A Dragon's Tale [SV]

Älskar slutet på den, TOK

GUD VAD... JAG KAN INTE BESKRIVA MED ORD!!!!! DU SKRIVER BÄTTRE ÄN J.K ROWLING!!!!!! DIN FFÄR BÄTTRE ÄN VARJE HARRY POTTER BOK OCH JAG ÄLSKAR HUR DU BESKRIVER DRACO!!!!!!!!! ♥♥ Du beskriver honom precis som jag tycker att han är!!!! ♥♥ JAG LÄNGTAR TILL ONSDAG!!!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥ DU ÄGER!!!!! ♥♥

OMGOMGOMGOMGOMG VAD BRAA!!♥

Omg, finns inte ord för att beskriva hur bra du skriver... Snälla skriv mer! ♥

TACKTACKTACK MIN ÄLSKADE VÄN!!!! DU ÄR UNDERBAR ♥♥♥♥♥ :'D



TACKTACKTACK SÅ JÄTTEMYCKET!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥ :'D



OMG ny läsare!! ♥ :' ) tack så jättemycket för din fina kommentar!!!!! nästa kapitel kommer på onsdag! :'D ♥

EN KAKA?!! OMG VAD GOTT!!! XD kaaanske lägger ut det imorgon då ifall du insisterar... :'D har det liksom färdigt redan men måste kolla igenom det några gånger och fylla ut det :''''D

HAHA DÄR SER NI ALLIHOPA!! EN KAKA ÄR ALLTID LÖSNINGEN :'D

OMR, snälla Tom, mermermer

Tack mina gullen som kommenterar och gillar! ♥♥ Ni är guldvärda!!! :' )) Jag vet att det var meningen att det här kapitlet skulle komma ut först imorgon, men tack vare att fashion7 mutade mig med en kaka få ni nöja er med det idag istället!

Kapitel 8 - ”Vad är det jag känner?”

What's this feeling?
Like butterflies inside my belly
Flying around, whispering things
What's this feeling?
Is it love?

Ciara stormade ut genom dörren som om elden själv varit efter henne, själv halvlåg Draco kvar på soffan som hon hade knuffat ner honom på. Ilsket ställde han sig upp med en ogillande min i ansiktet och rättade till min skrynkliga klädnad, jäkla smutsskalle, tänkte han bittert medan han våldsamt öppnade kupédörren och steg ut i korridoren.

Enda sedan hon hade sprungit in i honom den dagen i Diagongränden hade han förändrats, han kunde varken äta eller sova ordentligt. Hans mage vändes ut och in varje gång en bild av hennes gröna ögon uppenbarades i huvudet på honom, vad var det med honom?

En konstig känsla gick alltid genom magen på honom då han mötte hennes leende, en kittlande, pirrande känsla som alltid fick honom att känna sig osäker. Och en Malfoy fick aldrig vara osäker. Han hade inte vågat fråga sin far vad det var som hände med honom, han var ändå alldeles för upptagen med att be om nåd inför mörkrets herres befallningar och straff.

En ny känsla hade än en gång gått igenom honom som en blixt då han sett henne tillsammans med sankte Potter och hans äckliga små vänner. Hon hade kallat dem för sina vänner, hur vågade hon! Han hade väl också funnits där för henne, när hade de lyckats få henne på sin sida? Under den tiden som han varit upptagen med att ta hand om sin svaga far och hans uppgifter för mörkrets herre?

Varför brydde han sig ens? Hon tillhörde knappast till de renblodiga från Slytherin heller, hon var en oäkting, någon som far tyckte att han skulle spotta på i korridorerna. Men ändå hade det gått en ångrande känsla genom honom då de hånande orden träffat henne rakt i ansiktet från hans sida, hon hade sett ledsen ut, hade han sårat henne?

Vilt skakade Draco på huvudet då han raskt gick genom korridoren mot kupén där Pansy väntade tillsammans med Crabbe, Goyle och Blaise. Skärp dig Draco! Han höjde nonchalant på huvudet då han passerade några stirrande tredjeklassare i korridoren, genast vände de bort blicken då han blängde tillbaka på dem. Idioter, tänkte han surt.

Draco ville inte erkänna det, men Ciara var en av de få människor som han ville förlita sig på fastän han visste att det var omöjligt. Han var Malfoy, en person som skulle bry sig fan i vad andra smutsskallar tyckte och hålla sig till sina plikter. Far skulle skämmas genom golvet om han visste att Draco hade kastat så mycket som ens en blick på henne.

”Där är du”, utbrast Pansy med sin kraxiga, överlyckliga ton då Draco steg in i kupén som de satt. Crabbe och Goyle bullrade om något som hade med Quidditch att göra, Blaise däremot såg ytterst uttråkat ut genom fönstret. ”Jag började redan bli orolig för dig.”

”Jag är här nu så sluta gnälla”, snäste han åt henne då han damp ner i soffan intill henne. Hon gav honom en snabb sårad blick men lät bli att säga något, till Dracos egen lycka. Istället vände han sig mot Blaise med en uttråkad suck. ”Skulle inte du till Slughorns bjudning?”

”Jag är på väg...”muttrade Blaise som såg ännu mer uttråkad ut än vad Draco kände sig. ”Undrar om de där smutsskallarna från Finland kommer vara där, i så fall drar jag mig ur direkt.”

”Är inte de halvblod?”frågade Crabbe dumt och tittade storögt på Blaise.
”Samma sak, Crabbe, de är ju inte renblodiga, eller hur?”
”Den där tjejen verkar hur hemskt som helst”, sa Pansy och skakade på huvudet. ”Umgås med smutsskallen Granger, blodsförrädaren Weasley och Potter.”

”En säker Gryffindorare”, konstaterade Draco äcklat. ”Ännu en idiot att plåga.”
”Hon skulle bli ett fint par med Longbottom”, fortsatte Pansy. ”Som om de har lärt sig nån magi där borta i Finland.”

Draco kände hur varenda lem spändes i kroppen på honom då hon nämnde Longbottom, inte skulle väl Ciara...? Nej, han inbillade sig bara, Ciara skulle inte göra så, inte mot honom, eller? Han hade ju betett sig elakt mot henne, bara han skulle ha kunnat hålla sina känslor i schack skulle det säkert vara en chans att hon ens övervägde att komma till Slytherin, men nu var det för sent och allting var hans fel.

Han tvingade sig själv att lägga ett självsäkert flin över sina läppar för att inte verka misstänksam. ”Se på hela familjen, de vet säkert inte ens vilken ända de ska hålla i trollstaven.”

Bullriga skratt bröt ut i kupén som fortsatte ända till Blaise var tvungen att gå. Draco vände blicken ut genom fönstret och lutade pannan mot dess svala yta, en avslappnande känsla gick genom honom och han stängde omedvetet ögonen.

Hela hans kropp var utmattad, hjärnan var en enda dimma eftersom han inte hade sovit ordentligt på över en vecka. Inte sedan hans far hade kommit tillbaka hem och dragit med honom till mörkrets herres residens för att presentera honom. Utmattningen fick honom att dras tillbaka en vecka i tiden, till de händelser som han varit stolt över att en gång få vara med om, men nu mest ångrade sig att han ens givit det en tanke.

*************************************************

Mörkrets herres tillfälliga residens hade varit otäck, med höga pelare på vardera sida till den fastspikade ingången. Runtom pelarna hade det på vardera sida slingrat två ormar runtom dem med sina kraftiga käftar uppspärrade som tungorna visslande stack ut genom. Lucius hade gått uppför den mörka trappan som lysts upp av månens sken med hjälp av sin vandringsstav, han hade fortfarande varit trött efter veckorna i Azkaban och hade problem att gå.

”Kom nu, Draco”, fräste Lucius åt sin son då han redan var framför dörren, plankorna hade blivit halvt som halvt bortdragna att man kunde gå in i huset. Det lös inte från ett enda av de stora, glatta fönstren, eller i alla fall inte till syntes fast de flesta var i och för sig fördragna med svarta, malätna gardiner.

Draco ryckte till vid foten av trappan till sin fars ord, men ändå gjort som han sagt och gått upp till honom. ”Räta på dig, du är ingen unge längre.” Lucius såg irriterat på Draco och slog lätt till honom med sin vandringsstav i magen att pojken vek sig dubbelt innan han sedan långsamt rätade på sig med en plågsam blick på sin far.

”Se till att uppföra dig nu”, fortsatte Lucius med sin mörka, släpiga röst. ”Annars får vi båda betala mer än vad vi redan gjort.”

Draco tittade snabbt ner på den hårda träytan medan Lucius knackade på dörren med änden av sin vandringskäpp. Knappt ett ljud hördes runtomkring dem, det var som om hela världen låg i en djup sömn.

En kort, rund man med knubbiga korvliknande fingrar öppnade dörren och stirrade på Malfoys med sina vattniga, små ögon. Draco rynkade äcklat pannan då han fick syn på mannen, han tyckte att han liknade på en råtta. ”Mr Malfoy, ni är väntade.”

”Släpp in oss, Slingersvans”, muttrade Lucius och knuffade upp dörren med sin käpp för att inte behöva röra den med sina händer. ”Vilket rum är de i?”

”Andra våningen, tredje dörren till höger”, svarade Slingersvans och bugade sig djupt hånfullt åt dem då de passerade honom. Draco höjde ena ögonbrynet åt Slingersvans då han gick förbi, men lät bli att säga något.

Korridoren som de vandrade igenom var smal, mörk och belystes endast upp av dåliga taklampor som svajade i takt till den isande vinden som drogs genom de ihåliga väggarna. Draco drog ihop sig då han gick tätt efter sin pappa, det var verkligen inte ett ställe som han inte ville vistas på ensam.

Trapporna som ledde till övervåningen knakade hotfullt då de gick uppför dem. Draco snubblade klumpigt till vid mitten av trappan då han inte kunde se vart han satt fötterna på grund av den dåliga belysningen. Lucius tog tag i kragen på Dracos kostym och drog upp honom på fötter.

”Skärp dig nu pojk”, väste Lucius och kastade Draco framför sig vid toppen av korridoren, Draco stapplade oförberett till men återfick till sist balansen istället för att falla ihop på golvet. Han såg skrämt på sin pappa innan han rättade till sin svarta kostym. ”Kom nu, mötet har säkert redan börjat.”

Lucius haltade förbi Draco och fram till den enda dörren som det lös runtom springorna på, Draco drog snabbt efter andan för att stabilisera sin skenande puls innan han gick efter Lucius. Det var inte ett bländande ljus som träffade honom i ögonen då han trädde in i det unkna rummet.

De enda möblerna som fanns där var ett avlångt, svart bord omringat av höga stolar och en öppen spis som det var kvarlevor av glöd kvar. Det enda ljuset som fanns i rummet kom från en mycket dammig kristallkrona ovanför bordet.

”Ah, Lucius, Draco...Jag hade redan börjat oroa mig för att ni inte skulle komma.” Den spinnande rösten fick Dracos blod att frysa till is där han stod i dörröppningen och blinkade för att vänja sig vid ljuset. Mörkrets herre slog ut med armarna vid änden av bordet och log mot dem med ett hånfullt, tillgjort leende. Draco tvingade sig själv att inte rysa till då han tittade mot Voldemort i ögonvrån. ”Varsågoda och sätt er, vi var precis på väg att börja mötet.”

Lucius slog snabbt till Draco i benet med käppen att han skulle röra på sig vilket han genast gjorde medan han dolde smärtan som gått genom benet på honom genom att bita sig i läppen. Han satte sig ner mellan sin far och en bredaxlad, stor man som såg ut som en större version av Crabbe.

”Då så”, sa mörkrets herre och tittade på var och en av dödsätarna runt bordet. ”De flesta av er vet varför vi har samlats idag, andra av er har inte fått ta del av de privilegierna.” Hans blick gick över Draco och Lucius vid de sista orden med ett brett flin. ”Vi ska döda mitt näst största hot och personen som hindrar mig från att göra mig av med Harry Potter.”

Bellatrix, som satt på andra sidan om bordet mitt emot Lucius, såg genast ivrigt på sin herre med sina stora, mordlystna ögon. ”Åh, får jag göra det, herre? Jag skulle så vilja ta mig an uppgiften och ni vet att jag inte gör er besviken.”

Voldermort höjde handen mot Bellatrix i ett tecken på att hon skulle tystna vilket hon genast gjorde och såg bistert ner i en fläck i bordet. Draco kände hur han stelnade till i hela kroppen där han satt rakryggad och försökte att inte göra något tecken som skulle dra åt sig uppmärksamhet.

”Tack Bella, jag vet att du alltid gör ditt yttersta för att tillfredsställa mina önskningar men detta ska du inte behöva ta dig an. Personen som vi ska göra oss av med”, fortsatte mörkrets herre med sin spinnande, iskalla röst då han gick runt bordet med långsamma, släpande steg, ”är Dumbledore.”

Ivriga och nöjda viskningar spred sig genast runt bordet bland dödsätarna vid bordet, Bellatrix såg mer nöjt omkring sig än de andra eftersom hon hade vetat om måltavlan långt innan de andra. Draco pustade diskret ut då mörkrets herre hade passerat hans stol med sina svepande, långsamma steg. Lucius gav honom en menande blick i ögonvrån att han skulle lugna ner sig eller ångra det, men Draco kunde verkligen inte förmå sig att slappna av.

”Men vem ska då ta hand om den uppgiften?”spann Voldemort med ett roat leende över att alla dödsätare hade vänt sina blickar mot alla andra håll förutom honom. Det hördes inte ett enda ljud förutom hans släpande steg och hårda hjärtslag från personerna runt bordet. ”Någon som är nära Dumbledore och får god uppsyn över honom...någon som finns på Hogwarts”

Automatiskt vändes flera blickar mot professor Snape, som satt vid änden av bordet med samma uttråkade, stela blick. Hans flottiga, svarta hår hängde i ögonen på honom men han rörde inte en min fastän allas blickar hade träffat honom.

”Severus?”sa mörkrets herre med en aning hånfull stämma. ”Nej, nej inte Severus, han har redan en utmärkt uppgift som han tar hand om precis som han blivit beordrad.” Voldemort hade nu påbörjat sitt andra varv runt bordet, hans orm Nagini hade kommit upp vid hans sida och följde hans varenda steg.

Draco slutade andas då mörkrets herre lade sin bleka hand över ryggstödet på hans stol och drog den sedan vidare till hans pappas. ”Lucius, du skulle säkerligen tänka dig ta hand om uppgiften eftersom du misslyckades med den förra.”

”M-min herre?”stammade Lucius med svag röst och blickade upp mot Voldemort som hånfullt studerade honom tillbaka.

”Men sen igen”, fortsatte Voldemort och lät blicken glida över till Draco. ”Så har du ingen tillgång till Hogwarts....Men din pojke däremot...” Han behövde inte säga mer, Draco visste redan att han blivit stämplad, att det inte fanns några alternativ. Det var ett av mörkrets herres straff mot hans far efter hans misslyckande, bara för det var det nu Dracos tur att lida.

”Han skulle vara ärad över att ta sig an uppgiften, inte sant Draco?”Hans pappa puttade hårt till honom i sidan med sin käpp. Draco vaknade till liv och vände skrämt blicken mot sin pappa innan han sedan nickade då Lucius gav honom en mörk blick. Han darrade i hela kroppen, om han inte hade knipit ihop munnen skulle tändernas skallrande ha hörts över hela salen.

”Ja, far”, sa han nästan ohörbart och ett självbelåtet leende spred sig över läpparna på mörkrets herre då han såg Dracos rädsla. Nöjt tittade han över samlingen och drog handen över Dracos kind. Draco knep ihop ögonen medan han andades våldsamt, kunde han bara inte slippa därifrån nu redan?

”Mycket bra, Draco”, spann Voldemort och drog sig sedan tillbaka till ändan av bordet med blicken fortfarande genomträngande mot Draco. Nagini väste till innan hon ålade sig efter sin herre. ”Gör mig inte besviken.”

*************************************************

”Draco...Draco!”

Draco slog upp ögonen med ett ryck och tittade sig yrvaket omkring. Pansy tittade oroligt in i ögonen på honom med sin snorkiga uppsyn. ”Mår du bra? Du mumlade om något, sov du?” Hon höll sin spretiga hand på hans axel och tryckte hela sin kroppstyngd mot honom.

”Nej, jag mår fint”, muttrade han och rätade på sig för att hon skulle flytta sig undan, nog för att hon bara förflyttade sig några millimeter för att de fortfarande skulle röra vid varandra. Blaise dök plötsligt upp intill dörren med en bitter uppsyn i ansiktet på samma gång som Draco gnuggade sig i ögonen i ett försök att vakna till.

”Vad fan?”han försökte desperat få fast dörren med all sin kraft som vägrade gå igen hela vägen. ”Vad är det för fel med den här saken?”

Draco sänkte blicken och hann fånga med sin syn att dörren alltid stannade vid samma ställe och precis då var det som om något silveraktit fladdrade till, som till hans vetskap var en osynlighetsmantel och han hade bara minne av att en människa på Hogwarts ägde en sådan mantel. Han lyckades dölja sitt skadeglada leende då Blaise äntligen hade fått fast dörren, han var högröd i ansiktet av ilska blandat med irritation.

Draco lade sig självbelåtet ner med huvudet i Pansys famn och han kunde se i hennes överlyckliga ansikte att det var som julafton för henne. Crabbe hade tagit fram en bok och såg koncentrerad ut, men Draco kunde se från sin plats att han hade en serietidning öppnad inuti boken som han egentligen läste.

Pansy började stryka över Dracos hår med regelbundna, smekande rörelser. För några få blinkande sekunder låtsades Draco att det egentligen var Ciaras hand som gick över hans blonda hår, men sköt snabbt bort tanken.

”Så Zabini”, sa Draco med ett litet leende. ”Vad ville Slughorn?”

Dracos pappa hade berättat för honom att Slughorn skulle bli hans nya trolldryckslärare på Hogwarts och att Snape skulle ta över rollen som professor i försvar mot svartkonster. Enligt Draco var det bra att de äntligen hade fått en ordentlig lärare i försvar mot svartkonster, kanske de äntligen skulle lära sig något vettigt som de inte hade gjort tidigare med de där äckliga smutsskallarna till tidigare lärare.

Lucius hade också påpekat att Draco borde försöka smöra in sig vid Slughorn för att få extra privilegier, han skulle inte bli glad då han skulle få reda på att Draco inte blivit inbjuden till Slughorns första möte.

”Han försökte få tag på några speciella elever bara”, sa Blaise uttryckslöst. ”Inte för att han direkt lyckades.”

Draco rynkade pannan, var det där det bästa Blaise hade att komma med? ”Vem annan hade han bjudit dit?” Hans röst lät som en befallning, som alltid betydde att de antingen kunde svara sanningsenligt eller straffas.

”McLaggen från Gryffindor”, sa Blaise uttråkat
”Ah just det, hans farbror är en viktig man på ministeriet”, konstaterade Draco med en lätt nickning.
”Nån från Ravenclaw som hette Belby.”
”Nej inte han, han är en idiot”, utbrast Pansy.
Mer än dig menar du? tänkte Draco med ett roat leende på läpparna.

”Sen var det också Longbottom, Potter och den där Weasley-tjejen”, avslutade Blaise.
Draco stelnade till i Pansys famn, Longbottom? Han satte sig snabbt upp och slog bort hennes hand utan att bry sig om hennes sårade ansiktsuttryck. Han stirrade storögt på Blaise i hopp om att han skulle finna något som tydde på att Blaise talade osanning. ”Han bjöd in Longbottom?”

”Öh...Jag antar det då han var där”, sa Blaise med samma uttråkade tonfall.
”Vad har Slughorn för intresse med Longbottom?”
Blaise ryckte ovetande på axlarna som svar.

”Potter, sankte Potter, såklart att han ville få en inblick på Den Utvalde”, sa Draco med ändrad tonhöjd och myste över hur han kunde prata illa om Potter då han faktiskt var i rummet. Nog för att han var tvungen att spela smart, Potter fick ju inte veta att Draco visste att han var där. ”Men den där äckliga Weasley-tjejen, vad fan gjorde hon där?”

”Många killar gillar henne”, sa Pansy ogillande och studerade Draco i ögonvrån för att se hur han reagerade. ”Till och med du tycker väl att hon ser bra ut, inte sant Blaise? Du som är så svårflörtad.”

”Jag skulle aldrig röra en blodsförrädare som henne oavsett hur attraktiv hon såg ut”, spottade Blaise äcklat, Pansy såg ytterst nöjd ut där hon satt intill Draco som log snett och tillät sig fällas ner i hennes knä igen. Genast började hon stryka honom över håret med samma regelbundna smekningar.

”Nåväl, det är synd om Slughorns smak. Kanske har han blivit lite senil i sina äldre dagar, synd, far säger alltid att han var en magnifik trollkarl i sina dagar. Far var en del av hans favoriter då han gick på Hogwarts, kanske vet han inte om att jag är med på tåget, eller?”

”Jag skulle inte vänta på en inbjudning”, sa Blaise. ”Han frågade om Notts far då jag anlände, tydligen brukade de vara goda vänner men då jag berättade att han jobbade för ministeriet såg han inte direkt nöjd ut och Nott fick ingen inbjudning. Jag tror inte direkt att Slughorn är intresserad av dödsätare...”

Draco kände hur ilskan bubblade upp inuti honom, men han tvingade sig själv att ge ifrån sig ett glädjelöst skratt. ”Vem bryr sig förresten om vem han är intresserad av och inte? Han är ändå en värdelös lärare precis som alla andra på patetiska skolan Hogwarts. Måste jag gå där två år till skulle jag hoppa från astronomitornet utan att tveka.”

”Vad menar du med det?”utbrast Pansy och slutade genast smeka honom över håret.

”Man vet aldrig, jag kan alltid ha gått vidare till...större och bättre saker”, sa Draco med ett självbelåtet leende.

Blaise fnyste till under sin hand och Draco vände genast blicken mot honom. ”Vad skrattar du åt Blaise? Vi ska allt se vem som skrattar i slutändan.”

”Menar du - ?”

”Mor vill förstås att jag ska avsluta min utbildning, men jag har ju redan fått mina perfekta vitsord i min G.E.T examen och jag själv tycker att FUTT-examen är bara överskattat. Det finns viktigare saker i den här världen än att sitta vid en möglig skolbänk. Förresten då mörkrets herre tar över världen kommer han knappast bry sig om vem som tagit FUTT-examen och inte gjort det.”

”Så du tror att du skulle få en plats vid hans sida?”sa Blaise aningen hånfullt. Draco vände blängande blicken mot honom. ”Som sexton år och inte ens fullt utbildad?”

”Det var just det jag sa, inte sant? Att jag kanske inte behöver vara fullt utbildad för det uppdraget som han förväntar sig av mig”, sa Draco lågt i hopp om att Potter inte skulle ha hört vartenda ord som han sagt.

Tåget gav ifrån sig ett högt tjut och började sedan sakta in lite hela tiden. Pansy suckade besviket då Draco satte sig upp igen och stirrade ut genom det fuktiga, dimmiga fönstret. Han kunde se Hogwarts lysande fönster bland träden på andra sidan sjön, de var visst framme.

Då tåget hade stannat ställde sig resten av människorna i kupén genast upp men Draco förblev sittandes med en uttråkad blick genom fönstret. ”Gå ni, jag måste kolla en sak.”

Pansy var den sista som lämnade kupén med sin trumpna, besvikna min i ansiktet men Draco brydde sig inte det minsta om varken henne eller hennes känslor. Då han hade sett till att de flesta eleverna lämnat tåget ställde han sig upp och rättade till sin klädnad. Därefter gick han fram till dörren och drog fast den samt drog för persiennerna som Pansy lämnat uppe.

”Har inte din mamma lärt dig att man inte får tjuvlyssna, Potter?”sa Draco med hånfull stämma innan han smidigt drog fram sin trollstav ur innerfickan på klädnaden och riktade den mot det ställe som Potter låg. ”Petrificus totalus!”

En svag duns hördes då Potter föll ner på golvet i kupén och Draco tyckte till sin egen tillfredsställelse ha hört Potter stöna till av smärta. Han böjde sig ner och drog av Potter osynlighetsmanteln innan han stolt rätade på sig.

”Men just det, hon dog ju innan du ens hann torka bort dräglet från din haka”, hånade Draco innan han hårt stampade Harry i ansiktet. Ett brustet ljud hördes då näsan bröts och blodet började sippra ut genom den. ”Det där var för min far!”

Draco tog upp osynlighetsmanteln från golvet och flinade sedan brett innan han fräste: ”Ha en trevlig resa tillbaka till London, Potter.”

Med det kastade han manteln över Harry att endast ett tomt golv syntes tillsammans med några papper från godiset som Crabbe och Goyle hade smaskat i sig. Draco kände sig mer än nöjd då han steg ur tåget i den kala kvällsluften och tog upp jakten på sina vänner.

”Var är Harry? Jag har inte sett honom sedan han gick till Slughorn, men de måste väl ha kommit därifrån redan?”Ciara stod tillsammans med smuttskallen och vesslan utanför tåget och såg ifall de kunde hitta sin sankte Potter. Draco kände hur vreden fyllde honom återigen, det fanns inte ens chans att hon nu mer skulle hamna i Slytherin.

Känslan, som han trodde att var besvikelse, sköljde över honom då han såg hennes oroliga blick. Hon hade inte sett honom än, hon ville förmodligen aldrig mer se honom heller, inte efter vad han hade gjort. Att han hade varit så impulsivt dum och förolämpat henne! Det var nog första gången som han verkligen ångrade sig över något som hade med en annan människa att göra.

Vilt skakade han undan sina konstiga tankar och vände bort blicken från henne. Han var Malfoy och inte en jäkla smutsskalle-älskare skulle få förstöra hans hittills viktigaste år på Hogwarts. Han hade en uppgift, och den uppgiften skulle ingen få förstöra för honom, speciellt inte någon ny tjej från Finland.