I en annan dimension

GWAAAAA!!!! MER NU!!!

OMGGGGGG!!!! DU GÖR MIG GALEN DIN LILLA SPILEVINK!!!! SERIÖST DU MÅSTE SKRIVA FORTSÄTTNINGEN NUUUUU ANNARS DÖÖÖÖR JAG OCH SMÄLLER UPP DIN POSTLÅDA MED FYRVERKERIER SOM JAG SNOTT AV FRED & GEORGE!!!!!!!

Nawwws Dramione loove = kärlek börjar alltid med striiiid ♥♥♥♥♥♥ :''' ))

*evil* kanske, bara kanske mer nu :*

Inte kanske nu!!

Nej men imorgon
Jag lovar och svär på....mina fina underbara händer

OmG SKRIV MER IDIDOTOTOTOOTTO

Lol, smälter...*älskar beröm* ehehehh....
MER IMORGON MINA COOLIGA KOMPISAR!!! Eller kanske om tio minuter? Ni får väl se...

10 MINUTER!!!!! Bomba tråden så att hon BARA E TVUNGEN ATT SKRIVA MER

- Hermione -
Altt är svart. Allt är oändligt. Jag försöker ta tag i vad som helst, hålla i mig i något. Det går inte. Och jag gråter något förfärligt, för jag vill inte vara här och jag hatar Draco för att han puttade i mig här och jag hatar honom för att han ser så bra ut och annars hatar jag honom bara allmänt!!

Vid någon tidpunkt, när hoppet runnit ur händerna på mig, landar jag. Jag öppnar inte ögonen och ser mig inte omkring, för jag vill bara dö. Sedan hör jag Dracos avlägsna röst och tänker lyckligt att han åtminstone inte lämnade mig att falla ensam. Jag öppnar ögonen och jag är nästan helt säker på att jag svimmar eftersom hela mitt synfält är helt knallrosa. Sedan dyker Dracos ansikte upp framför ögonen på mig. Med ett skrämt pip sätter jag mig upp. Inte så smart, våra pannor krockar och en hemsk värk sprider sig i hela huvudet.
- Ak!! Gnäller Draco men tystnar. Vi stirrar in i varandra ögon i en oändlighet som kan vara en sekund men ändå så mycket mer, och jag vet att vi båda tänker på den där enda centimetern mellan våra läppar, som är så jävla omöjlig att passera. För det är inte menat att vara så. Tillslut tittar jag bort med en min som säger 'det där kanske just hände, men k'. I ögonvrån ser jag Dracos sårade blick. Utan att bry mig allt för mycket reser jag mig upp och slätar ut min kjol som blivit helt skrynklig.
- Var är vi? Frågar jag Draco. Draco verkar ha återhämtat sig från vår lilla skumma stund, för hans röst låter lika släpigt hånfull so vanligt.
- Vet väl inte jag! Säger han och ställer sig upp han med. Jag tar ett prövande steg fram och ser äcklat på hur min fot försvinner ner i en tjock kladdig, lila massa. Min andra fot står som om på fast mark och jag blir helt förvirrad,
- Vad är det här?? Frågar jag. Jag tar ett till steg och den lila marken försvinner. Jag faller. Jag skriker. Jag känner Dracos armar om mig och allt blir bra igen.

Ommmgggg :OO