Om du visste sanningen [Dramione]

:'( Starkars Draco-boy! Men såklart har Hermion erätt där, det har hon ju alltid

Lite kort nu!!
Skriver på mobilen, så ursäkta ev konstiga ord.


Forts.


Jaha, och vad skulle jag göra nu?
Jag hade inte försökt lura dig. försökte jag säga, men inte ett ord kom över mina läppar. Hermione stirrade intensivt på mig och väntade på ett svar.
"Men jag.."
"Jag är inte dum Malfoy." fräste hon och kastade en klonk i magen på mig.
"Du skulle kunna bli jagare." försökte jag.
"Bara lägg av!" skrek hon på mig. Tårarna började tränga fram ur hennes ögon. "Jag är inte desperat lägre! Bara en desperat skulle vara med dig, Malfoy." Jag hörde hur madam Hootchs visselpipa ljöd och jag flög ner mot marken.

På kvällen kom farbror Scorpius brev tillbaka. Bokstavligt talat tillbaka. Han hade klottrat ner svaret på baksidan.

Draco!
Jag har inte så mycket tid så jag ska skriva kortfattat.
Vart jag är kan jag inte säga, men jag tror att det är någonting fel med den här skogen.
Det ligger döda djur överallt, men jag har inte mött en levande själ sen jag kom hit för ca en vecka sen. Skogen ger mig kalla kårar och nu är det din tur att hjälpa mig.
Hjälp mig Draco.


Han hade inte skrivit ett ord om Hermione, och nu var det värre än någonsin.
Min tur att hjälpa honom? Han hade inte hjälpt mig med något!
Jag skickade inte nåt brev tillbaka, det var hans problem.

Bra skrivet! Stackars Hermione :'

Varför hjälper han inte Scorpius?

Superbra skrivet! Jättekul att läsa!

Vad är detta för en underbar ff som jag missat!! ♥ hihi jag ska genast läsa handlingen och bevaka!! ♥ hihihi

Skriver lite till på mobilen nu.
Och det du! Mueheheheheheehehehehe!!!!

Kapitel 13 ~Samtalet
Jag stod vid Gryffindorbordet och kollade ner på Potter. Uppenbarligen hade vi någon slags konversation, för jag mindes hur gärna jag ville prata med Potter ensam. Utan Weasley. Jag kunde höra några få ord som
"Midnatt... Duell... Troférummet...." Weasley sköt in något i stil med:
"Sekundär." Och jag svarade:
"Crabbe är min." Med ens stod jag inte längre i stora salen, utan på Filchs kontor. Filch var skolans vaktmästare och lyckades på något vid allltid vara där när man inte ville ha honom där. Jag tjallade på Potter och Weasley. Det förstod jag av det få orden jag kunde höra.
Hermione satt på sin kvast framför mig.
"Jag är inte desperat, Malfoy." sa hon och hennes tårar började rinna ner för kinderna.
Jag slog upp ögonen. Jag var inte på nån kvast högt uppe i luften, jag var på marken. I min säng lite mer specifikt. Hela jag dröp av svett så jag tog helt enkelt på mig klädnaden och gick mot badrummen. Jag skulle inte kunna somna om ändå. Mardrömmen var fortfarande färsk och Hermiones ansikte satt fastbränt i mitt huvud.
"Han fattar ju inte!" hörde jag Pansy skrika och Zabini svara:
"Tat lungt, han fattar nog."
"Du fattar inte heller! Jag fattar inte att jag valde dig!" Valde honom? Vad pratade hon om?
"Pansy," hans röst lät lugnare och lugnande, "han kommer fatta. Det behöver bars lite tid.." Goyles tunga steg brakade i trappan och rösterna tystnade. Jag stället mig i ett mörkt hörn i hopp om att ingen skulle se mig. Goyle klumpade förbi och in i badrummet. Där kunde jag inte gå in nu, så jag gick tillbska till sovsalen och la mig där. Zabini kom tillbaka ungefär en timma senare. Då hade jag fortfarande inte somnat trots att klockan var långt över midnatt. Jag hade så mycket att fundera över nu ,och så fort jag stängde ögonen så såg jag Hermiones gråtstrimmiga ansikte när hon skrek åt mig.

What. More now MORE

Lite kort kapitel innan och, men jag byter nu (ni kommer att fatta).

Tack luna lovegood 21


Kapitel 14 ~Quiddichmatchen


Vid frukosten dagen efter såg jag förmodligen förfärlig ut, jag försökte vänja bort min ovana att kolla mig i spegeln för att kolla om jag såg bra ut varje morgon, och jag hade inte sovit nästan någonting den natten. De andra kollade på mig som om jag såg ut som ett troll, men ingen vågade säga något.
Jag lät blicken vandra över Gryffindorbordet och min blick fastnade på Hermione. Hon satt bredvid Potter och Weasley. Och som om hon känt att jag kollade på henne la hon armen om Potter. Hon sa någonting till honom, han skrattade. Hon kollade på honom och det såg ut som om det var något annat än vänskap i den blicken. Tänk om det var jag som satt där... tänkte jag drömmande då Zabini avbröt mina tankar.
"Så var tror ni om dagens match?" sa han.
"Vi slår Gryffindor." sa jag övertygande och slet blicken från Hermione. "Hur bra kan Potter vara?" Pansy kollade på mig och sa:
"Han kom med i laget."
"Du menar att du inte litar på mig?" sköt jag in och Pansy tystnade. Potter, Weasley och Hermione reste sig upp och gick ut ur salen. Jag försökte att inte stirra för mycket.
"Ska vi gå?" frågade jag när det var tio minuter kvar till matchen började. Vi reste oss upp och gick mot planen.

Spelarna gick ut och lagkaptenerna skakade hand. En dag skulle jag stå där nere. Det visste jag. Potter såg skräckslagen ut och skakade i hela kroppen. Det kunde man se tydligt i kikare. Alla i Gryffindorlaget såg lite skraja ut. Men Slytherinlaget, de såg annorlunda ut. Men sina kraftiga kroppsbyggnader var deras taktik enkel: Slå ner spelarna från kvastarna.
Spelarna satte sig på kvastarna och flög iväg.
Vad som egentligen hände i spelet vet jag inte riktigt, för jag kunde bara koncentrera mig med ett halvt öra och ett öga. Min blick for hela tiden bort mot Hermione och mina tankar var på annat håll.
När Hermione reste sig upp och gick sa att jag behövde kolla en sak och gick jag med. Kanske skulle jag möta henne.

Hermione gick in i lärartornet och jag följde efter. Jag väntade på att hon skulle komma ner igen och när hon gjorde det skule jag ställa en riktig tänkare. Men vad ska jag säga?
Hermione kom ner för trappan.
"Hermione!" sa jag lite väl högt. Hon hoppade till och kollade på mig skrämt för en sekund, sen fattade hon att det var jag och fräste:
"Flytta på dig, Malfoy!"
"Hermione," började jag, "jag vet inte vad du inbillat dig, men jag vill inte vara kompis med Potter och Weasley." Jag kollade på henne med en stadig blick, och hon såg ut som om hon skulle börja gråta igen. Det syntes på henne att hon ville vara min kompis, med tillslut sa hon:
"Du är för sent ute, Malfoy. Flytta på dig."
"Jag heter Draco."
"Furnunculus." sa hon och riktade trollstaven mot mig. Det började klia i mitt ansikte och när jag kände på det var det knottrigt.
"Vad har du gjort?" skrek jag. Hon bara knuffade ner mig på marken och tog sig förbi. Jublet bröt ut utanför, Gryffindor hade vunnit.

En kommentar och det kommer mer! (Om det är i lämplig tid)

Jättteeebraaa!! men stackars Draco!

Meheheheheheheh!!! Ondska!!!



Som utlovat:
Forts.

"Aj! Det gör ont!" Jag satt på sjukhusflygeln och madam Pomfrey lade på en salva på mina bölder. Hermione hade uppenbarligen förhäxat mig.
"Sitt still, pojk!" sa hon stängt. Jag suckade. Vad hade jag gjort för att förtjäna det här?
"Så du vet inte vem som attackerade dig?" frågade Pansy för sjuttioelfte gången.
"Nej," svarade jag, "han hoppade på mig bakifrån." I sånna här situationer var det bra att vara en Malfoy. Var man en Malfoy kunde man ljuga. Så var det.
"Kanske bäst för honom." log Zabini. Crabbe och Goyle spände sina muskler. Ärligt talat tyckte jag att det var lite läskigt, men det sa jag inte.
"Mmm.." nickade jag till svar. Madam Pomfrey gav mig salvan.
"Varsågod," sa hon, "smörj på under natten så är det bra imorgon." Jag himlade med ögonen. Var jag en husalf? "Och ni." sa hon och pekade på gänget. "Ni går." Pansy gav henne en mördarblick men lämnade ändå sjukhusflygeln.

Mitt i natten knackade en uggla på fönstret. Jag gick med vissa svårigheter fram till fönstret. Jag kände igen ugglan som den vi har på Herrgården.

Draco
Jag vet att Potter fick sin kvast. De flesta i styrelsen är forntida Gryffindorare och röstade för. Smutsskallar är vad de är.
Nästa år Draco, då får du, och resten av laget en Nimbus 2001 som jag hörde skulle skulle komma ut.

Då skulle jag få min kvast trots allt. Fast nästa år, men jag skulle få en 2001:a. Då skulle jag komma in i laget och slå Gryffindor.
Mammas snirkliga handstil fortsatte:

Draco
Trevligt att höra att du mår bra, men du måste skriva oftare, vi blir oroliga.
Ses till jul
Mamma

Jul ja... Då skulle jag behöva åka hem och torteras. Vanliga barn såg fram emot jul, men jag hade tur om jag fick en endaste liten julklapp. Då var den oftast i form av någon farligt svartkonst-grej. Det var så en Malfoy betedde sig. Ge ditt barn nåt farligt och hoppas på att det dödar dem.
Jag krafsade ner ett litet svar på ett pergament.

Mamma Pappa
Bra att jag får min kvast tillslut.
Angående jul: måste jag komma hem? Jag trivs så bra här.
Och jag ska skriva oftare.
Men jag tänkte fråga er båda om någonting.
Jag läste om en skog, där det var lik överallt men inte en levande själ i hela skogen. Det var vindstilla och tyst.
Är det något ni har hört om? Kan man fråga lärare om sånt?

Tja... Det var värt ett försök. tänkte jag. Jag rev av den återstående biten på pergamentet och skrev:

Tack Hermione!
Nu ligger jag här på sjukhusflygeln och har ont.
Tack.

Brevet skulle kanske få henne att le lite.
"Gör så att hon svarar." sa jag till ugglan och skickade iväg Hermiones brev först.
Efter cirka en halv timma kom ugglan tillbaka. Pergamentet var lite blodigt och vått, men inte av regn, utan av tårar.

Malfoy, jag bryr mig inte om du så får stanna där hela året.
Du är en liten slemhög som jag trodde jag kunde lite på, men jag hade fel.
Hur många brev du än skriver, och hur många saker du är säger, så kan inget ändra på det du gjort.
Jag hatar dig.



Jag svarade inte på brevet, utan skickade iväg ugglan till Herrgården igen. Pergamentet vek jag försiktigt och stoppade ner det i klädnaden. Hermiones ord hade gjort ont, men jag ville åtminstone ha ett litet minne av henne.

Samma sak gäller nu!!!