Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

"Jo!". Mona snyftade till, han vat den enda som verkat bry sih om henne, hon ville intr att han stötte bort henne. Hon drog i handtaget igen. "Snälla...". Hon blinkade bort tåtarna.

Niel nickade tyst men insåg att hon inte kunde höra hans nickning. Så han låste bara upp och sjönk hjälplöst lägre på golvet. Armen gjorde fortfarande ont, och blodådrorna hade redan börjat bli svarta.

Mona tog sig in och sjönk på knä bredvid honom. "Vad har hänt dig? Hon la först händrrna på hans axlar innan hon lätt kramade om honom.

Muttrande på något ohörbart lät Niel hennes armar stärka honom. Snart låg han på sängen istället, men nu var han helt borta av smärta. "Det gör ont. Jag vill inte, varför jag? Jag vill inte vara ett monster!" mumlade han mera de tysta tårarna rann nerför hans kinder.

Mona strök hans kinder. "Jag vet inte...". Hon strök honom nu i håret. "Ni är inget monster, och jag önskar jag kumde lindra er smärya".

"Varför hatar du mig inte?" frågade Niel och gjorde stora ögon.

Mona hämtade en filt och la om honom. "För att du var den första att bry sig om mig, hjälpa mig". Hon kramade om honom igen. "Jag är dig tacksam.....Utan dig så skulle Aron ha slagit mig gul och blå".
Då for dörren upp, in kom Arons syskonbarn. Han tog tag i Monas handled och drog upp henne. "Där är du särlingslyna! Du är skyldig mig en natt! Niel här kom ju och störde oss igår" väste han. Mona försökte förtvivlat dra sig loss då han bara tryckte hårdare.

När Anton kom in hade förvandlingen redan börjat. Niel morrade lågt, och plötsligt försvann han. Och sen, bara sekunder efter slängde sig ett enormt djur i olika färger över Antons rygg, och började slita i honom. Snart var Anton halvdöd, djuret försvann och Niel var tillbaka i sin säng. Fast nu blodig.

Mona ramlade darrande bakåt. Hon blundade hårt då monstret hoppade på Anton och rev sönder honom. Mona öppnade ögonen igen och blinkade bort tårarna. "Niel....". Hon vågade ta ett steg mot honom och sträckte ut sin hand mot honom. Men den darrade till och hon föll ihop i en hög på golvet. Hon kved svagt till då det gjorde ont mot hennes blåmärkemärka kropp.

Niel såg skrämt på Anton, sen Mona. När hon for i golvet visste han inte vad han skulle göra. Han var ju ett monster - skulle Mona låta honom hjälpa henne? Tillslut gick han osäkert fram till Mona och hjälpte henne upp på sängen innan han rusade till badrummet igen.