Cirkeln rollspel

Quita flammar upp. Hur kan den där lilla... Häxan! Tro att hon kan bete sig sådär. Quita greppar tag om stolens ben. När hon tar bort handen finns det märken där hennes fingar huggit in. Hon har smält en del av metallen. Quita ställer sig upp.
"Lyssna upp, ditt lilla ofärskämda... Hur vågar du... Ditt stampande utanför mitt rum störde mig så jag gick efter dig för att säga åt dig. Sedan erkänner jag att jag blev nyfiken, men det ger dig ingen ursäkt att bete dig som ett svin." morrar Quita. Hon vill bara släppa fram sin kraft helt, men vågar inte. Hon vet inte vad som kan hända. Istället sätter hon sig igen och kollar på de andra som följt efter trähäxan. Varför följde de efter häxan?

"Oskar Karlsson, 16 år och vattenhäxa", presenterar Oskar sig med en irriterad ton.
"Jag och Celeste här följde efter dig för att hjälpa dig". "Du kanske inte minns när vi tog dig från korridoren när du var skadad", fortsätter han och ger trähäxan en arg blick. "Nu får du presentera dig själv"...

"Jag är inte oförskämt, bara öppen med vad jag tycker. Och du hade kunnat be mig gå tyst istället för att följa efter mig, Stalker!" muttrade Ze och himlade med ögonen. "Oskar Karlsson... Såklart! Jag borde ha känt igen dig. Minns du när du kastade köttfärssås på mig i trean?" log hon sedan kallt, "Och ni hjälpte mig inte. Jag har aldrig bett om hjälp, jag vill inte ha någon hjälp. Låt mig vara, okej? Nu tänker jag gå och prata med rektorn." avslutade hon med död röst. Ze reste sig upp och började gå ut ur salen.

Alex reser sig upp och katten hoppar smidigt av honom. Fortfarande chockad efter djurets plötsliga attack ser han trähäxan komma utgående ur matsalen med ett ansikte blandat av känslor. Hennes blick är lika målmedveten som hennes steg. För tillfället glömmer Alex bort katten och känner ett starkt behov av att följa efter henne. Han småspringer ifatt häxan, upprymd av att plötsligt få väcka spänningen till liv igen.


- Hallå! Jag måste få prata med dig!

Till sin förvåning märker Alex att katten har följt med honom. Den sitter och iaktar trähäxan med en mjuk och forskande blick.

- Jag heter Alex. Jag förstår om du inte känner igen mig, senast vi sågs var du inte precis i världens bästa skick. Det var i och för sig inte jag heller. Okej, lyssna! Vi måste prata. Vi har en del att förklara båda två.

Han försöker låta så vänlig som möjligt och slänger en snabb blick på katten. Den sitter där vid hans sida lika lugnt som förut och tittar på trähäxan.

Ze stannade upp lite när den yngre pojken kom fram till henne. "Hur vet jag att inte de andra skickat dig efter mig?" sade hon tveksa mt. I vanliga fall hade hon inte ens sagt något till pojken bara gått förbi, hon avskydde att vara nära andra, både fysiskt och psykiskt.

- Det kan du inte veta, svarar Alex ärligt. Jag begär inte att du tror på mig, bara att du lyssnar.

Han fingrar försiktigt på rivsåret som katten gav honom. Katten själv sitter bara där och ser lika oskyldig ut som förut.

- Följ med mig om du vill, fortsätter han lugnt. Jag tvingar dig inte till det. Du är fri att göra som du vill.

Alex låter blicken vila på trähäxan medan han pratar.

- Vi kan gå någonstans, vart du vill, så länge du lika väl som jag lovar att tala sanning. Jag kommer inte att läcka ut med vad du har sagt om du inte gör det om mig. Du kan berätta allt om du vill eller inget om det är vad du önskar. Allt du vill veta ska jag försöka berätta. Så vad säger du?

Ze stod och vägde ett tag innan hon tillslut nickade tveksamt. Hennes ansikte, som tidigare varit känslolöst och inte ens hennes egna, förvandlades genast till ett blekt, magert ansikte med sina stora blåa ögon och vitblonda hår. Hennes underläpp darrade lite och i ögonen kunde man tydligt se att hon var rädd. Aldrig för hade hon låtit sig själv vara så nära någon, tala så allvarligt. Bara att stå där med pojken skrämde henne. Försiktigt tog hon et par steg mot skogen, samtidigt som hon drog huvan lägre över ansiktet.

"Trevligt samtal", säger Oskar ironiskt till Celeste.
Sedan vänder han sig till den andra häxan:
"Så, vem är du", frågar han. "Du vet redan vad jag heter och det hä är Celeste. Min vän."


Medan han väntar på svar ser han ut genom fönstret. Örnen spanar vakande över skolgården.
"Jag blir varnad om något händer Alex", tänker han...

Quita kollar på Oskar. Han verkar i alla fall inte oförskämd. Hon ler lite.
"Jag heter Quita, jag är en eldhäxa." säger hon.
Genom att markera sina ord tar hon upp handen och det dyker upp en flamma där som ändrar form till en fågel som cirkulerar i luften tills den försvinner med ett *poof*.
"Vad har ni för krafter?" frågar hon och ler.
Hon kan faktiskt vara snäll. Ibland.

"Metall", flinar Celeste och gör precis som Quita; ett fler tal elektriska apparater (bla mobiler, kaffemaskiner och en mixer) börjar vibrera, skaka, tjuta och sättas igång. En mattant blänger på henne när brödrosten flyger i väggen och hon behöver torka upp smulorna.