Filthy half-breed [Swe]

Är hon...
Jag kan inte säga det högt..
*glurp*

Jag kan säga att jag precis läste ut en sorglig bokserie som jag typ läste första boken för två år sen och nu är den slut.
Jag loggade in på mugglis i hopp om att få lite glädje, men nej, nej.
Olyckan förföljer mig!!

Jag kanske borde ha lärt mig att göra tvärt emot vad jag tänker...
Aja.

Jag typ dig när jag läste kapitlet, trots att det var lite kort..
Men du skriver HIMELSKT och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig här.

Skriv mer nu

What? Nooo. No no no. Oh my shitting god no. No freaking way. Nope. Not happening, no. Nope nope nope nope! No no no no. Händer inte. Kommer inte på fråga. Nej

Aw, nu får du mig att känna mig ond :'(
Kände bara att jag behövde fixa lite spänning

Förlåt jag vet att jag har ganska korta kapitel, jag ska försöka att skriva längre!
Tack så jättemycket i alla fall!

Ett nytt kapitel här då!


Det var många nej... ^^


Jag har inte hunnit läsa igenom det, så jag kanske fixar lr uppdaterar sen...
KAPITEL 20

De från St. Mungos hämtade mamma en timme sedan. Jag vet inte om hon lever, jag vet ingenting. Bara att det gör ont när jag tänker på det. Hon såg ju så... Livlös ut. Om jag behöver tid så får jag det, sa de åt mig. Men det är väl inte värt det? Jag vill komma tillbaka till Hogwarts... Leva mitt normala, lagom tråkiga liv, med min mamma. Är det för mycket begärt? Jag fäster blicken på en regndroppe på rutan. Jag hade inte gråtit någonting alls. Det känns nästan som en dröm, så overkligt. Bilen stannar med ett ryck. Jag måste hålla fast mig i sätet.
"Då var vi framme. Nu får du nog skynda dig" Säger mannen i framsätet, som inte ens presenterat sig. Jag nickar bara och tar tag i mina saker innan jag öppnar dörren och ramlar klumpigt ut. När jag äntligen lyckas ta mig upp och vänder mig om för att stänga dörren är bilen borta. Jag vänder mig lite förvånat tillbaka, tar upp min väska och Marauder, och skyndar mot perrongen. Bara 2 minuter kvar till tåget avgår. Jag glider igenom tegelväggen för att mötas av den halvtomma perrongen. Jag pressar Marauder närmare mig och sicksackar mellan människor med min väska. Tillslut kommer jag till tåget och hoppar ombord, medan jag försöker andas normalt. När jag går längst tåget och letar efter Rose känner jag mig jättekonstig. Som att jag ska svimma när som helst. Jag höjer farten lite grann. Tillslut hittar jag Rose med Scorpius och Albus. Jag skjuter upp dörren och snubblar in. Rose lyser upp och drar ned mig bredvid henne. Direkt jag satt mig upptäcker hon att något är fel. Scorpius och Albus tystnar. Jag vänder bort blicken.
"Bianca, hur är det?" Frågar Rose. Jag rycker på axlarna men möter inte hennes blick. I ögonvrån ser jag hur Rose tänker.
"Har någonting hänt?" Frågar hon. Scorpius och Albus tittar tyst på oss. Eller rättare sagt mig. Jag bara nickar osäkert. Oförmögen att ens öppna munnen. Rose reser sig upp och knuffar ut Albus och Scorpius. När hon stängt dörren sätter hon sig mittemot mig. En snyftning är nära att smita från mina läppar men jag tvingar bestämt bort den. Jag sväljer istället.
"Du vet att du alltid kan prata med mig" Försöker hon. Jag får bara fram ett enda kvävt ord.
"Mamma." Rose spärrar upp ögonen lite grann.
"Vad har hänt med henne" Frågar hon förskräckt. Jag rycker på axlarna igen, lite mer kraftlöst. Rose flyttar över till mig och kramar mig. Det är då tårarna kommer. Mot min vilja rinner äckliga, salta tårar ned för kinderna. Jag begraver ansiktet mot Roses axel. Rose verkar först lite osäker, sedan stryker hon mig försiktigt över ryggen som den underbara vännen hon är, i ett försök att trösta mig.
"Shh, shh, shh. Det kommer bli bra" Mumlar hon. Själv är jag inte så säker på det, men tvingar mig själv att trycka bort den tanken. Allt kommer fixa sig. Rose har nog rätt...

När jag tillslut lyckades sluta gråta, och snyftningarna dämpat sa jag förlåt till Rose. Jag sa bara att jag inte orkade prata om det, sedan bytte vi om till våra skolklädnader. Rose försökte flera gånger leda bort mina tankar på mamma men de fortsatte gnaga i bakhuvudet. Vi försökte prata om julpartyt, men det var för jobbigt att ens tänka på. Så Rose berättade om vad som hänt hemma hos henne istället. Jag lyssnade och koncentrerade mig på varje ord hon sa, som om hela mitt liv hängde på det. Depressionen skulle inte få ta mig. Inte idag, inte i morgon. Inte någonsin.

Maten på Hogwarts var god, precis som vanligt. Albus och Scorpius gav mig försiktiga leenden från Slytherinbordet. Adam och Tiffany gav mig varsin kram, och om de märkte att någonting var fel så sa de i alla fall ingenting. Det är jag väldigt tacksam över. Stephanie pratade om alla julklappar hon fått förutom de vi sett, och Eileen smög ned ett elixir, som skulle få den som drack det grön hud och endast kunna kväka som en groda, i okända elevers drycker i ett försök att få mig på bättre humör. Som sagt, jag har underbara vänner. Jag kan ta mig igenom det här.

Jättebra!!
Men neeeeeej...
Jag vill inte....
Inte nu....
Inte St. Mungos...
Nooooo.......

Men hennes mamma kan inte döö... *Stressat ljud*
Älskade det här kapitlet dock Så braaa ♥

Det första kapitlet fick mig att utropa "OH MY GOD".
Och det andra fick mig att snyfta.
Rose var toppen också! Jag vill bara krama henne och säga tack för att hon är en sådan underbar vän. Because she is.
Jag är fortfarande chockad över det som hände.
Så ge mig lite mer för sjutton!

Mer...? Snälla?

Tar det där som en komplimang

Ahh nej jag vet fortfarande inte hur jag ska göra
Men aww jag gillade verkligen mamman som karaktär
Kanske dödar henne ändå c:< Är ond ibland OwO
Men tack för att du läser♥

Ahh haha, förlåt för lång väntetid men... NU ÄR KAPITLET HÄR! ♥

Min dator är på lagning igen... Tydligen var det faktiskt fel på den -.-

Det är på den jag skriver berättelsen, och så vidare så jag kommer kanske skriva ett kapitel när jag får tillbaka den.
Vi borde kunna hämta den senast nästa vecka.

Hoppas ni orkar vänta♥
---------------------------------------------------------
NÄÄ FY BLÄ JAG ORKAR INTE VÄNTA JAG SJÄLV! NU SKRIVER JAG SÅ PUNKT SLUT! :3

Kapitel 21!
Det hade gått några dagar nu. Jag hade försökt att vara glad, men det kändes som om jag blockerade ute hela världen. Jag ville inte skada någon.

Adam suckade och satte sig bredvid mig i soffan.
"Ska vi inte gå till biblioteket så?" frågade han och rynkade pannan. Jag skakade på huvudet och tittade ned i boken igen. Jag försökte koncentrera mig på orden i boken, men hur många gånger jag än läste samma mening fastnade det inte. Med en snabb rörelse ryckte någon boken ur mina händer.
"Bianca jag orkar inte mer! Du har knappt sagt tio ord till mig sedan du kom!" utbrast Adam och fick allas blickar i uppehållsrummet att vända sig mot oss. Jag rodnade och tårarna vällde upp. Att Adam skulle skrika åt mig var det sista jag förväntat mig. Det chockerade mig.
"Du vet ingenting" fräste jag och blev själv chockad över hur det kom ut. Snabbt slog jag händerna över munnen och tittade upp på Adam. Han tog ett djupt andetag.
"Nej det vet jag inte! Och du vägrar att berätta! Jag vill ju hjälpa dig fattar du väl!" sa han högt igen. Han verkade sårad över att jag fräst, och en klump formade sig i min mage.
"Du fattar ju inte! Du kan inte rädda liv! Du kan inte ens utföra en helande formel rätt!" skrek jag och reste mig upp. Folk försökte inte ens dölja att de lyssnade längre. Adam reste sig sårat upp.

Jag fattade inte vad som hände med mig, men jag kände en brännande ilska välla upp inom mig. Den släckte sorgen, men brände mitt hjärta. Mitt synfält ändrades och allt jag såg var rött. Rött, rött, rött med svarta gestalter. Adam skrek men jag hörde ingenting. De svarta gestalterna flöt ihop och växte och innan jag visste ordet av det blev allt svart.

När jag vaknade upp slog det vita ljuset mot mig och förblindade mig under några sekunder. Febrilt blinkade jag innan jag upptäckte att jag låg i sjukhusflygeln. Rose, Stephanie och Eileen satt i stolar bredvid sängen och pratade med låga röster. Adam då? sa en röst i mitt huvud.

"Bianca! Du är vaken!" flämtade Stephanie och slog sina tunna armar runt min kropp. Den kändes öm och jag ryckte lätt till vid beröringen.
"Var är Adam?" frågar jag. Min röst kändes hes och halsen gjorde ont när jag pratade. De utbytte menande blickar innan Rose bet sig i läppen och reste ett skakigt finger mot en säng en bit bort.
"Vad hände?" frågade jag tyst och dunsade ned i bland de mjuka kuddarna. Ännu en gång skar det till som om någon huggit en kniv i mitt huvud.
"Du svimmade" sa Eileen tillslut. Mina ögonlock började kännas tunga.
"Jag vet. Med Adam menar jag" försökte jag säga men det lät mer som ett mummel.
"Han föll ihop bara några sekunder efter dig", Stephanie tog ett djupt andetag och strök undan de mörka lockarna från mitt ansikte.
"Du har feber" mumlade hon och reste sig upp. "Mrs. Pomfrey!"
Det var det sista jag hörde innan allt förvandlades till svaga mumlande röster och svarta gestalter bortom mina stängde ögonlogg.

-----------------------------------------------------
♥

AAAAZRAABELLAAA VÅGA INTE SLUTA DÄR. O.O
DU VÅGAR INTE.
Jo, det gör du.

Först: Vill ha mer. Skriv, ok?
Sedan: Älskar dina dialoger och allt. Lagom mycket detaljer och dialog och allting. Fattar inte riktigt hur du bär dig åt för att vara ärlig. Det är helt enkelt toppen!
Enda saken som jag ogillar är att det är kort. Jag dör alltid på slutet och det tar lång tid att återhämta sig x)

Fortsätt skriv nu på en gång!

Men guuuud!!! Du kan ju inte sluta däääääär!!!

Ge mig mer människa!