Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

-Åh! Jag blir ju fan bortskämd här! skämtar jag till svar och sträcker ut armarna med en gäspning.
- Så hur sov ni sessan? Själv sov jag alldeles utmärkt!

"Jodå, bara... nej, förresten, förfärligt, första delen av natten åtminstone", säger jag och bestämmer mig för att vara ärlig.
"Äh, lite bortskämd kan man vara, så länge man är godhjärtad. Och du håller Akira sällskap, det duger bra, inte för att du är godhjärtad... men men, det är en annan sak", säger jag och viftar avfärdande med handen.

Jag nickar.
- Något som gamle Long kan hjälpa med? Och snälla, säg inte sådär. Du känner mig inte sessan. Jag är minst lika godhjärtad som alla andra här. Du är väldigt orättvis om jag får uttrycka det så.

"Åh... Så att lämna sin lillebror gills verkligen inte? Har du glömt honom, Long? Din lillebror som de övergav? Fastän du kunde ha varit med honom just nu? Hur gammal är han? Tolv, kanske? Jag känner nog dig ganska väl", säger jag. "... Och mina drömmar går nog inte att bota", mumlar jag. Inte förrän jag har hjälp de stackars människorna, tillägger jag för mig själv.

Jag flinar.
- Min bror var ett undantag, han är värdelös. Och du känner mig inte ett dugg. Drömmar går att bota om man sover med någon man är trygg med.

"Åh..." säger jag först till det där med drömmar. Sedan stannar jag upp och örfilar honom så att det svider till i handflatan. "Han var din bror!" fräser jag sedan mot honom. "Människor är inte värdelösa! Det är de aldrig! Du låter precis som honom! Det är därför han håller folket fängslat! Det kan jag nästan svära på! Han tycker också att folk är värdelösa! Han är precis som du!" säger jag lågt men skriker inte. Jag vill inte dra till några oönskade blickar. Long kommer förmodligen inte ana vad jag talar om i vilket fall som helst. Han vet nog inte ens om att folk hålls fånga över stadsgränsen.

(Förlåt, fastnade i min "bok" som jag skriver x) >.< )

(Hahah, jag fastnade i en film medans xD)

- Åh...den sved. Du pratar antingen om Kung Murgon eller om Kung Thigpen, stämmer det? Jag vet ingen annan som fängslar sina medborgare och straffar dem så. Visste du att jag har ett ärr från självaste Thigpens dolk? Vi bråkade en gång. Och min bror är visst värdelös. Men det betyder inte att han inte betyder något för mig.

"GAH! Du lämnade honom ensam! Vad tänkte du med?!" frågar jag förbannat medan jag i tankarna tänker att han har rätt när det gäller kung Murgon.

- Det var för hans bästa! mumlar jag med ett ryck på axlarna. Det här är inget jag helst snackar om, det är för känsligt.

Jag tystnar, biter endast ihop käkarna och kämpar emot impulsen att slå honom igen. Han förstår inte att vara ensam är värre än allt annat i världen. Jag minns gångerna jag var ensam medan mor och far reste när jag var liten och inte hade funnit Lukas ännu.
"Kom... Din ponny väntar", mumlar jag och börjar gå.