PRS Jessica Tonks|AlexZz

Saergoth knäpper skjortan och vänder sig suckande om mot Feliz som står med armarna korsade över bröstet.
"Med all respekt, mäster, flickan har haft en stor effekt på dig under den senaste tiden." Säger Feliz och Saergoth kan inte avgöra om det är negativt menat eller ej.
"Jag förstår inte hur det har något att göra med dig?" Svarar Saergoth.
"Fler hjältedåd och det kommer ha allt att göra med mig. Utan mästaren över huset finns det inget hus kvar." Svarar Feliz och rätar på sig när Saergoth stirrar på honom. "Dessutom, det finns ingen som vet säkert hur det blir om du dör med henne kvar här." Fortsätter Feliz negativt nog.
"Sluta, jag vill inte höra mer om det här." Svarar Saergoth och viftar ut honom. Feliz lyder, såklart, hur mycket åsikter han än har så måste han lyda Saergoth.

Samantha såg ut en lång stund genom fönstret, upp i skogen, där Brock kommit ifrån. Om han inte kom tillbaka, vilket han inte skulle kunna göra nu, skulle byn sända ut folk att leta eller ge upp? Om de sände ut fler skulle det innebära problem, de skulle tvinga henne tillbaka till byn, men hon ville inte skiljas from Saergoth, och hon trivdes här.
Tillslut tog hon sig upp och gick ut ur biblioteket, det var nog inte middag fören om någon timma och hon ville inte störa Saergoth. Hon gick genom korridorerna och såg då och då tjänare i ögonvrån. Tillslut kom hon fram till en dörr, hon visste att den ledde ner. Första kvällen hade Saergoth förbjudit henne att gå ner där. Men vad fanns där egentligen? Det skulle väl inte göra något om hon bara kollade snabbt? Om han inte fick veta?
Samantha öppnade tyst dörren och gick in men allt var mörkt, dock kunde hon urskilja en trappa ner. Hon stängde försiktigt dörren bakom sig och började gå nerför trappan.

Mörkret som omfamnar grottorna som är skrämmande och när den nya tjänaren landat hade ingen ens lyft på huvudet. Det kommer nya, det försvinner gamla. Monstren tar inte slut, de tar aldrig slut. Grottorna fylls med ett missnöjt mummel när den nye inte vet sin plats. Fast ingen där kan tala förutom genom udda ljud. Den nye kan tydligen fortfarande tala, han fortsätter fråga om oviktiga saker:
"Var är jag?" "Vad ska vi göra?" "Varför svarar ni inte?" Han lär sig snart, han kan inte lämna dem ändå. Han är fast här, precis som alla andra. Den nye skriker till när en av tjänarna därnere visar sitt ansikte för honom. Det är inget fel på det, om man inte kommer från ytan. Tjänarens förvridna ansikte blir en stor sned grimas när han ler och skrattar. Det låter som han kvävs dock innan han återgår till det han gjorde förut vilket är att krossa stenen i väggarna. Mörda det som kommer ut. Krossa mer sten. Mörda det som kommer ut. Det är ett simpelt arbete, krossa, mörda. Simpelt.

Samantha hörde saker ju längre ner hon kom och det blev kallare och mörkare. Hon började frysa och la armarna om sig själv men gick längre in. Tillslut hördes ljuden högre och hon såg något. Ljud, mumlande ljud som inte verkade säga något. "Hallå?" sa hon prövande och något vände sitt ansikte mot henne. Samantha ville skrika men inget kom ur hennes mun, mannen framför henne såg död ut, liknade tjänarna där ute men ansiktet var som krossat, förstört. Hon backade bakåt och fick då syn på fler, alla såg döda ut, och de kom mot henne, sträckte ut sina bleka och döda händer mot henne.
Samantha blev kallare och kallare och var fylld av skräck. Hon kände sig som svagare och svagare där nere med, det var som något drog ur henne all kraft, kanske det var rädslan.
Tillslut rörde en vid henne, handen var iakall och sände mer skräck genom Samantha och hon sprang snabbt, bort från dem, uppför trappan och var snart i korridoren igen, hon stängde dörren bakom sig och stirrade framför sig. "Vad var det där" viskade hon. Hon var än fylld med skräck och började skaka där hon stod. Hon förstod nu varför hon inte fått gå ner där.

"Mäster vill inte att någon går ned dit, miss." Säger en kvinnlig tjänare där hon står gömd bakom hörnet och ser på Samantha. "Hemska saker finns där, ingen som fått lov att vara på ytan får gå ned. Ingen som hamnar under ytan får komma upp." Fortsätter hon varnande, hon ser faktiskt inte speciellt ung ut. Hon ser ut att vara äldre. "Allt som försöker ta sig upp därifrån blir eliminerat. Det finns bara ondska därnere, miss. Allting som träder ned blir svärtat, ni måste bort härifrån, miss. Innan Mäster får nys om det här." Kvinnan talar i en entonig bortkommen röst, det låter som om hon berättar någon sorts gammal historia av forna tider. Som om hon varit här länge, vilket hon varit... till och med såpass länge att Saergoth vet vem hon är.

Samantha ryckte till då hon fick syn på kvinnan, först en aning rädd att det var Saergoth. Hon ville inte göra honom arg, om hon hade vetat hade hon aldrig gått ner dit, men nu var det försent. Hon nickade åt hennes ord tyst, hon förstod att det var hemskt där nere, hon kände än kylan från det, från att den där saken rört henne..."Jag ska, tack" sa hon till kvinnan innan hon snabbt gick därifrån, hon tog sig till konstrummet och slappnade av lite där. Konsten fick henne att må bra.
Hon tog fram en tom duk och satte upp på ett staffli innan hon tog fram färger och började måla, det lugnade henne alltid, men trots det darrade hon lätt på handen som fick kvinnan hon försökte måla att bli konstig och fel då det stänkte färg överallt.

Kvinnan ser efter henne.
"Ack, ack, ungdomar." Säger hon och öppnar dörren till källaren och går ned. "De lär sig aldrig." Fortsätter hon när hon stänger dörren efter sig.

Saergoth hade lagt Samanthas porträtt framför spegeln istället, hans fåfänga tyckte bättre om att se det än det ärrade hemska vridna ansikte han hade förut. Ansiktet som han nu är rätt säker på att Brock sett. Han vet fortfarande inte varför Samantha inte ser honom så, det gör honom förvirrad. Nu tänker han på henne igen. En djup suck rymmer ut ur hans mun. Han kanske borde leta upp henne, så han gör det.
Det tar dock inte lång tid för honom, han öppnar försiktigt dörren till konstrummet och ser henne sitta där. Aningen rädd för att störa överväger han att gå iväg igen.

Samantha försökte måla, men fortsatte bara darra, så tillslut var hon tvungen att måla över ögonen hon börjat på med hudfärgen hon blandat till då hon darrat så. "Lugna dig Samantha" sa hon till sig själv och drog ett djupt andetag. Hon försökte måla igen och det gick lite bättre, hon skakade i alla fall inte som en gammal kvinna.
Samantha hade lyckats måla en stor del av kvinnan som bara var någon hon målat ur fantasin då hon kände sig iakttagen. Hon såg över sin axel och fick syn på Saergoth. Hon log mot honom även om hennes blick inte mötte hans, tänk om han fick reda på att hon gått ner där igen?
"Hej" sa hon och la ifrån sig penslarna och färgen innan hon gick till honom. "Hur är det?" undrade hon och torkade bort lite färg från sina händer.

"Tänkte precis fråga dig samma sak." Svarar Saergoth, bekvämt ovetande. "Med tanke på... händelsen." Vilket är så Saergoth försöker referera till att bli huggen i magen utan att faktiskt säga huggen i magen-delen högt. "Fast du frågade först, jag mår bra, din obefogade oro är rörande dock." Saergoth låter blicken svepa över rummet, den stannar på tavlan och fortsätter innan den stannar igen, fast på Samantha den här gången. I väntan på hennes svar såklart.

Samantha funderade en stund, hur mådde hon egentligen? Hon kände sig kall och skärrad från att hon varit nere i källaren men annars antog hon det var bra. "Det är bra...Tror jag, det gör inte ont, och det är läkt" sa hon och mötte inte än Saergoths blick, utan den bara flackade och rösten lät lite tveksam. Hon vågade tillslut se upp lite på honom och mindes kyssen hon gett honom, han hade besvarat den, men sedan hade inget mer sagts eller gjorts.
"Saergoth...Det förut...Jag tycker om dig så mycket, du är bland de snällaste och bästa jag träffat och...". Hennes röst bröt sig och hon såg ner igen, hon visste inte vad hon skulle säga, att hon älskade honom? Tänk om han inte kände samma sak tillbaka?