Prs mellan Aia och Selma...

[Jag har grymt dåligt samvete över att Jenna lämnade Eve. o.0 Hon är typ som Lissa som bara låter Rose försvinna till Ryssland. x3
Har Eve en telefon? ]



”Miriam sa vad!?” utbrister Jenna och ställer ned både muggen och baguetten på brickan igen innan hon bryskt tar sig ur sängen. Utan att bry sig om sin nakenhet drar hon snabbt på sig de första kläderna hon hittade, gårdagenskläder.
”Hon använde inte riktigt de orden”, börjar Emory med ett roat leende som får Jenna att koka av ilska. Något hon inte gjort på mycket länge, inte sedan hon varit hos Eve sist. Eve, det hade varit fullmåne igår. Eve måste ha genomgått sin ritual. För en stund stannade Jenna upp. Hon visste inte hur hon borde känna för Eve men även om en del kände sig otroligt sviken visste hon att hon hade rymt, flytt ifrån det hela istället för att ta tag i situationen.
”Du, håll tyst”, säger Jenna öppnar dörren, smäller igen den efter sig och rusar barfota nedför trappan.

Hon finner Miriam nere vid disken, där hon precis serverat en man kaffe. Jenna käner igen flera av personerna ifrån gårdagen, eller natten och undrar för en stund ifall de sovit där eller om de kommit tillbaka för att äta frukost?
”Hej lillavän”, säger Miriam då hon ser Jenna men Jenna kan se hur hon stelande till då hon ser och känner Jennas ilska.
”Du hade ingen rätt”, får hon ur sig flämtande, nästan som om hon sprungit flera mil. ”Du hade ingen rätt att fatta ett sådant beslut åt mig.” Samtidigt som hon säger det vet hon att hon har fel. Det hade varit hennes beslut att vara med. Men ifall de inte varit hos Miriam så hade Jenna aldrig varit där.
Jenna tittar bort ifrån Miriam och ser hur Emory kommit ned efter henne. Vilket även det irriterar Jenna men vad hade hon förväntat sig. Att han skulle stannat på hennes rum.
”Din energi var koas. Nu är den bättre om än inte lika explosiv”, säger Miriam enkelt.
”Det märks inte”, skrockar Emorys röst bakom Miriam och Jenna måste behärska sig för att inte säga eller göra något som hon senare skulle få ångra.
”Inte”, säger hon istället som ifall han borde veta bättre.
Miriam däremot tar ett grepp om Jennas handled, mycket hårt och Jenna vet att hennes hand kommer lämna ett märke.
”Kanske hade jag fel men du måste lära dig att behärska din kraft innan du gör någon illa. Har du inte haft någon som kunnat lära dig, lille vän?”
Jenna ser sin far för sitt inre. Hon visste inte ens ifall han hade några krafter eller inte. Till sin förvåning känner hon ilskan ebba ut och i nästa stund förstår hon att Miriams grepp suger ut den.

[Herregud, nu får jag dåligt samvete... Över två veckor! Jag har inte svarat på över två veckor! O.o
Och, det har hon säkert X) Även om hon förmodligen har glömt att den existerar har hon säkert så att hon kan hålla koll på månen, lyssna på musik, söka på saker och ting som hon själv ännu inte vet osv Förmodligen så stal hon den dock... owo ]

När jag vaknar så stirrar jag in i ögonen igen. De gröna den här gången dock. De omges av långa, svarta ögonfransar och jag inser för första gången att det är min fars ögon jag har ärvt, inte min mors.
"E-Evelyn?" Hon verkar osäker på vad hon ska göra och backar sakta för att ge mig utrymme. Hennes röst skrämmer mig bara ännu mer. Föräldrar. Jag har föräldrar. Herregud. Måste jag döda dem ifall de försöker komma för nära mig? Jag tänker inte släppa in... främlingar.
Mina ord är som en mental örfil, men, vad ska jag säga, det är sanningen. Jag känner inte dem, och de känner inte mig.
"Angelina, hon är fortfarande skakad och skadad. Du vet en normal person inte överlever en sådan ritual", säger Kirova bakom dem. Jag är fortfarande ovan vid att se henne med en kropp.
Mor nickar och far drar in henne i en omfamning medan han med tårfyllda ögon ser på mig. "Barnet mitt..." mumlar han och verkar inte veta vad han ska göra. Han verkar förneka allt men samtidigt ha svårt att förlåta sig själv för att jag inte är den lilla dottern längre.
Jag sätter mig upp och ser på dem medan kallsvetten börjar samlas på min rygg och jag ser panikslaget på Kirova. Hon nickar nästan obemärkt mot mig.
"Christoff, skulle ni vilja ta en... promenad, kanske?" frågar hon dem. Mor och far ger Kirova en tvekande blick och verkar inte vilja röra på sig.
Jag väntar inte på deras svar utan öppnar en öppning ut med en handrörelse. Nu när mina krafter har en någorlunda bra balans igen kan jag hantera tunnlarna bättre, tack och lov för det. Det känns som en evighet sedan jag skapade en ny öppning då de är svårast att skapa med tanke på alla skala som behövs och magi som ska få öppning att leda ut och inte till ännu en tunnel utan någon slags lutning.
Mor lägger förskräckt handen över munnen och ser på mig med stora ögon som tåras innan hon sliter sig loss från min far och bestört springer ut. Min far följer efter henne efter att ha sett till att jag fortfarande är kvar, att jag inte är ett spöke. Jag stänger öppningen bakom dem.
"Du håller på att skrämma ihjäl dem", säger Kirova med en missnöjd suck.
"Och de håller på att skrämma ihjäl mig! Vad gör man med föräldrar? Kan du svara mig det? För jag minns inte hur det är att inte städa själv, laga maten själv, ta hand om mig själv och personerna jag bryr mig om själv! Jag vet inte vad jag ska göra! Och du har aldrig berättar att du är min moster!" skriker jag och ställer ilsket upp. "Jag vet inte vad jag ska göra!"
Kirova ser lugnt på mig och sätter sig sedan ner bredvid mig i soffan. "Eve... Jag har inte ens varit en bra moster, herregud, nej, verkligen inte. Hur många gånger har vi träffats innan egentligen? Tre? Fyra? Hur många gånger?"
"Vill du veta hur många gånger vi har träffats?" frågar jag henne och hon nickar med lugn blick.
"Jag ska visa dig", säger jag.
"Visa mig?" frågar hon. Nu bleknar hon lite.
"Ja", nickar jag och låter väggarna tala. Jorden lever, jorden minns. Jorden har minnen och om man ber på rätt vis så visar den en sina minnen.
Det den visar mig är något jag inte väntade mig dock.
Jag ser spegelbilder av mig själv över hela rummet tillsammans med Kirova. Jag som tränar, jag som äter, vi som leker, rummet omges av fina minnen som jag inte har. Hur kan väggarna minnas men inte jag?
"Förlåt mig, Eve, förlåt mig så mycket", viskar Kirova och jag ser hur tårar börjar rinna nerför hennes kinder. Bland alla... bra minnen så ser jag två dåliga. De gångerna hon har jagat ut mig, skrikit på mig och låtit de minnena vara de som träder fram när jag tänker på henne.
"Du fortsatte att komma och jag varnade dig att du inte skulle minnas, att jag är förbannad. Jag tog bort dina minnen när du var liten. Jag råkade. Det var meningen att den förbannelsen skulle vara riktad åt Eric men han använde lilla dig som sköld och du tog emot den förbannelsen, jag märkte inte det förrän jag hade burit bort dig från helvetet när Eric började attackera folk på festen. När du vaknade och inte grät, utan såg bara tomt på mig och frågade vart du var, vem jag var... Och förbannelsen har hållit i sig, men du återvände", säger hon och ser på en liten version av mig som lägger pussel, "du återvände och sade att du mindes, att ditt blod mindes. Du kom ihåg mig. Du frågade flera gånger om jag kunde ta hand om dig..." Hon pekar på ett annat minne där jag brister ut i gråt och Kirova ser helt förskräckt ut och... sorgsen. "Jag var ett spöke, jag kunde inte ta hand om ett barn, även om jag ville. Men tillslut började du att minnas mig och inte glömma bort mig varje du gick härifrån. Tills den dag då Eric hittade oss ute i skogen under en fullmåne då vi skulle hålla en ritual och jag hade en kropp... Och han förbannade dina minnen ännu en gång. Eller, ja, han kastade ett ägg med en förbannelse i sig som han hade stulit som han hade tänkt spara, men när han såg dig kastade han den på dig, och du glömde igen. Tills blodsmagin vaknade till liv och du började minnas igen att jag existerar..." gråter hon. Hon drar ett djupt andetag. "Rör vid ett. Du är tillräckligt stark för att kunna kontrollera det nu och här är det... Jag trodde aldrig att du skulle kunna få minnena, men här är dem. Rör vid dem och de är dina", säger hon.
Jag skakar gråtande på huvudet. "Nej", viskar jag, "jag vågar inte. Jag kan inte ha en familj. Jag vågar inte bry mig om någon för mycket. Se vad som hände med Jenna!" snyftar jag.
"Eve", kraxar någon bakom mig. Jag ser bakåt och där flyger kråkan. Och han flyger rakt in i mig. Och jag ramlar framåt på grund av styrkan i kollisionen. Jag svär på att den där kråkan kan använda magi nu. Och jag kolliderar ännu en gång. Men med ett minne denna gång. Och det sugs in i mig, likt alla andra minnen. Och jag börjar gråta igen. Det här är för mycket för mig. Nej. Nej, nej, nej! För en månad sedan hade jag ingen familj! För en månad sedan hade jag Jenna! Jag vill ha tillbaka det där livet. Jag vet inte vad jag ska göra av mina föräldrar, det var inte de som såg mig växa upp, det var Kirova... Helvete.
Fan ta dig, Kråkan.

{Ursäkta allt flum... owo Jag blir förvånad ifall det där ens var förståeligt XD }

[Hej, insåg precis att jag inte svarat här vilket jag hade för mig att jag hade, konstigt. Men som sagt förrvirrad är jag inte bara lite.
För mig går det så mycket i vågor med tiden och alt det där så kanske borde vi pausa? ]

Det går bra bra det x3 du väljer ^^

Orgghh,, Hade dock inte haft något emot att starta något nytt med dig. (a)