner på marken.
Hon log lätt mot stallpojken men leendet försvann snabbt då hon såg hur han såg på henne, skamlöst och ivrigt for hans blick över henne och Helene skyndade sig in i världshuset medan stallpojkens blickar brände henne i ryggen.

Eric brydde sig inte om pojkens blickar, så länge han inte gjorde Helene illa. De kom in i värdshuset och värmen nästan chockade Eric. Han gick fram till disken där en rund, kort kvinna stod. Hon log vänligt mot Eric. Hannlog tillbaka och bad om ett rum. Hon nickade, tog en nyckel och tog emot pengarna Eric gav henne. Så tog han Helenes hand och förde henne mot matsalen.

Helene stod bakom Eric och hon bara kände sig mer och mer obekväm. Det kändes som om alla tittade på henne, även om det högst var fyra män. Det var som att deras blickar klädde av henne. Så det var med lättnad hon gick vidare till matsalen. Hon var inte alls vad vid sådant här, men hon fick lov att vänja sig.

Eric satte sig vid ett bord och klappade bredvid sig på den enkla träsoffan. Snart kom kvinnan ut med skålar med köttgryta i händerna. Männen som sett på Helene förut satt samlade vid ett bord. När kvinnan kom ut riktades deras uppmärksamhet till henne och de ropade nedlåtande saker om vad de ville göra med henne. Kvinnan gick bara fram till Eric med spänd min och satte fram maten. "Tack." muttrade Eric. Kvinnan såg förvånat på Eric men log. "Det är inte ofta man får höra det!" kvittrade hon och gick tillbaka ut, blicken fortfarande på Eric.

Helene satte sig bredvid Eric och log svagt mot kvinnan och försökte ignorera männen, även om deras uppmärksamhet var på någon annan än hon själv nu. Men snabbt försvann det leendet. "Det här ger mig kalla kårar" mumlade hon och började äta. Nu när kvinnan var borta vände sig männen mot henne igen. En del av sakerna de sa fick Helene att blekna men hon fortsatte ignorera dem.

"Vänj dig. Det kommer alltid vara såhär. De är för många för att man ska kunna göra något åt det. Och det är värre vis baren." sade Eric enkelt. Han var van vid det här nu, hade många gånger själv varit en av de där otäcka männen - med skillnaden att han faktiskt såg någorlunda bra ut och inte var äldre än fyrtio. Han åt av den mycket goda soppan och tackade hjärtligt mot kvinnan. Hon log och neg. "Något annat Milord?" frågade hon. "Nej tack. Eller jo, en sak: kalla mig inte Milord. Kalla mig Eric!" sa han och log charmigt.

Helene svarade inte på det Eric sa. Ju mer tid som gick, ju mer obekväm kände hon sig. Den här Eric var inte som den i hennes rum, inte den som ömt kysst henne och sagt att han älskat henne. Den här gjorde henne bara osäker och förvirrad.
Efter en stund hade hon ätit upp och längtade tills de kunde gå vidare.

Kvinnan nickade och fortsatte jobba. Eric gäspade, han var trött efter resan. Så snart stunden med Helene varit övr hade Eric övergått till att vara den lite kalla vakten som bara gjorde sitt jobb och inget mer. Han reste sig upp. "Dags att gå och lägga sig." informerade han och förde Helene framför sig när de gick upp för trapporna och in i rummet de fått. Eric låste om dem och lade sig direkt i en av de två sängarna som fanns i rummet.

Helene lät sig fösas upp och sa inget fören hon lagt sig i sin säng. "Godnatt Eric..." mumlade hon tyst. Skulle det alltid vara såhär? Skulle han alltid behandla henne såhär? Tillslut somnade hon lugnt med ryggen mot dörren och ansiktet mot Eric.

Eric låg med slutna ögon och på rygg i sängen. Han öppnade ena ögat och såg mot Helene. "Godnatt..." mumlade han lågt och slöt ögat igen. Han sov inte alls den natten, utan gick ut ur rummet när han var säker på att Helene sov. Han gick ner till baren och beställde ett par stop öl som alla snart var slut och hans kalla fasad försvann. Han såg endast dyster ut nu. Tankarna vandrade mellan Helene och Nathan. Han hatade Helene, faktiskt. Han hatade att han älskade henne, brydde sig om henne. Han skulle inte klara sig om hon mötte samma öde som Nathan. Eric hatade Nathan också. Varför hade han älskat sin bror? Det var ju mycket lättare att inte älska någon för då smärtade det inte att se folk dö.