Skinny Love [SV]

Awhh, jag måste bara säga att det där var skitfint skrivet ♥ och perfekt beskrivet.

Asum

Nu känns det som att jag har kommenterat dina texter så många gånger, att du redan vet precis vad jag kommer att skriva, vilka ord jag kommer att använda, hur jag kommer att formulera mig... Plus att dom andra redan har skrivit allt fyndigt och klyftigt som går.
Men du vet redan vad jag tycker om dina texter. Du vet redan vad jag tycker om dina beskrivningar. Du vet hur mycket jag fullkomligt älskar allt du gör. Nu är det bara ditt jobb att acceptera det, och förstå att du är en fantastisk föfattare.
♥♥

Epilog.
Och i slutet så ångrar vi bara de chanser vi aldrig tog.
Men när man inte har fått den man älskar, så måste man älska de man har.

Om någon hade berättat för Draco för arton år sedan att han skulle få en son som liknande honom på pricken, skulle han förmodligen inte trott dem. Det skulle ta honom många år innan han ens började överväga att skaffa barn. Han skulle aldrig medge det för någon, men han var rädd för att skaffa barn. Han var rädd för att han skulle bli en lika värdelös pappa som hans egen far varit.
När den här epilogen utspelar sig så satt Draco för tillfället vid köksbordet och tittade på sin elvaåriga son över tidningen och suckade när han insåg att miniatyren av honom själv inte hade rört sina rostade mackor.
”Scorpius”, sa Draco mjukt och lade ifrån sig the Daily Propert. Han hade läst en artikel om den nya läraren i försvar mot svartkonster på Hogwarts (det ämnet tycktes fortfarande bringa otur med sig), ”Du måste äta, för jag vill inte att du slösar alla dina fickpengar på godis från tåget”, familjen Malfoys kalender på väggen i köket visade första september. Och det var dags för hans son att börja skolan. Scorpius blängde på sin pappa ett tag innan han tog upp sin macka och tog ett bett.
”Nöjd?”
”Visst, så länge du äter upp resten”, sa Draco och återvände till sin tidning. Klockan över spisen visade åtta, det var alltså tre timmar kvar innan tåget gick. Draco borde egentligen vara på väg till Ministeriet vid det här laget, där han jobbade på departementet för magiska transporter, men till skillnad från vad hans egen far hade gjort så hade han tagit ledigt för att kunna följa med sin son till tåget.
”Är du säker att du har packat allt nu, Scorpius?” frågade en mjuk röst bakom Draco. För andra gången på mindre än en minut tittade Draco upp från tidningen. Han log mot sin fru när hon gick fram till Scorpius och rättade till kragen på hans skjorta.
”Ja, mamma”, sa Scorpius med en suck och tog ännu ett bett av sin smörgås. Det verkade som om han hade fått för sig att om han verkade spela trött eller irriterad så skulle hans föräldrar inte lägga märkte till hur nervös han var. Vilket Draco gjorde, och han kunde inte klandra Scorpius för det. Astoria gav deras son en kyss på pannan (som Scorpius direkt torkade bort) och slog sig ner bredvid honom.
”Det sista paret byxor jag tvättade igår?”
”Ja.”
”Dina nya fjäderpennor?”
”Ja.”
”Ditt exemplar av Quidditch Genom Tiderna som du fick av farmor när-”
”Astoria”, avbröt Draco med ett litet skratt, ”Lunga dig, jag är säker på att Scorpius har allting klart”, Astoria nickade och gav honom ett litet leende som Draco inte kunde göra annat än att återspegla. Hon var vacker, med sitt mörkbruna hår och snälla ögon. De var bruna och hade ungefär samma färg som choklad. De hade varit tillsammans i snart femton år, och Draco var lycklig med henne. Hon hade gett honom Scorpius, och Draco älskade verkligen sin son. Såklart älskade han sin fru också, antog han. Han hade ett bra liv med sin familj, Scorpius hade fått en bra uppväxt, och det var det viktigaste för Draco.
När han lite senare stod och såg påsig själv i spegeln noterade han att han var en medelålders man. Han hade fått ett antal rynkor i ögonvrån och han började bli lite tunnhårig, han hade också en liten skäggväxt som enligt Scorpius fick honom att se äldre ut. Men han gillade den. Hans grå ögon tycktes inte vara lika ljusa som för tio år sedan, men det kunde ju bara vara ljuset som spelade honom ett spratt. Man tror ju hela tiden att man inte förändras, men gör man ju. Man är aldrig samma person.
För arton år sedan hade Draco klivit på Hogwartsexpressen för att för sista gången åka till Hogwarts som elev. Han mindes att det hade regnat något förfärligt den dagen, och att Peeves hade förtrollat vattenpölarna. Han hade fortfarande inte bestämt sig för om det var det bästa eller det värsta året. Det var det året han hade strulat runt med ingen mindre än Harry Potter. Han hade kysst Harry, och han hade blivit kysst tillbaka. Han hade haft händer och fingrar som dansade över hans kropp, händer som hade velat vara nära. Han hade haft sugmärken på halsen som han hade behövt använda trollformler för att dölja.
För det var det han hade behövt göra, dölja. Viska, smyga iväg, vara tyst när han hade känt för att skrika. Han hade bara strulat runt med Harry, det hade varit snabba kyssar och upphetsade hångel i olåsta klassrum och i Vid-Behov-Rummet de dagar det gick att använda.
Draco slöt ögonen för några sekunder där han stod framför spegeln. Han behövde ta några djupa andetag. Det är arton år sedan, Draco, när ska du ta och släppa det? Det hade aldrig varit någonting mellan honom och Harry, ingenting som var seriöst. De visste redan innan första kyssen att det aldrig skulle bli någonting mer, så varför tänkte Draco fortfarande på gröna ögon och svart, rufsigt hår?
För att han var en idiot.
Han var lycklig. Det var han. Han hade en otroligt vacker fru med en underbar personlighet som hade gett honom hans son, det viktigaste i Dracos liv. Men ibland så kunde han hitta sig själv i sängen, efter att Astoria hade somnat, tänkandes på vad som skulle ha hänt om Harry hade gett honom en chans. Han försökte att inte tänka på det, men det var inte jättelätt. Han ville inte glömma hur det hade känts med Harry, hur det hade varit och han ville inte glömma den där känslan i magen. Men han orkade inte minnas allt som hände.
”Draco!” Mannen framför spegeln ryckte till och insåg att han ännu en gång hade fastnat i tankarna.
”Jag kommer!” ropade han tillbaka och ryckte till sig sin rock och gick ut ur sovrummet.

”Pappa, vilket elevhem tror du jag hamnar i?” frågade Scorpius när Draco lyfte av sin sons koffert från bagagevagnen.
”Jag vet faktiskt inte, Scorp, du är både kvicktänkt, smart och du är väldigt lojal. Så jag tror att det får bli en överraskning. Malfoys har tillhört Slytherin i århundraden, men det kanske du ändrar på”, sa Draco och lade en hand på sin sons axel. Scorpius nickade och tog ett djupt andetag och Draco kämpade hårt för att hålla tillbaka sitt leende. Hur mycket Scorpius än liknade Draco till utseendet så var han raka motsatsen av hur Draco hade varit i den åldern. Den elvaåriga Draco hade varit så nervös att han höll på att kissa på sig – även om han inte hade visat det – för att han visste hur besviken hans far hade blivit om han inte hade hamnat i Slytherin.
Medan Astoria kramade om Scorpius och gjorde en sista kontroll att han hade allting med sig så vände sig Draco om, och fann fyra par ögon stirrandes på honom. Han såg Ron Weasleys röda hår, han hade lagt på sig några kilo sedan Draco såg honom sist. Bredvid honom stod Hermione Granger (som i och för sig inte hette Granger längre, men det spelar ingen roll), hennes bruna hår verkade lika yvigt som när de gick på Hogwarts tillsammans. Draco såg också Ginny Weasley, som hade en arm runt ingen annan än Harry Potter.
Harry.
Hans Harry.
Och med ens så kändes det som att alla minnen kom tillbaka på en och samma gång. Det var så länge sedan han senast hade mött de där gröna ögonen, som fortfarande såg ut som smaragder även om han stod sju meter ifrån dem. Tid och rum verkade inte spela någon roll längre, och Draco behövde bita insidan av hans kind för att inte göra någonting korkat. Han tvingade sig själv att nicka till de fyra, välkända personerna några meter bort och sedan vända sig om igen, även fast han kände Harrys blick bränna i nacken. Han ville springa fram, kasta sig runt halsen på Potter och aldrig någonsin släppa, be honom att inte försvinna igen. Kyssa honom och känna värmen från hans kropp. Prata och skratta med honom. Be om en ny chans.
Draco hade lust att slå sig själv, hårt. Han var vuxen nu, han var inte längre ung och dum. Han hade sett Harry flera gånger under de här arton åren, eftersom de båda arbetade för Trolldomsministeriet, de hade inte pratat med varandra, knappt tittat på varandra. Ignorerat varandra. Men nu, när han såg familjen Potter, med alla tre barnen och hur lik Harrys näst äldsta son var honom, så kom alla känslor tillbaka på Draco på en och samma gång. Han tog ett djupt andetag och drog in sin son egen i en varm kram.
Det var lugnt, det var såhär det skulle vara. Det var lugnt.

Harry skrattade åt hur Ron skojade med Hugo och Lily, Ron verkade då aldrig förändras när det gällde humorn i alla fall. Albus såg förskräckt ut och Harry rufsade honom i håret. I nästa ögonblick hade Ron fångat Harrys blick och nickat år höger.
”Ser du vem det är?” Och där, i mitten av folkmassan och i dimman från tåget, stod familjen Malfoy. Det verkade med ens som att Harrys lungor hade glömt bort hur man andas, för hans andetag fastnade i halsen. Draco tittade på honom, de grå ögonen tittade på honom. Harry ville trycka bort Ginny för några sekunder och ha Dracos armar runt sig igen, känna hans hjärta slå hårt i bröstkorgen. Han ville känna Dracos kropp mot sin egen. Ögonblicket var över snabbare än det kommit när Draco nickade åt dem och vände sig tillbaka till sin familj. Harry ville att han skulle vända sig om igen. Alla minnen från det där året plågade fortfarande Harry, men nu, när han såg Draco på nära håll, var de värre än på flera år. Det verkade aldrig som om han skulle glömma hur Dracos kyssar smakade och hur mjuka hans läppar var. Harry ville känna igen, ville ha Draco igen. Nu. Det kändes som om han skulle kunna göra nästan vad som helst bara för att få ha Draco nära i några minuter. Få hålla honom, kyssa honom, känna hans andetag mot sitt nyckelben. Det har gått arton år! Skärp dig, du är Harry Potter, högutbildad auror, du ska inte stå här och bete dig som någon tolvårig tjej!
”Jaså, det där är lille Scorpius”, sa Ron halvhögt. Harry slets ifrån sina tankar och lade märkte till en blond pojke som Draco böjde sig ner för att ge en kram, och han ville bita av sig sin egen tunga, ”Se till att du slår honom på vartenda prov, Rosie. Gudskelov att du har ärvt din mammas begåvning.”
”Ron, snälla du…” började Hermione, men Harry hade redan slutat lyssna.

Några dagar senare kom familjen Potters uggla med ett brev adresserat till Harry. Harry satte sig ner vid sitt skrivbord för att läsa det och han kände mycket väl igen handstilen.

Hej Pappa!

Innan du hör det från James eller Rose så ville jag bara säga att jag hamnade i Slytherin. Och innan du freakar ut totalt, nej, jag är inte ledsen för det. Tvärt om. Jag trivs, jag har redan skaffat vänner.
James sprang ifrån mig redan innan jag hade kommit på tåget (den idioten). Jag hittade en kupé där det bara satt en pojke, han såg ensam ut så jag satte mig hos honom. Det visade sig att han också var förstaårselev. Och innan du hör det här från James också, det är Scorpius Malfoy. Och nej pappa, han är inte alls som Farbror Ron har sagt. Han är cool. Vi pratade och spelade knallkort hela vägen till Hogwarts och jag är jätteglad att vi hamnade i samma elevhem!
Jag hoppas att du, mamma och Lily har det bra utan mig och James. Jag älskar er alla, till och med James.

Albus.

Ps, Professor Longbottom bad mig hälsa till er. Och kan du vara snäll att inte berätta för mamma att jag kallade James för en idiot (även om han är en)?

Harry log för sig själv. Allt var väl.




-


Den här fanfictionen skrevs till Clara. Jag hoppas så att hon tycker om den, om hon läste. Vilket jag är ganska säker på att hon inte gjorde. Jag älskar henne något otroligt mycket, lika mycket som Harry älskar Louis. Som Sherlock älskar John. Som Anton älskar Edvin.
Den skrevs också till Charlie, som är den enda personen som förstår mig när jag inte själv vet vad jag menar. Han har hjälpt mig mycket genom den här.

Linn och Thea, ni ska ha ett speciellt tack, jag älskar er, väldigt mycket, och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för att ni alltid funnits där.

Det har varit svårt att skriva, det har varit jobbigt. Jag har stressat och gråtit och haft sådan prestationsångest att jag ville avsluta allting innan jag ens började. Men det gick, speciellt tack vare er som läste och kom med alla fina kommentarer. Jag är så otroligt glad att jag lyckades publicera en hel fanfiction och det har varit det roligaste på länge att skriva Skinny Love. Jag kommer aldrig kunna tacka er nog. Jag hoppas att vi ses snart igen.



Jag hade redan många anledningar till att skriva en Drarry-fanfiction innan jag började skriva denna.
Men en av de främsta anledningarna till att jag skrev just den här fanfictionen är för att jag ville försöka förmedla ett budskap, och för att försöka förhindra att ni gör samma misstag som jag och Harry gjorde.
För snälla.
Om ni verkligen älskar någon.
Låt dem aldrig gå.

(well i already did that mistake, tho not so sure i loved him)
asså jag har inga som helst ord för hur freaking amazing och perfekt den här epilogen var. Men du hade mig i tårar såklart. Perfekt. Jag har på riktigt inga ord, jag vet inte vad jag ska säga. Men det var helt otroligt bra. Och jag älskar det speciellt mycket för att det här kunde ha hänt på riktigt (alltså i böckerna, hur man nu ska förklara det) om Harry och Draco skulle gått om ett år på Hogwarts (vilket jag inte vet om de gjorde). Men det var fantastiskt.
Och jag älskar dig också Erica ♥

Jag vet inte ens vilka ord jag ska använda - jag är inte lika begåvad som dig på att skriva vackra meningar. Jag vet bara att det har varit en underbar resa att läsa denna, och jag hoppas innerligt att du bjuder oss på en till resa en vacker dag.

AZUUUUUUUUM ♥

Tack så mycket för denna FF som jag nu tar farväl av

GRÅTER HÄR BORTA
omg mina ord är slut, kan nt uttrycka mig tillräckligt. OMFG vad du är bra, tack så hemskt mkt för att du vågade dela med dig av Skinny Love, en av mina absoluta favorit ffs ♥ orden sviker mig, kort sagt så ÄLSKAR JG ALLT och TAGGA MIG om du skriver nytt ♥