Mörkrets tid!

Talitha nickade nöjt.
"Då säger vi det" sa hon och vände hästen emot norr, det var därifrån hon hade kommit första dagen, för drygt någon månad sedan, då hennes kloster blivit bränt. Hon visste att de skulle passera nära ruinen, hon undrade hur det skulle påverka henne. Hon visste inte hur klostret såg ut längre, hon hade flytt innan Bacarra hade kunnat avsluta hennes liv. Hon klappade Gabriel på halsen, mest för att lugna sig själv. Känslan av att sitta i sadeln var fortfarande ovan.
"Jag hoppas herren ger oss en trygg resa" sa hon leende och tittade upp emot herren och sedan på sina reskamrater. Himlen ovanför dem var fortfarande mörk, men regnet hade upphört. Hon undrade hur länge det skulle vara. Gabriels hovar slog emot marken och hon fann ljudet fridfullt och lugnande, hon undrade vad hennes färdkamrater tänkte, vad de trodde om henne, en nunna på flykt, det var självklart inte något de visste, men hon var orolig att de skulle överge henne om de fick reda på vad som hade hänt henne. Hon tittade rakt fram och koncentrerade sig på vägen. Talitha var inte säker på hur länge hon satt tyst innan hon vände sig emot dem andra.
"Kan någon av er spåra? Eller vet ni någon bra jägare i närheten?" frågade hon och log svagt.

Den lilla gruppen satte av mot norr och Demandred märkte snabbt att Talitha verkade förlora sig i tankar; något han själv var alldeles för van vid att göra på senare tid. Ovanför dem hängde orosmolnen tunga och även om det inte var den finaste av dagar att rida så kändes det bra att göra något konkret igen, att återigen vara på resande fot. En känsla av lycka spred sig inom honom och för en stund glömde han känslan av att hela tiden vara fången i sin egen kropp.
Dessa tankar avbröts av Talitha som frågade om en jägare i närheten. Demandred log brett och svarade på hennes fråga.
"Jag kan spåra men det finns bättre män för jobbet. Själv är jag på resande fot och har ingen egentlig kännedom om området men Elvina kanske har någon aning?", Sade han och vände sig till kvinnan som gick till fots bredvid hästarna.

Då Talitha nämnde sin gud såg även Elvina upp och undrade om gud brukade svara. För böner verkade vara väldigt bortkastade om man inte fick respons på det hela. Men hon frågar inte och sänker åter blicken, himmelen var mörk och hon hoppades på att det inte skulle bli regn. Då de tog sig fram gick Elvina med dem på vägen fram började hon fläta en blomstergirlang, en som kunde bli en krans om man så ville. Slätten de passerade var full med vilda blommor och det doftade gott.
Hon försjunken även i sina tankar då de andra två inte verkade pratsamma och hon inte borde tilltala dem. Men hon överrumplades nästan av frågan då hon inte lyssnat.
"Området? Jägare." sa Elvina innan hon nickade.
"Nja, har aldrig varit utanför staden. Det ska finnas en by, vid kanten av några berg och lite gårdar på vägen." drog hon sig till minnes från samtalen på värdshuset.
"Sen så rinner det en bäck där borta." sa hon och pekade. Men visste inte om de tyckte att det var opassande att hon föreslog något. Hon bet sig i läppen och sänkte blicken, ett tecken på att hon var förlägen.
"Vi vet inte när nästa kommer och hästarna kanske blir törstiga." mumlade hon fram och menade en liten rast i alla fall för hästarna.

Talitha tittade på de båda, som nu hade blivit hennes resekamrater.
"Jag förstår, det verkar som om inte någon av oss har någon vidare kännedom om landskapet vi färdas igenom. Själv kommer jag långt ifrån söder, och har aldrig tidigare befunnit mig så här långt norrut" sa Talitha och log svagt emot dem båda och nickade sedan.
"Vatten låter utmärkt, hästarna förtjänar att dricka, och jag själv fyller gärna på min vattensäck" sa hon och red bort åt hållet Elvina pekat. Mycket riktigt låg där en bäck. Hon satte försiktigt och långsamt av Gabriel som puttade uppmuntrande på henne och hon ledde fram honom till bäcken. Han drack nöjt och Talitha fyllde på sin vattensäck. Ljudet av bäcken var lugnande och hon njöt av det tills hon såg ett par mörka ögon, som dolde sig i buskaget på andra sidan, Talitha visste direkt att det inte var ett par mänskliga ögon, det var demon ögon. Hon skrek till och började backa bort ifrån bäcken.