PRS(Dragon Fantasy)

"Jag förlåter dig" suckade Stefan och såg upp på henne. "Du verkade inte vara dig själv då..." mumlade han. Då det var färdigtvättat så öppnade han en byrålåda och drog fram ett tygstycke och virade om det.
"Det här kommer också läka" mumlade han och gick till fönstret och såg ut lite.


(Kanske vi kan hoppa lite i tiden? Typ några veckor eller så^^ Om du vill kan du göra det direkt)

(Kan vi göra ^^)

Ina fann sig snart i att leva som hon gjorde. Hon hade hamnat i den dystra tanken att hon aldrig skulle få återvända hem. Men hon skötte sina order som hon med jämna mellanrum fick av Stefans fader. Hon visste hans vrede och hans hotfulla sätt. Sparkar mot revbenen var inget Stefan skulle märka av då han visste att de inte delade säng.
Hon sa inget till Stefan utan log alltid svagt och försökte få ut honom med andra även om en förbjuden känsla sköljde över henne då hon såg på honom. Men han var hennes ägare och inget annat.

Stefan levde mer nu än han gjort förut, han var ute och red mycket, dock alltid i skogen, där han aldrig träffade någon mer än djur och skogsvaktaren.
Men denna kväll hade han äntligen gått ut. Men det gick inte alls som han tänkt sig. Han hade kommit dit och fått sitt vin och försökt se sig om efter kvinnor eller någon att prata med. Dock fann han ingen kvinna eller någon bra att prata med. Så han bara fortsatte dricka.
Tillslut var han rejält berusad och på något vingliga steg tog han sig hem och upp till korridoren. Dock tog han sig inte till sitt rum, utan stannade utanför Inas. "Ina" mumlade han och lutade sig mot väggen. Han hade börjat tycka om henne, hon uppmuntrade honom alltid och han behövde det.

Ina öppnade dörren och såg på honom, kvällen var sen och Tanja sov. Hon stängde dörren och såg på honom medrynkad panna, "Du har druckit." sa hon och var på sin vakt, fulla karlar var hon van med, särskilt fadern från barnaåren. Hon var iklädd enbart den vita särken och hade håret utslaget.

Stefan log svagt då hon kom ut och försökte ställa sig rakt. "Ja, det gick inte bra" mumlade han en aning sluddrande men gjorde inga försök att skada henne eller ens röra henne. "Det kommer aldrig gå bra" plötsligt blev han en aning gråtmild. "Ingen vill ha mig hur mycket pengar jag än har". Han lutade sig mot väggen igen och såg på henne, ordentligt. Ina var så vacker slog det honom.

Ina sa inget om det utan kom fram och stödde honom, "Vi tar dig till ditt rum du måste i säng." sa hon lågt och var glad att han inte rört henne. Paniken var där inne, var nära, lukten från honom hans gång allt fick henne att bara vilja fly. Men Stefan var inte fadern intalade hon sig, han hade endast slagit henne en gång.

"Okej" mumlade Stefan och med hjälp av henne var han snart i sitt rum. Han såg på henne medan han sjönk ner i sin säng. "Kan du inte stanna en stund" bad han.

"Om du vill." log ho svagt och hjälpte honom av med skor och jacka, hon lossade på bältet så han hade bara skjorta och mjuka byxor på sig.
"Vad gick fel då?" sa hon med mjuk röst.

"Allt" suckade Stefan och såg upp på henne igen. "Det fanns inga kvinnor där ens...Och ingen att prata med" suckade han sedan. Han drog försiktigt ner henne vid sig. "Du är min enda vän" mumlade han. "Den enda jag kan prata med".
Ina var den enda som verkade bry sig lite om honom. Han kramade lätt om hennes hand och lutade sig mot henne. "Min enda vän..." sluddrade han lätt igen och begravde ansiktet mot hennes hals.

"Stefan, det är inte på krogar man söker kvinnor av börd." hon skakade på huvudet och stelnade till av hans närmanden. "Stefan." sa hon och hade vakande ögon på honom, höll han sig lugn så.
"Vän....." sa hon jo visst var det så på sätt och vis. Förutom att de aldrig var jämnlikar, han ägde henne och det gick inte bortse från.