Kriget om Akilia

Hon sitter innanför dörren till sitt sovrum, ryggen mot den vita dörren av trä och ansiktet begravt i sina händer. Våta fläckar växer på hennes klänning från tårarna hon fäller över Mikel. "Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna fortsätta utan honom, hur kommer han att... Allt är annorlunda på andra sidan, hur ska han klara sig? Hur ska han kunna hitta ett nytt hem i ett sådant fientligt land..?" Tänker hon medan snyftningarna skakar hennes kropp,
- Mikel... Viskar hon för sig själv.

Månkaninen ser på henne med ena tassen mot stängslet till dess provisoriska bur. Selene reser sig upp och plockar upp kaninen i sin famn. Hon stryker den varsamt över öronen och ryggen. Dess vita päls glimmar otroligt vackert när de små pälsstråna reser sig efter att hennes hand glidit över dem.
- Lilla killen, du är så vacker... Mumlar hon och sätter sig i skräddarställning med benen på golvet. hon sätter ner djuret på golvet och förväntar sig att det ska hoppa runt och utforska men istället hoppar det direkt upp i hennes knä och lägger sig tillrätta. Hon stryker dess päls med lugna drag medan tårarna strilar.

- Hmm... Vad ska vi döpa dig till..? Hon funderar ett tag,
- Lancelot..? Sylvester? Kerno? Link? Hmm... Hon ser på månkaninen i sitt knä, den sitter alldeles stilla, bara dess nos rör sig upp och ner.
- Vad sägs om, Warren? Säger hon och djuret ser upp på henne med sina silvriga ögon.
- Gillar du det? Warren? Kaninen ser på henne och lägger sitt lilla huvud på sne, -Warren får det bli då.

Nattens mörker rullar in över Akilia, molnen skingras och låter månens och stjärnornas vita sken lysa på allt nedanför dem. Selene sitter i sitt burspråksfönster med en filt över sina nakna ben. Warren skuttar runt nedanför på golvet medan han utforskar hela rummet och alla dess små gömställen.
- Jag undrar vad han gör nu... Vad tror du Warren? Tror du han tänker på mig...? Mumlar hon tyst för sig själv medan hon skådar ut genom fönstrets glas.

När mörkret fallit över landet så log han, landet återvände smått till sig själv igen. Den underbara nattdoften, vinden. Men det var ändå inte samma sak. Han skymtade ljus i fjärran och log smått.
- Dåså, då är det dags. Ge mig det folk kallar "tur" Selene.. Viskade han upp mot himlen, sen vände han blicken mot ljusen igen och gick dit med långa steg.

När han kommit fram till grindarna så var det tyst. Det stod vakter där, till och med andra som diskuterade om att få komma in. Han fick syn på en gammal dam som såg ut att vara ensam och när det var hennes... Om man nu skulle kalla det tur, gick han fram och lade armen om henne.
- Jag och min mormor behöver komma in, hon är sjuk och behöver en doktor. Sa han och såg på vakterna som utväxlade blickar. Gumman hade än inte sagt ett ord men hostade sedan övertygande.
- Okej, men gå inte runt och smitta folk bara. Sa den ena vakten men en underligt väsande röst och Mikel fick den där störande känslan av att något var fel med den personen än en gång.
- Tack så mycket, min gode herre. Mumlade han.
Tack och lov frågade de inte mycket mer på grund av att han sagt att gumman var sjuk och att hon än en gång hostat övertygande. Inga undersökningar gjordes.

När de kommit utom synhåll släppte han henne och suckade lättat.
- Tackar.
Gumman fnös och rätade på sig.
- Mormor, huh? Sa gumman med ovanligt ung röst och kastade bak huvan. Hon hade ett mörkt rött hår med ett par riktigt exotiskt bruna ögon. Kunde inte varit mer än 20 år gammal... Iallafall inte i närheten av att vara hans gamla gumma.
- Men tack för att du fick mig igenom. Vi ses. Sa hon och lutade sig fram mot honom.
Mikel gick vaksamt bakåt och hon granskade honom.
- Hmm.. Mumlade och log snett, sen drog hon upp huvan igen och gick därifrån.

Minuterna tickar långsamt förbi, månen stiger högre på himlen och stjärnorna glittrar vackert. Selene reser sig från fönsterbänken och vandrar bort till sitt lilla skönhetsbord med en spegel inramad i en vackert smidd träram. Hennes tunna siden rock smeker mjukt hennes hud. Hon tar upp borsten och borstar långsamt och metodiskt ut sitt hår, hennes ögon fortfarande röda och hennes kinder är fortfarande puffiga från kvällens gråtande.

Hon ser på Warren med mjuka ögon,
- Dags att sova Warren, du måste var i inhägnaden så jag inte behöver oroa mig för dig. Säger hon mjukt och lyfter upp djuret i sin famn och sätter ner honom i inhägnaden. Sedan vandrar hon bort till sin stora säng och drar i det breda snöret som håller ihop hennes rock, den öppnas och glider mjukt ner för hennes axlar. Hon lägger sig i sängen och drar täcket över sin kropp. Utmattad efter dagens händelser somnar hon snabbt men hennes sömn är orolig och hon vrider och vänder på sig.

Hon vaknar med ett ryck och hon hör sig själv skrika men hon kan inte minnas vad det var för dröm som hemsökt hennes sömn. Hons er mot fönstret, det är fortfarande mörkt ute så hon lägger sig ner och träder ännu en gång in i sin rastlösa sömn.

Mikel hittade en pub som hette Stoppet och verkade ganska fullt med folk. Det verkade perfekt, ju mer folk, ju lättare var det att försvinna i folkmassa. Den förskräckligt orange skylten hade en bild på ett ölstopp och under stod namnet. Det skramlade där innefrån men det var inte i närheten av samma sak som i det lilla riket Aragon kunnat rädda av landen. Det lät vanligt, men det kändes mycket mer kontrollerat. Men Mikel öppnade ändå dörren och gick in.

Pratet fortsatte även när han kom in, men han kände att de sneglade på nykomlingen som kommit in på deras pub.
- Ehh... Ja ska ha! Vad heter det nu? Ett... du vet, man sover där? Sa Mikel högljutt med drucken röst och lutade sig mot bänken i en ostabil ställning.
- Ett rum? Flinade mannen i den lilla kassan och kastade en nyckel mot honom som Mikel fick tag på men tappade och sa ett enkelt: Oj!
För att sedan fnissande plocka upp nyckeln från golvet.
- Vill ni ha någon mat till ert rum.
- Pfff, öl mättar bättre än kaninfoder! Sa han och lade fram några kopparmynt innan han såg på nyckeln länge. Samtidigt gick en tanke till hans gamle lärare " Om du inte känner kocken, ta inte emot mat från den smale. Han provar inte maten innan och det finns en anledning till det. "
Mikel log fånigt mot mannen och vände sig sedan mot vägen upp till övervåningen.
- Upp för trappan går man...

- Smubbla inte på vägen bara. Muttrade mannen och granska noggrant kopparmynten. Nog var nykomlingen en duktig skådespelare. Han borde tänkt på valutan bara.

När morgonen kommer vaknar Selene med en gäspning och halvt slutna ögon, hon sätter sig upp i sängen och sträcker på sig. Solen skiner in genom det stora fönstret och skänker värme och ljus över hennes rum. Hon ser sig omkring och upptäcker att det hänger tre stycken nya klänningar på en av de två stolarna jämte hennes dörr. Hon reser sig långsamt från sängen och går fram till dem med tveksamma steg. "Hur kunde jag inte höra att det var någon i mitt rum? Vem kan ha lämnat dessa..." tänker hon och lyfter upp den första klänningen från stolen.

Hon håller upp den så att solens sken lyser på den, den är identisk till klänningen hon brukade ha på sig innan, enkel och användbar men ändå vacker. Hon lägger ner klänningen på den andra stolen och lyfter på klänning nummer två så hon ser den i ljuset. Den är blå/grön med guldigt glitter och ser otroligt dyr ut. hon lägger försiktigt ner den över den första klänningen och vänder sig om för att se på den tredje klänningen som hon knappt vågar röra vid.

Den är röd, fluffig och har vackra detaljer av silver. "Vad i hela...? Vad är det här? Varför har jag dessa klänningarna här?! Vad är det som händer egentligen?" tänker hon och smeker det mjuka tyget till den otroligt vackra klänningen.
- Warren, har du hört vem som kommit in här? Säger hon och ser på månkaninen som bara lägger huvudet på sne och ser med oförstående ögon på henne. Selene suckar och tar sedan på sig den första klänningen, hon borstar sitt hår och sätter upp det i en fläta. "Idag måste jag tala med Aragon... Vi har viktiga uppdrag som ligger framför oss, de kan vara avgörande för det här rikets hela framtid..." Selene suckar igen och reser sig sedan från stolen.

Hon ger Warren två morötter och lämnar sedan sitt rum. Hon vandrar ner för den breda trappan mot Aragons planeringsrum, hon knackar försiktigt på dörren. Det är tidigt på morgonen och hon vill inte väcka någon annan i slottet.

(Klänning nummer 2:


Klänning nummer 3:
)

Aragon hade inte hittat Erak efter mötet om Mikel, därför kunde han inte kolla upp historien igen. Det verkade inte vara någon annan som sett honom lämna eller vara här heller. Så eftersom han inte kunde lösa det problemet så var det lika bra att spendera lite tid med sin fästmö... Han kände sig skyldig när han insåg att det var Mikel som berättat om hennes graviditet. Eftersom Erak inte var här längre så kändes hans beslut mer tveksamt än någonsin.

Mikel hade vaknat på morgonen efter en kort tupplur och hans ögon kändes klibbiga. Magen som inte fått mat på över ett dygn vrålade men han tänkte bestämt inte äta här. Han ställde sig upp utan problem och såg till att allt var i sin ordning för att sedan träna miner för sin fejkade huvudvärk innan han staplade ner för trappan igen. Några åt frukost och vakterna som hade skött grindarna igår stod vid baren och pratade med den smale mannen. Mannens ansikte sken upp och gav honom en av sina gula flin.
- Där är vår gäst med Argonmynten. Sa han och pekade på Mikel.
Mikel kastade en snabb blick på mynten och blicken smalnade, jaha, så de hade visst inte samma valuta här...

Selene står utanför dörren och väntar men inget svar kommer. Hon öppnar dörren och tittar in i rummet, det ligger öde och tomt. Hon går in och stänger försiktigt dörren bakom sig. Hon går fram till det runda bordet där kartor ligger utspridda tillsammans med andra små saker och pergament rullar. Hon tittar snabbt men finner inte pergamentet hon letar efter. Så hon går bort till en utav hyllorna och börjar leta.

Hon ser på pergament efter pergament efter pergament, men hon kan inte hitta just det hon letar efter. Men hon ser att det står en kista, en liten svart kista, vid sidan om bokhyllan. hon hukar sig och ser att kistan är låst. Men med lite hjälp av magi kan hon öppna låset,
- Nocturna e liso el undo la orpenda. Låset klickar och öppnas, hon lyfter kistans lock och ser fyra pergament rullar, två kartor och en guldig fjäder. Hons er pergamentet hon letat efter och plockar upp det. hon rullar ut det och börjar läsa igenom det.

- Så, var har du din mormor? Frågade en av vakterna med road röst som lät mer som än talande orm än en talande människa.
- Jamen, hörni. Tänk efter nu, eran konung skulle inte bli glad om ni dödade en sån källa som jag. Sa han och lade armarna om dem.
- Vadå för källa? Fnös den andre vakten och log.
- Jag kan inte berätta det här förstår ni väl, jag är faktiskt påväg åt mitt eget håll för att leta jobb i ers höghets palats.
- Det visar bara att du inte-. Började den ena men avbröts av den andra.
- Dåså, då ser vi till så att du får träffa ers höghet. Flinade han och ledde honom ut.

De båda vakterna var gick mot en stuga i utkanten av staden och det gjorde Mikel misstänksam.
- Vakter som vaktar portarna har väl inte tid att visa en enkel människa till eran chef nu inte sant? Frågade han.
Vakterna utväxlade blickar och flinade för sig själva.
- Oroa dig inte för det du. Sa han och skrockade lågt.

På pergamentet finns en text och en avbild av en sorts karta. Hon läser det uråldriga språket med de antika bokstäverna,
- Platsen där allt är förlorat... Hmm.. Mmhm.. Ljuset i din själ... Mumlar hon, sedan drar hon ett hastigt andetag och ser upp från pergamentet. Hon minns visionen hon hade i skogen,

"- Selene... Om Morgul finner en Vex är Aragon förlorad och då även Akilia... Hindra Aragon från att möta Morgul utan att du har lagt en förbannelse kallad Sanctinium över hans svärd, endast då kan han döda Vexen... Det är Shisukas röst hon kan höra, men Selene ser inte hennes, bara det blå ljuset som visar Shisukas själ.
- Men vart kan jag finna Sanctinium förbannelsen, hjälp mig! Utbrister Selene i panik.
- Du kan finna det på platsen där allt är förlorat, där allt är glömt och borttappat. Om du måste gå vilse för att komma dit kommer du aldrig lyckas men om du vet vart det är behöver du bara följa ljuset i din själ... Säger Shisuka och det blå skenet försvinner."

Hon ser ner på kartan och lägger sina fingrar på den men det är något som inte stämmer med den, det är som om någon lagt ett pussel men missat fyra bitar av pusslets centrum, det är bara tomt...
- Va i, hur ska jag hitta dit när inte ens kartan kan visa vart det är och vad är det här för karta egentligen, den verkar ju bara leda mig runt i cirklar... Den vägen går här... Hon drar med sitt finger över pergamentet, -men denna vägen går här och korsas med denna, sedan, hmm, sedan kommer den över den och vidare runt i en cirkel... Usch, jag blir alldeles snurrig och vad betyder den här månen? Jag förstår inte någonting av det här... Mikel hade säkert kunnat hjälpa mig om han varit här... Mumlar hon för sig själv.

Hon stirrar på pergamentet och drar med sitt finger längs med alla de olika vägarna som inte tycks leda någonstans. Till slut rullar hon ihop pergamentet och reser sig från det hårda stengolvet. Hon lämnar rummet bakom sig och tassar tyst upp till sitt rum. När hon kommer in ser hon Warren i sin inhägnad och Macon som ligger på mattan framför den öppna spisen där nattens brasa nästan slocknat.
- Macon, vart har du varit? Säger hon glatt och lägger pergamentet under sin huvudkudde, Macon reser sitt stora huvud och ser med glada ögon på henne medan han reser sig och går fram till henne.

Hon ser glatt på sitt älskade husdjur och minns första gången hon mötte denna söta Rextiger,
- Det var så länge sedan, tiden har gått så fort min lilla älskling. Macon spinner högt och gnider sin kropp mot hennes.
- Jag måste hitta Aragon, stanna du här och vila, du måste ha haft fullt upp med att jaga och busa nu när du varit ute på lite äventyr din lilla filur. Säger Selene och lämnar rummet bakom sig på jakt efter Aragon.,

De rundade ett hörn och en stekpanna for ut från vad som verkade vara väggen och smällde till den ena i huvudet som landade på marken med yra ögon.
Då passade Mikel på att ta av handsken och hittade snabbt ett kryphål i hans klädnad och lade sin hud mot hans. Vakten flämtade och föll ihop på marken. Sen fick den andra vakten ett till slag av stekpannan när han försökte resa sig upp.

- Mormor räddar dagen än en gång. Hörde han en flickröst och den rödhåriga flickan visade sitt ansikte igen.
- Vart kom du ifrån? Frågade han förvånat.
- Mitt sovrum dummer, kom nu, det är nog bäst om vi fortsätter vår resa härifrån. Sa hon och pekade menande på vakterna.
Mikel tog långsamt på sig handsken och visste att hon hade rätt.
- Jaa... Fast först, behöver jag något att äta. Sa han och i samma stund vrålade hans mage som för att sätta punkt på det hela.
- Här. Sa hon och gav honom någon orange underlig boll.
- Uhh.. Vad är det här? Frågade han och kollade på bollen.
- Skala den, den är god. Den ger energi. Kom nu. Sa hon och tog tag i hans hand för att sedan dra med honom.

Aragon hade precis lämnat sin fästmö i hennes jungfru's sällskap och var på sin väg att leta efter Selene. Han klarade inte av att hon var så besviken på honom längre och kände sig tvungen till att prata med henne. Han behövde bara leta reda på henne först.