Innan tiden går ut.

Hon kom ut från duschen med en hand duck runt håret och en runt sin kropp och hon ser sig om. Senare tog hon på sig kläderna och sjönk ner på sängen och slöt ögonen.

((Förlåt att jag inte skrivit. Jag har varit bortrest))

Angie rusade igenom huset korridorer för att ta sig till Ruby. Hon kände sig bevakad och slängde panikslagna blickar över axeln hela tiden. Vad hade Gabriel menat? Vad skulle hända nu? Skulle hon få någon hjälp att beskydda Ruby? Frågorna var många och hon ville kalla på Gabriel för att få svar, men eftersom han inte hade kommit i fysisk form betydde det att han inte kunde.
Utan att knackade stormade Angie in i sovrummet. Hon fick se Ruby ligga utslagen på sängen och kände hur hon blev till is inuti. De hade redan varit här!
- RUBY! skrek hon och rusade fram för att skaka den lealösa kroppen.

Hon ryckte till när dörren slogs upp och hon ryckte till när hon blev omskakad. "Vad är det du skriker om?" Hon såg på henne och försökte göra sig fri. "Frå en sjuk människa inte sova?" Hon log trött. "Jag mår bra förutom att jag är sjuk." Med en kort suck så satte hon sig upp

Angie lugnade ner sig när Ruby visade livstecken.
" Åh, förlåt! Jag trodde du var..."
Hon avslutade inte meningen för hon ville inte göra flickan rädd. Men själv var Angie väldigt rädd... för första gången i sitt liv.

Hon såg på henne och log svagt.
"Död?" Hon skrattade mjukt. "Jag såg kanske död ut. var väl trött" Hon ler och slöt ögonen igen.

"Ja, nä.... jag oroar mig bara för mycket." mumlade Angie och flackade runt med blicken.
Hon ville så otroligt prata med någon som kunde ge henne några svar om vad som hade hänt. Men efter Gabriels varning visste hon inte till vem hon skulle vända sig.

"Det gör inget. så vad ville du?" Hon log. "Du måste ha väckt mig för du trodde jag snott all glass kanske?" Hon ler mjukt och ser sedan bort.

Angie undviker Rubys blick och ser i stället hela tiden mot dörren som om någon skulle storma in där när som helst.
"Jag ville bara se så att du var ok" svarade hon dröjande.

"Det vet jag väl jag skojades" Hon log. "Men jag har snott all glass" Hon skrattade mjukt. "förlåt för det"

Hon kunde inte låta bli att le emot Ruby.
"Det gör ingenting. Det är gott för en ond hals kan jag tänka."
Sen blev hon återigen allvarsam.
"Men du... Det är viktigt att du säger till när du är tillräckligt frisk för att vi ska kunna förflytta oss."