Rätt eller fel?

Jag behövde bara läsa första meningen för att se att det var ett pang kap... Och... DET VAR DET... ( okej nu lungnar vi ner oss lite här va...)
Ida det var ett super kapitel!!!
När jag läste att han kontrollerades av imperiums förbannelsen. Fick jag värsta klumpen i magen. Som att jag var där... Fattar du som att jag var där!!!
Ida Du ÄR DEN NYA
JOANNE KATHLEEN ROWLING
JKR
J.K ROWLING

TUSEN TUSEN KRAMAR Alice Weasley

Jag. Kan. Inte. Beskriva. Hur... *kortslutning*

Du är bäst. *dör*

123vilde453- Gud vad glad jag blir!!♥ Tacktacktack!

sissi♥- Tack!

Genny1- Åhh tack så jättemycket!!!♥♥

Alice Weasley- Men gud du är alldeles för snäll!♥
Men tack så HIMLA mycket!!!! Blir superglad av såna där kommentarer! Kram!

Hermione 1234- Tack men DU är bäst gullet!!!♥

____________________________________________________________________


Förlåt för kort! Hoppas ni gillar det ändå!!♥


Kap 13.
Regndropparna smattrar mot rutan och bildar långa snirkliga mönster. Hela julkänslan är helt borta. Jag letar men kan inte hitta den någonstans,
Totalt förvunnen.
Ute har all snö töat bort, isen på Svartsjön har smält och regnet piskar som sky mot backen. En perfekt dag för att vara i Hogsmead med sina paraplyer, gå runt i mellan affärerna, dricka varm honungsöl och skratta med sina vänner. Allt som behövs är en underskrift från sina föräldrar. Det hade ju inte varit så himla svårt, om man hade normala föräldrar. Mina föräldrar skiter totalt i mig, som om jag inte fanns. Jag ringde mamma och frågade om hon kunde skicka en uggla med underskriften till Hogsmead. Hon bara fnös och la på luren. Jaa ni ser, superkul...


Jag reser mig från bordet och skjuter in stolen med ett gnisslande. Jag nickar tyst åt bibliotekarien och hon blänger mig till svars när jag går ut genom dörren. Jag letade i biblioteket efter något om hade med Xalaxorius att göra. Men jag hittade inget, inget förutom i Hogwarts gamla skol register. Där var de uppskrivna, James och Mikael Xalaxorius, två bröder som så många andra vandrat under Hogwarts tak.
Ungefär under samma tid som min pappa, bara några år äldre.
Jag nynnar tyst på en sorgsen melodi men tystnar tvärt när jag tittar ner. Golvet framför mina fötter är fullt av röda fläckar, det ser nästan ut som blod. Jag böjer mig ner och känner försiktigt på det, det har inte ens hunnit stelna.
Då träffar en stor droppe mig i nacken. Jag ilar till och känner försiktigt på det klibbiga som runnit nerför ryggen. Jag luktar på fingret, det är definitivt blod. Men var kom det ifrån? Jag vänder huvudet uppåt och kväver ett skrik. Jag ryggar tillbaka och tittar skräckslaget på den livlösa fågeln som dinglar en bit upp i taket. Ugglans buk är uppskuren och ögonen är tomma. Någon har bundit den med ett rep så högt upp så att jag nästan skulle nå den om jag hoppade. Vilket jag förstås aldrig skulle göra. När jag hämtat mig lite går jag med försiktiga steg fram mot ugglan, rädd att den ska börja sprattla igen. Jag inspekterar fågeln och kväver ännu ett skrik när jag inser att det är Jeremys uggla, Rollyd. Gamla Rollyd som alltid bet en i fingrarna så fort man närmade sig den. Men jag är ändå otroligt ledsen, det var ju trots allt Jeremys uggla. Jaha, vad ska jag göra nu då? Jag ska precis vända mig om för att springa till Madame Pompfrey när jag märker brevet som sitter surrat mot ugglans ben. Lappen är vit och perfekt kamoflerad mot den snövita ugglan. Knuten sitter hårt, men tillslut får jag upp den. Jag vecklar ut lappen och läser med fasa vad som står där.


Först attackerar vi hjärtat.
Missförståndet är för länge sedan glömt.
Nu går vi direkt på vårt mål.
Det här är bara början.



Texten är skriven i blod. Vi skriver i blod…
Varför känns det så bekant?
_______________________________

Kommentera gärna om ni gillade det!♥

Nemengud!!!!! Amazing kap!!! Jag satt och hade tråkigt för nu är snart helgen slut men sen läste jag detta!!! Helt otroligt!!! Super!!!!!!!!!!

SÅÅ BRA!! KUL ATT DU SKRIVER SÅ OFTA

M. E. R. Innan. Jag. Dör.

(Jag. Kan. Bara. Inte. Beskriva. Med. Ord. Förlåt.)

Mer!!!!!"

Förlåt för kooooooooooooooort!!♥ Och tack alla!!



Lågan från ljuset fladdrade till och slocknade. Tara hoppade till av förskräckelse och gav ifrån sig ett ynkligt pip när mörkret omslöt henne. Hon höll upp handen framför henne men hon kunde knappt se den, det var för mörkt. Hon famlade efter tändstickspaketet i fickan och drog snabbt upp det. Hon svor för sig själv när hon tittade ner i det tomma paketet, nu hade hon inget val. Hon hade velat använda så lite magi som hon kunde, det påminde henne om Hogwarts, henneshem. Hon tog upp staven och greppade den vant.
- Lumos! viskade hon tyst och staven flammade upp. Hon tittade sig omkring i rummet som troligtvis funkade som något slags vardagsrum. Stolarna var klädda i rött sammet och en stor soffa stod precis framför henne. Hon kände en plötslig lust att sjunka ner i soffan och slumra in tills allt är över. Bara försvinna ner i mörkret och inte komma tillbaka för ens allt är som vanligt. Gör ditt uppdrag med hela ditt hjärta, eller så dödar vi henne, viskade rösten i huvudet. Hotet som de gett henne kunde inte försvinna ur hennes huvud, hon var tvungen att göra det här! Med den hotande rösten i huvudet fortsatte hon att gå in i nästa rum. Köket, insåg hon när hon såg det dyra vita köket med glänsande köksverktyg och en lågt brummande diskmaskin. Hon såg kylskåpet och kände hur det kurrade i magen när hon tryckte ner det kalla handtaget och öppnade kylskåpsdörren. Där stod rader med mat av alla olika slag, allt från grönsaker till köttbullar. Det kurrade i magen på henne igen och hon sträckte ut handen mot maten men hejdade sig. Hon behövde inte bli mer tjuv än vad hon redan var, eller det hon var, det var värre, en mördare. Även när hon bara tänkte ordet tystss för sig själv så frös hon till is. Hon ville inte vara en mör… en hemsk person. Men hon var tvungen intalade hon sig själv och fortsatte ini nästa rum med varje liten muskel på helspänn. ”Äntligen” tänkte hon när hon försiktigt öppnade dörren. Där i en stor säng låg Mrs och Mr Abbot och snusade sött. Det hade inte den vildaste aning om vad som skulle hända. De var så söta, Mrs Abbot hade samma slags hår som Jeremy, långt ljustlockigt som bredde ut sig som en solfjäder på den vita kudden. Mr Abbot var en kraftig karl med mörkt brunt hår och bärnstensfärgade ögon, så lika Jeremy, båda två. Det var orättvist att just de av alla människor i världen skulle få lida detta hemska öde.
- Accio trollstavar, viskade hon tyst och två stavar reste sig från sina nattduksbord och kom flygande mot henne. Hon fångade de lätt i sin öppna hand och stoppade de innanför jackan. Hon kunde inte ta några risker att de skulle kunna göra motstånd.
Nu var tiden inne, hon höjde sin trollstav och riktade den mot de snarkande människorna. Svetten pärlade i pannan och benen kände ostadiga. ”Jag kan inte göra det här!” tänkte hon och benen gav nästan vika. Ögonen suddades av tårar men hon skärpte dem igen. Hon frambådade all sin vilja och målmedvetenhet innan hon utalade orden, mer som en snyftning än en förbannelse men ändå tillräckligt högt.
-Avada Kedavra.

OMR! Jag dör för att förbannelsen slog snett om du inte skriver mer!