Ökendammen (Öppet rollspel!)

(Hej igen xD)

Blade rycker till då Max tydligen bestämmer sig för att han behöver skrämmas lite till. Han suckar djupt och snurrar runt för att titta upp i hennes ansikte. "Om det går bra för Cleo så vill jag gärna att du leder oss till din stad som planerat", säger han matt och sneglar på Cleo. Han vet att hon inte riktigt kommer överens med Max.

(Tjenare ♥)

Cleo vänder sig lungt mot Max när hon kom in. Hon hör på Blades förslag och rycker lätt på axlarna.
"Whatever" svarar den egyptiska flickan. Hon bryr sig inte riktigt, hon har ingen stans att gå till så varför inte?
Hon hoppas bara inte minnet börjar strula till igen, sist det hände attackerade hon sin 'fader' för att hon inte mindes vem han var.

Ett leende spred sig över Max ansikte. Hon kunde redan nu ses sig själv hyllad framför de andra. Eller i vilket fall skulle det visa att hon var någon som vars talanger var slöseri att användas till att odla mat. Tillsammans med den vaga informationen hon snappat upp ifrån soldaterna i jeepen tidigare.
”I så fall får ni lyfta på era vackra rumpor och maka er ut ifall vi ska komma dit innan natten.” Max röst var något road. Hon var på det bästa humör hon varit på länge och allt skulle varit frid och fröjd bara hon vetat att Jason var okej. Cleo och Blades flykt skulle säkerligen påkalla uppmärksamhet och göra soldaterna mer alerta än vanligt. Men Jason kunde ta hand om sig själv och Alicia var ju alltid med honom. Även ifall de hade sina orsaker till att inte gilla varandra så visste hon att Alicia aldrig skulle göra något som betydde att Jason tog skada. Eller deras lilla fristad.
Innan Max lämnade öppningen snappade hon upp sin ryggsäck och armborstet. Hon undvek solen så att dess strålar inte nådde hennes ansikte och värmen fick henne redan att börja svettas innan de ens börjat röra på sig. Lukten fick henne att rynka på näsan även ifall den inte var så tydliga i andras näsor. Hon längtade tillbaka, till en dusch eller ett bad.

Blade sträcker på sig en aning innan han också reser sig upp, tar sin vas och följer efter Max ut. Han smeker försiktigt blommans blad medan han väntar på Cleo. Han har aldrig riktigt haft en vän eller familj förut och han tänker inte förlora Cleo. Han har kanske inte känt henne så länge, men på ett konstigt sätt vet Blade att han kommer att se efter henne vad som än händer i framtiden.

Cleopatra reser sig försiktigt och följer efter dem andra. Hon har med hjälp av många kartor, hologram och andra medel studerat omgivningen utanför murarna men aldrig riktigt satt sin fot där. Hennes far hade varnat henne för det farligheter som levde utanför, det var egentligen mest därför hon valt att studera omgivningen i första början.
Faktan hon fått fram var hur öknen spred sig långt men det fanns även mindre områden av skogar och "djunglar". Mer än så fick hon inte reda på, även som adopterad dotter av presidenten.
Hon såg från Blade till Max, och sedan åter tillbaka till Blade. Hon visste inget om dem här, men ändå följde hon med dem. Det kändes äventyrligt, låt odlas bara säga det.
Cleo älskade det! Ett galet leende spred sig på hennes läppar, hon var glad, men en sak tyngde henne.
Tänk om hon glömmer bort! Tänk om hennes minne kommer "lagga" upp sig igen!
Hon hoppades att hennes inre strid inte syntes i ögonen. Hon hade varit med om att glömma saker tillräkligt länge för att veta vad hon verkligen skulle kunna göra!

Max plockade ned det lilla tältet lika smidigt som hon satt upp det. Det var inte första gången eller ens tioende som hon gjorde det. Hon kunde inte ens minnas hur många gånger hon begett sig ifrån grottan med eller utan tillåtelse.
”Låt oss vandra”, sade hon men samtidigt som hon var vagt medveten om att någonting rörde sig några meter ifrån dem i sanden. Något litet. Hon stannade upp och lät sina sinnen utvidgas innan hon kunde identifiera den lilla ökenråttan.
Max började röra sig emot staden innan hon talade. Hon hade alltid haft svårt för att hålla borta sin nyfikenhet vilket Owen trodde var en av de största anledningarna till varför hon alltid råkade hamna i trubbel.
”Så hur länge har ni hållit ihop?” frågade hon lätt om en något obekvämt då hon visste att det lät som om hon snokade vilket hon till viss del gjorde i väntan på att ställa den fråga som hon verkligen ville fråga.

Blade rodnar svagt vid Max fråga. "Bara några dagar...", svarar han och tittar ned på sina fötter. De sjönk ned i sanden för varje steg han tar och gör det tungt och jobbigt att gå. Dessutom tog hettan på krafterna och torkade ut vattnet snabbare än vanligt. "Hur långt är det till din bas?" frågar han tveksamt och spanar med kisande ögon efter någon bas i fjärran.

"Typ två nätter." Säger Cleo nonchalant med en axelryckning för att ge Max ett mer 'exact'´svar, glad över att ingen märkt något av hennes inre strid. Solen värmer henne och flickan tar gladligen emot energin solen ger henne. Hon stänger ögonen och njuter av den varma sanden mot fötterna.
När Blade ställer frågan rycks hon ut från sina tankar och tittar mot honom. Hon tycker han ser rätt sliten och trött ut men säger inget.
Istället kollar Cleo mot Max för att höra svaret.

Max stelnade till något vid deras svar men slappnade snabbt av igen. Hon hade fått uppfattningen av att de känt varandra längre och dessutom att de var något mer än bara vänner. Cleo hade varit allt annat än trevligt vilket Max kopplat ihop med svartsjuka. Kanske, för en gångs skull hade hennes uppfattning varit fel. Det var inte ofta hon hade fel och särskilt inte då hon ofta kunde uppfatta andras minsta lilla ändring i hjärtslag eller ansiktsuttryck.

”Inte särskilt långt kvar nu”, svarade hon Blade och förundrades över igen hur Cleo inte brändes av den varma sanden. Hon verkade nästan fyllas av energi i solenshettan tillskillnad ifrån Max själv.
Max kastade en blick upp på berget och kunde för en stund skymta hur någon, även om hon inte kunde se vem satt på utkik. Troligtvis hade inte Jason eller Amalia kommit tillbaka ännu.
”Ifall du behöver vatten har jag lite kvar”, erbjöd Max Blade som hört tveksamheten i hans röst. Kanske var det bäst för vem visste hur länge Miram tänkte hålla dem innan hon bestämt sig för om de var oskyldiga eller inte spioner kanske var ett bättre ord.

Blade ler lättat vid Max svar
och sträcker tacksamt fram vasen.
"Tack. Det är inte många som skulle
ha hjälpt oss", säger han och sneglar på Cleo innan han tittar tillbaka på Max igen.