PRS mellan mig och Kim Potter

"Eh..." Jag försökte komma på en bra förklaring till varför jag inte kunde komma och varför jag såg ut såhär.
"Jag är sjuk." Sa jag fast än det lät som världens hemskaste och elakaste bortförklaring. Jag gissade att han förstog att jag ljög. För jag var inte sjuk.

Jag kliade mig lite i huvudet. Det kändes inte bra att få nobben av ens dröm-tjej, speciellt att jag förstod att hon ljög.
"Aha, okej", sa jag ändå och log ett halv hjärtat leende. Sedan vände jag på klacken och började gå mot bussen, själv.

"Vänta!" Fick jag ur mig men han hörde nog inte. Jag stängde dörren och satte mig ner på golvet. Jag började gråta igen.
Varför måste jag vara så dum! Han kommer aldrig att velja se mig igen!! Han såg jättesårad ut!
Jag reste mig snyftandes upp och försökte att intala mig själv att jag inte brydde mig medans jag gick upp mot duschen.

När jag klev ur bussen möttes jag av ett slag mot ansiktet. Jag vacklade bakåt och trillade nästan ut på gatan av smällen.
"Känns det bra eller, Mcenzi?", hörde jag en elak röst säga, Xanders röst. Jag kände ett till slag i magen men jag stod fortfarande. Precis när jag skulle slå till fick jag ett hårt slag i huvudet och trillade ner på marken. En spark i ansiktet, ett hånskratt och sen var dom borta, jag, jag låg blödande på marken, hade för ont att göra något och bara låg där och kved.

När jag hade duschat - på fem minuter och bytt om och sminkat mig - på fem minuter bestämde jag ig för att springa till skolan endå. Jag hade ingen aning varför. Jag räknade ut att om jag sprang nu skulle jag komma kanske fem minuter försent och det var inte så mycket. Så jag började springa mot skolan.

När jag kommit fram så såg jag något ligga på marken, nej inte något - någon. Det var River såg jag direkt. Han blödde. Jag sprang fram till honom och satte mig försiktigt på huk brevid honom.
"River!? Vad har hänt!??" Frågade jag. Han såg verkligen ut som om han hade ont. "River svara!!"

SKA BARA ÄTA, BRB

Okej!

Jag bet mig i läppen och reste mig upp, även om det gjorde ont.
"Det är lugnt", svarade jag och ställde mig vacklande upp.

"Nej! Det är det inte! Du blöder och kan knappt stå upp!" Jag visste hur det var. Jag brukade säga att det var okej när det inte var det. Jag tog tag i honom och hjälpte honom långsamt till en bänk.
"Vad har hänt?" Frågade jag.

Jag svarade inte utan spottade ut lite blod på marken.
"Gissa vad som har hänt? Xander har hänt, och hans idioter till kompanioner", fräste jag och ställde mig upp igen. Jag skämdes att hon fick hjälpa mig, jag menar, hon var ju tjej trots allt.