Den tredje världen

Ronnie lyssnade till hans ord, lade dem på minnet då all information var värd att ha. Att torra grenar gav ifrån sig mindre rök visste hon inte men då de oftast var lättare att antända så var det vad hon oftast använde sig av, då det fanns några.
Utan att svara så gick hon åt det håll den öppna spisen fanns. Hon hade ingen aning om hur man använde en spis. Hon hade aldrig behövt göra någon mat än mindre vara i närheten av en spis innan hon befunnit sig på flykt, inte för att hon varit i närheten av en spis efter det.
Hon slog sig ned på knä framför den öppnaspisen med ryggsäcken framför sig. Snabbt hittade hon den lilla kitteln som tog upp det mesta av hennes packning och satte den på golvet samtidigt som hon fortsatte att leta efter tändaren och flaskan som innehöll vatten ifrån bäcken där hon varit på morgonen.
Även om hon visste att det var dumt vände hon Zet ryggen och skymde resten av innehållet från honom, särskilt hennes bok som var källan till allt hon visste om växter men ifall han velat skada henne borde han inte gjort det vid det här lagret?
Tillsammans med allt de andra drog hon också ut sin kniv och började göra lite fnöske av en gren så att hon skulle få fart på elden bättre. Det dröjde inte länge förrän en brasa brann i den öppna spisen men till Ronnies förtret verkade all rök sugas in i huset istället för ut genom skorstenen.

Zet ställde sig i dörröppningen till rummet där den öppna spisen och Ronnie befann sig. Han ville hjälpa till, men visste inte hur. Det kändes väldigt konstigt att bara stå där och kolla på. Innan han tagit mod till sig att fråga om han skulle hjälpa till med något hade hon redan fått fyr på det och Zet såg ner i golvet, något besviken på sig själv. Men ändå var han glad över att hon klarade av det. Han höjde sedan blicken och såg då att det var något som inte stämde. Även fast han var rätt liten senaste gången han såg någon tända en öppen spis var han ganska säker på att röken inte skulle komma in i huset. Den skulle upp genom taket i något hål av något slag.
"Varför gör den sådär för? Ska jag klättra upp på taket och se vad som är fel?" frågade han med entusiasm över att kanske äntligen få stå till tjänst. Han brydde sig inte längre om sitt ben, även om det inte hade förbättrats. Han bara SKULLE upp på taket för att fixa det.

Ronnie hostade till för att sedan hoppa till vid hans röst. Tanken att ta sig upp på taket var bisarr men ifall han ens kom upp så var det väl hans val?
”Hur hade du tänkt ta dig upp?” frågade hon bara och vände sig om för att titta på honom.
Hon insåg att ifall de inte lyckades få röken att försvinna uppåt skulle de vara tvungna att släcka elden och tände den åter igen utomhus men tanken lockade henne inte mycket även om det kanske vore det smartaste.
Ronnie reste sig ifrån golvet, hon hade tänkt öppna fönsterna men då de redan var sönderslagna så fanns det inte mycket mer hon kunde göra.

Shea sover lugnt den natten. Hon drömmer inget. Hon brukar drömma. Om Michael. Men den här natten gör hon inte det. Saknaden efter Michael är så stor. Men han är borta vid det här laget. Dödad av soldaterna. Han var bara elva och hon var bara tio. Han hade alltid tagit hand om henne, som om hon var familj. Michael med den snälla betryggande rösten, Michael som kunde köra bil när han var nio. Michael som visade henne hur man lekte förr. När Shea vaknar tänker hon på det.
Det stora varuhuset, i staden som låg långt bort. Den gången hade hon gått in i den dammiga leksaksaffären. Det var mörkt och Shea var rädd.
"Inget att vara rädd för!" hade Michael sagt, och visat henne tygdockorna. De fanns i alla färger och med en massa olika kläder till.
"Välj en!" sa Michael. Shea valde en docka med mörkt långt hår i en inbakat fläta. Dockan såg glad ut. Snäll. Och hon hade tre små fräknar på den lilla näsan. Fru Marie döpte Shea henne till. Hand i hand gick Michael, Shea och Fru Marie ut ur affären. Då kom soldaterna och förstörde allt. Michaels blod droppade nerför Sheas kropp när hon kom ut till bilen som Michael fått tag i. Hon satte sig i förarsätet och fick igång bilen. Gasen i botten men inget hände. Hon kom på att man skulle dra i handbromsen, men åt vilket håll? Shea provade båda hållen. Det var nog för att hon inte var tillräckligt stark för att dra upp den som den inte fungerade. Shea fick tillslut ta den packning hon hade och springa iväg. Efter tre dagar hittade hon en bäck. Hon tvättade bort Michaels blod och såg det försvinna med strömmen. Hon tvättade också Fru Marie, som blivit helt blodig av Michael. Shea skulle ha skyddat honom. Men hon kunde inte, och aldrig förlät hon sig själv för det. Efter något år var Fru Marie för smutsig och för trasig för att överleva. Nätterna efter att Shea slängt dockan var hemska. Hon grät sig till sömns. Det var svårt nog utan Michael, nu var även Fru Marie borta.

Shea märker först nu att hon gråter. Tysta hulkningar. Hon kramar sig själv och blundar. Tänker på Michael, hennes bror i allt utom blod. De salta tårarna bränner på Sheas uttorkade hud. Hon sätter sig upp på grenen, lutar sig mot stammen. Ta dig samman, tänker hon. Hon torkar tårarna och ser mot de andra, de kanske har vaknat. Hoppas i alla fall inte att de hört henne gråta.

"Hmm... jag klättrar ut genom fönstret där, och om det går så kan jag försöka häva upp mig på taket därifrån. Annars får jag försöka greppa tag om ytterväggarna och klättra upp dit" förklarade Zet och trodde stenhårt på sin teori. Innan han hunnit se hennes reaktion tog han sig fram till det sönderslagna fönstret, öppnade det så att han inte skulle riva sig på glasskärvorna och lät sin ryggsäck glida av från axlarna så att han skulle slippa dess tyngd. Han kastade sedan en blick på ett ställe i golvet där plankorna var sönder, och vissa satt löst. Det skulle han kunna använda.
"Kan du ge mig en av de där plankorna sedan när ajg är uppe?" frågade han och nickade åt dem. Han kolalde sedan ut genom fönstret, satte upp ena knät på fönsterbrädet och klättrade ut genom det. Han snurrade sedan om så att han skulle kunna få ett bättre tag om vad han än skulle få grepp om, och till hans lycka var taket lägre än han först trott då detta fönster var beläget på ett av ställena där taket var som lägst. HAn kunde till och med ta tag i takets ände direkt från där han stod om han sträckte sig, och detta gjorde han. Det var inte lika lätt att häva sig upp på taket som det var att göra det uppför en grövre gren, det fanns inte lika mycket att ta tag om. Men efter mycket stånk kom han upp på taket och han kände sig starkare än någonsin förut.
"Plankan tack" sa han, lade sig ner på mage, höll ett stadigt tag om takänden och räckte ner sin ena hand.

Ronnie kunde inte hjälpa att kasta en mycket skeptisk blick på honom men det var hans liv. Hon hade börjat se ett mönster i hans mycket vågade beteende som både skrämde henne och gjorde henne imponerad. Under den lilla stund hon varit tillsammans med honom hade han först ropat till en främling som lika gärna kunde vänt sig om och ta hans liv, inte för att Ronnie såg så mycket ut för världen, han hade hoppat kanske fem meter ifrån ett träd och på kuppen skadat sitt knä, vem visste till vilken grad och nu detta. Hade den här killen en dödsönskan?
Ronnie hann inget säga eller göra innan Zet försvann ut genom fönstret men han verkade så bestämd på att göra det här att hon troligtvis inte skulle kunnat stoppa honom i vilket fall.
Istället gick hon fram till stället med de lösa plankorna och började dra bort en. Precis då hon lyckats bända loss en hörde hon hans röst ifrån fönstret igen och gjorde som han sa.
Ronnie kunde inte hjälpa att åter igen känna sig något imponerad över hans dumdristighet.
Medan hon väntade in honom eller något tecken på att Zet misslyckats föll hennes blick på hans ryggsäck. Ett sug uppstod intill hennes mage och Ronnie kastade en blick ut genom det öppna fönstret. Ifall han hade varit i samma situation hade han gjort samma sak? Hon föll på knä framför den och då hon grabbat tag i den stannade hon upp. Hon hade inte velat att någon grävde igenom hennes ryggsäck. Vad hon höll på att göra slog henne och med en äcklad min, äcklad över att hon tänkt rota igenom någons privata saker drog hon sig tillbaka till fönstret.
”Hur går det?” ropade hon svagt.
Egentligen borde hon inte ropat överhuvudtaget.

När Zet kände plankans stickiga yta mot handflatan knep han ihop sin näve och drog upp plankan. Sedan ålade han uppför takpannorna, kände dess kanter försöka dra upp hans tröjor, ända upp till taknocken, där han satte sig med ett ben på vardera sida om nocken (även om det smärtade en aning). Han ställde sig sedan sakta upp och närmade sig skorstenen. Precis som han trodde var det fullt med gamla växter och pinnar som tog upp skorstenshålet. Han stack ner plankan under allting, använde sig sedan av armhävseffekten så att han fick upp merparten av innehållet som täckte och hindrade röken från att stiga uppåt. Han stack sedan ner plankan igen och rörde runt med den så att allt det sista skulle komma ut.
"Jag tror att jag är färdig. Händer det något?" säger Zet tillbaka med så låg röst han kan men så att hon ändå skulle höra.

Esther är vaken men ligger kvar och stirrar ut i mörkret, försöker tränga fram genom mörkerslöjan med blicken nu när elden var döende. Hon lyssnade efter ljud - ljud som smög sig fram över gräset. Lätta, snabba fotsteg. Snabba, viskande röster. Ljudet av pistoler som laddades om. Det enda hon uppfattade var det lilla sprakandet som höll sig kvar i elden, ljudet av djur som rörde sig i närheten, kroppar som rörde på sig i gräset och låga snyftningar. Snyftningar var något främmande för henne, och så var kärlek. Sorg och kärlek hade varit försvunna känslor från henne så länge hon kunde minnas. Hon hade förlorat människor, visst, men det förflutna låg i det förflutna och för att överleva hade hon varit tvungen att stänga sådant ute. Hon hade också älskat människor, men nu? Att älska människor här var en stor risk Esther önskade att hon inte skulle få någon möjlighet att gripa tag om igen. Dock var hon inte säker på om hon skulle känna igen det om en gnista blossade upp. Det var nästan som om alla sådana minnen suddats ut. Kärlek hos henne var som elden intill henne - döende, på väg att slockna helt. Och nu? Vad kände hon nu? Ensamhet och bitterhet. Skulle den här gruppen ändra på det? Och framför allt, skulle hon låta gruppen göra det? Hon blickade bort mot hållet snyftningarna hade kommit från, även fast de upphört. Vilken anledning hade fått tårarna att rinna?

Ronnie nickade för sig själv då hon märkte hur röken började lätta och försvinna upp längst skorstenen.
”Det fungerar”, sade Ronnie och var något lättad över att Zet inte sett hur hon stått hukad över hans behörigheter.
Hon skakade av sig tanken, minnet och började förbereda kitteln. De mesta av rötterna slängde hon i tillsammans med bladen och örterna för att sedan fylla på med en del vatten ifrån hennes vattenflaska, dock inte allt ifall hon skulle behöva senare. Hon satte kitteln tillrätta över den brinnande elden och slog sig ned framför den i skräddarställning.

Ett stort leende uppenbarades på hans ansikte då han också fick vara med och se på förbättringen då röken bolmade upp ur skorstenen, fast knappt synlig. Leendet falnade dock när han kom på att han var tvungen att ta sig ner från taket också. Han skulle inte riskera att hoppa ner direkt på marken en gång till, även om taket såg ut att vara lägre än grenen han förut befann sig på. Han vätte sina läppar och kliade sig i bakhuvudet för att försöka komma på bästa sättet att ta sig ner på. Han kunde ta vägen som han kom upp på, men det skulle vara riskablare att ta sig ner än upp. Trots detta styrde han sina klumpiga steg till stället där han kom ihåg att fönstret var, svalde hårt och hoppades på det bästa då han först släppte ner plankan så lätt det gick genom fönstret och sedan försökte ta sig in han själv. HAns fot landade på fönsterbrädet, hans hand trevade sig neråt längs med väggen i jakt efter något som han kunde ta tag i då han inte såg så mycket, han fick tag i en utbuktning, han hukade sig ner, foten började glida på fönsterbrädet, hans puls ökade, han försökte få fotgrepp om fönsterbrädet igen genom att spjärna sina tår runt den, och tillsist kom han in tryggt i rummet igen med andan i halsen.
Zet tar ett par djupa andetag innan han går fram till eldstaden och slår sig ner intill Ronnie med ca en meters mellanrum.