The marauder's map [SV]

Åååhh så bra!
Om du kallar det här dåligt vad är då bra?
#begåvad ^^
Skriv snart igen när du kan :' ♥

Har inte läst på länge men det senaste kapitley var jättebra

Herregud, sjukt bra

I really can't tell you how much I loooove this fanfiction. I love you Majs!
As long as you never stop writing on this ff. Then I will make you write.

OMG (med amerikanskt uttal som du vet att jag gillar) Jag ÄLSKAR denna ff, skriv mer!!!

Ohohoh nu är jag ikapp; JAG ÄLSKAR DET ♥
Älskar hela storyn, och du skriver som en ängel 8}
Shippar Rendra ♥ Hoppas allt löser sig... Kyssar brukar ju hjälpa hehe ^^
Längtar efter mer 83

Tack för alla snälliga kommentarer!!!
Jag är inte värd så många bra läsare!
Fast ni får inte sluta läsa..
Men, men..
Nu tänker jag fira mitt tusende inlägg med ett nytt kapitel!
Säg grattis allihopa!!


Kapitel 10 ~Trollstavskontrollen
Veckan efter söndagen var förfärlig.
Förfärlig räcker kanske inte. James och Peter undvek att titta på mig. Sirius blick sökte sig till mig ibland, men varje gång jag visade att såg det kollade han ned i marken igen. Alla andra viskade bakom min rygg och pekade.
Lily och Te var de enda som inte behandlade mig illa. Te var visserligen kvar på sjukhusflygeln, och han sa åt mig gång på gång att jag var korkad och att jag skulle lyssnat på honom. Även om hans sår inte hade blivit bättre kunde jag inte hata Remus. Jag presenterade Te för Lily, och de trivdes ganska bra ihop.
På lektionerna var jag tyst och svarade bara när jag blev tilltalad.
På eftermiddagarna var jag i biblioteket och letade efter användbar fakta.
I stora salen försökte jag spendera så lite tid som möjligt.
Remus kom inte ut efter de utlovade dagarna och det lät på James som om något gått helt fel.
Den enda som gillade situationen var Lo, som var glad att jag inte pratade med Sirius. Vilket hon högljutt uttryckte.

Skuldkänslorna var värre än någonsin på fredagen då helgen var påväg. Vid det laget var jag van vid att mitt hår var råttfärgat (väldigt kul att skämta om), att mitt ansikte var rödflammigt och torrt.
På den sista lektionen satt jag ensam, för jag brukade sitta med Te, så jag hade lagt ned huvudet mot bänken och satt och grät tyst. Både Te och Remus var kvar på sjukhusflygeln. Lättnaden som jag jade känt på söndagen hade försvunnit fem minuter senare.
Det knackade hårt på dörren och alla vände blicken dit. Alla utom jag, jag satt kvar och grät för mig själv.
"Jag söker miss Potter." Hörde jag professor Dumbledores lugna röst.
"Det är råttan!" Ropade en Slytherinelev högt. Jag vände upp huvudet och kollade mot professor Dumbledore. Sen slöt jag ögonen och andades djupt. Nu har de fattat vad jag gjort. Nu blir jag relegerad. Professor Dumbledores reaktion på mitt utseende var den vanliga; rynkad panna och en orolig blick. Jag reste mig upp och följde med professor Dumbledore ut ur klassrummet. Ett mummel spred sig i klassrummet, men när jag stängde dörren dog det ut.
"Är jag relegerad?" Sa jag, mer som ett konstaterande än en fråga.
"Klart inte, men jag är lite förvånad att du inte fick straffkomendering." Sa professor Dumbledore oberört och började gå. Åt motsatt håll än rektor Dippets kontor låg.
"Men, professorn." Sa jag tvekande och pekade åt motsatt håll.
"Åh. Du tror att jag är här för att vi har ändrat oss." Jag nickade. "Nej, nej, nej." Han skakade så kraftigt på huvudet att det silvriga håret flög och de halvmånformade glasögonen flög av den krokiga näsan och sprack när de slog emot golvet. Professor Dumbledore suckade och drog fram sig stav. Han kisade med ögonen och riktade staven mot helt fel ställe.
"Låt mig." Sa jag. "Accio. Reparo." Glasögonen kom svävande mot mig och reparerade sig själva. Jag räckte dem mot professor Dumbledore som tog emot dem och satte dem på näsan igen.
"Bättre." Mumlade han för sig själv. "Nej, Kendra. Det är tävlingen." Log han och började gå igen. "Trollstavskontroll, förstår du." Jag kunde andas ut igen.
Vi gick en bit i tystnad innan jag frågade:
"Professorn."
"Ja."
"Vad har hänt med Remus?"
"En liten olycka. Har du inte hälsat på?"
"Nej. Han hatar nog mig nu." Suckade jag.
"Tro inte för mycket." Sa han så ett litet hopp tändes inom mig. "Du borde kanske fundera på att byta utseende igen." Jag koncentrerade mig hårt, hårdare än vanligt på mitt vanliga utseende. Jag kände den vanliga pirrande känslan och kände på mitt ansikte. Slätt som vanligt. Jag kollade på mitt hår. Mörkgrått. Jag försökte igen. Ingen förändring.
"Går inte." Konstaterade jag. Professor Dumbledore kollade vist på mig.
"Mycket bättre." Sa han och fick mig att le igen.
Vi svängde in i ett främmande klassrum där det satt en äldre man som jag kände igen som Ollivander,valla domare, en kvinna med grönt hår och kamera, en man med blått hår och skrivblock, de kände jag igen från The Daily Prophet.
Jag svalde hårt. En intervju skulle inte bli lätt nu. Alla känslor överväldigade mig så att jag skulle svimma.
Gewinner Krum kom in och ställde sig bredvid mig. Han mumlade ett nästan ohörbart "Hej." och jag mumlade något ohörbart till svar.
"Jaha, då börjar vi, då." Pep rektor Dippet.
"Men Te då?" Ropade jag. Alla i rummet stirrade på mig.
"Tefelary Main inte i skick för att komma." Sa han och jag hörde hur ett foto smällde av. Jag suckade inombords och gick iväg mot Ollivander som jag blev hänvisad.
"Elva tum, hjortronträ med en tjärna av..." Han vände på staven, "drakhjärtesträng. Har jag rätt?" Jag nickade. Han viftade med staven och ett gnistregn flög ut ur den. "Fint." Han gav tillbaka staven och viftade iväg mig. Jag ställde mig bredvid professor Dumbledore och väntade på att Gewinner skulle bli godkänd. Under tiden gick journalisten fram till mig.
"Får jag ställa några frågor?" Frågade han artigt.
"Har jag något val?" Han ignorerade mitt svar och sa:
"Varför anmälde du dig till tävlingen?"
"Jag.." Varför anmälde jag mig till tävlingen? "Jag antar att det var för att jag ville." Han kollade skeptiskt på mig. Egentligen visste jag svaret, det var för att de andra skulle tycka att jag var modig, men det kunde jag inte säga. De skulle förvrids det till en värre lögn än att professor Dumbledore var en ond trollkarl.
"Vad tror du om första grenen?"
"Jag vet inte vad som kommer att vara den första grenen."
"Vilken relation har du med Tefelary?" Då var det dags för de personliga frågorna.
"Vi träffades på festmåltiden." Han genomborrade mig och granskade mig grundligt. "Vänner." Förtydligade jag.
"Jag tror det räcker där." Sköt professor Dumbledore in. Jag log tacksamt mot honom, men han kollade inte ens åt mitt håll. Journalisten slog igen sitt block och gick iväg mot fotografen.
"Jahapp," Ropade hon. "Ett foto nu då! Kan man få med domarna?" Hon hoppade upp på en pall och dirigerade oss hur vi skulle stå. Jag fick stå längst fram med rektor Dippet, bakom mig stod Gewinner, den kvinnliga rektorn och den sista domaren, längst bak stod den manliga rektorn.

"Professorn!" Efter fotograferingen, som tagit mycket längre tid än jag förväntat mig, hade professor Dumbledore gått iväg för att kolla till Te. Te hade fått någon större betydelse sen jag sa att det var Remus som skadat honom. Jag sprang efter och ropade, men professorn saktade inte ned. När jag kom ifatt flämtade jag:
"Får jag följa med?" Eftersom han inte svarade ansåg jag att det var okej att följa med.
När vi svängde in i Tes "rum" var stanken värre än någonsin och Te låg och flämtade som om han hade feber och hans luftvägar var blockerade. Han hade blivit sämre och sämre, men nu var det på absoluta botten. Oron som spinnde i mig som en katt gick till anfall.
"Hur går det?" Frågade professor Dumbledore madam Bluekrown som ritade runt i en låda med glasflaskor i som klirrade ljust. Hennes hår hade lossnat nästan helt ur knuten och hon såg ut som hon varit uppe hela natten.
"Inte fått ett vettigt ord ur Lupin." Hon kollade upp på professor Dumbledore, och jag trodde inte ens hon såg att jag var där. "Kan du försöka? Annars tror jag vi måste skicka honom till Sankt Mungos." Professor Dumbledore nickade och vände som om. Jag följde efter och hörde madam Bluekrown mumla för sig själv.
"Jag har aldrig misslyckats förut, och jag tänker inte göra det idag." Ett högt klirrande avslöjade att hon skakat till lådan.
Vi ställde oss utanför Remus "rum" och professor Dumbledore sa:
"Kendra, vad du än ser måste du lova att inte se bedrövad ut."
"Jag lovar." Svarade jag spänt.
Remus var fortfarande ganska blek, med ett tjockt bandage runt magen. Bandaget var lite rött av blod som tagit sig igenom de flera lagerna med tjockt bandage. Han hade ett bandage runt huvudet och ett läskigt sår på högra armen.
När jag såg Remus var mina två första tankegångar: Gå fram och slå till honom riktigt hårt och börja stortjuta. Har jag gjort det här? Men jag stod still och tyst som jag blivit tillsagd.
"Hej, Kendra." Log han trött. Jag blundade. Professor Dumbledore väntade på att jag skulle säga något.
"Vad har du gjort med Te?" Jag fortsatte att blunda hårt.
"Fallet är allvarligt. Lyssnar du på mig?" Hörde jag professor Dumbledore säga.
"Kan du be Kendra att gå ut?" Jag slog upp ögonen och kollade hårt på honom. Han envisades med att kolla upp på professor Dumbledore.
"Vågar du inte prata på mig?" Snäste jag åt honom. Han fortsatte med att ignorera mig.
"Kendra, snälla." Bad professor Dumbledore utan undertonen av lugn. Jag rynkade på näsan och gick in till Te igen.
"Framgång?" Jag nickade.
"Remus ska säga vad han gjort." Jag var så arg på Remus! Hur kunde han?
Jag gick fram till pallen bredvid Te och satte mig ned.
"Det blir bra." Sa jag och tog hans svullna hand.
"Jag skulle nog inte röra honom om jag var du." Varnade madam Bluekrown oroat. Jag släppte handen och väntade.
"Det blir bra." Mumlade jag flera gånger.
Skynket drogs upp och professor Dumbledore rusade in.
"Han måste till Sankt Mungos." Sa han.
"Professorn vad..?"
"Inte nu." Han vände sig mot mig. "Gå upp till uppehållsrummet och kolla om du kan hitta Mr Black, Mr Potter och Mr Pettigrew. Be dem att komma till professor Dippets kontor. Och sen stannar du i uppehållsrummet. Förstår du?" Han kollade djupt in i mina blåa ögon. "Det är mycket viktigt." Jag nickade skrämt och sprang hela vägen upp till uppehållsrummet.

"James!" Flämtade jag när jag kom upp. Han vände sig reflexmässigt om, men när han tänkte efter vände han sig om igen och fortsatte som om jag aldrig sagt något. "Sirius!" Det ryckte lite i Sirius arm, men han stod kvar. Jag sprang flämtande fram till dem. Blodsmaken hade redan bosatt sig i halsen, och andningen var redan på botten. "James."
"Kendra, ge upp. Håll dig borta från mig." Sa han och återgick till samtalet. Jag stod där i någon sekund och hindrade mig själv från att inte börja gråta.
"Någonting har hänt." Sa jag mer som en budbärare. "Professor Dippet vill att ni kommer, alla tre." James vände sig om och suckade.
"Varför skulle jag lita på dig?" Frågande han.
"James, även om du hatar mig kommer vi alltid vara syskon." Väste jag innan jag sprang upp mot sovsalen. Jag ställde mig och spionerade på dem uppe i trappan. Sirius ryckte på axlarna, sa något och gick. James stod kvar med en förvirrad Peter. Han pekade på Sirius och sa något högt, de i omgivningen kollade konstigt på honom, och sen stormade han upp i sovsalen. Så småningom sprang Peter efter Sirius. Jag hade gjort vad jag kunde och gick upp för att läsa på min säng.
Jag tog upp boken och lade mig i sängen. Men jag kunde inte få orden till meningar i boken. Löstryckta ord stod på sidorna. Jag lade ned boken igen och vände mig till rygg.
En hemsk tanke slog mig. Hade jag splittrat hela gruppen nu? James och Sirius har alltid varit oskiljaktiga, men nu har de nästan skrikigt på varann och gått iväg. Remus kan inte tycka så mycket, men han ska nog snart få veta sitt öde, Peter gills nästan inte, han är bara efter. Och jag, jag är nog bortglömd för alltid nu.
Jag svalde bort tårarna. Allt var mitt fel nu. Om jag hade kunnat kontrollera mina känslor bättre! Jag slog huvudet hårt i sängen. Det gjorde ont, men inte ondare än mitt hjärta gjorde. Ett högt skrik fyllde rummet, jag skrek och skrek till jag nästan tappat rösten. Sen sjönk jag ihop som en inlagd sjögurka. Jag försökte andas lugnt. In. Ut. Men andningen var hackig och okontrollerad. En ensam tår rann ned för mitt ansikte och jag visste att mitt utseende var hemskt.
Snart var tåren inte ensam längre. Floder rann ned för mina kinder. Jag försökte sluta, och efter ett tag lyckades jag.
När de andra kom in i sovsalen var jag tyst och låtsades som om jag sov.

Vad fan är det som Remus gjort med Te?! Want to know noooow 8o
Väldigt sorgligt kapitel :'c Och samtidigt bäst och helt underbart ♥
Åh vill att allt ska lösa sig :c Längtar efter mer ^^