PRS(Wolf)

Nathan nickade sakta. "Det känns som om jag ska spy och mitt huvud är som en trasig glasflaska". Han stängde cellen igen och låste.

Jag skakade på huvudet. När skulle män lära sig att ta det lugnt med drickandet?

Nathan vände ryggen åt henne och gick upp på däck. Vädret var inte alltför bra denna dag. Himmelen hade en oroande grå färg och det var något i luften. Det varnade om en storm.
Nathan svor tyst till, stormar var inte alls bra, de kom oftast ur kurs då, och skeppet kunde skadas. De andra piraterna verkade oroliga också. Vanligtvis var stormar jobbiga...Men det sas att när man hade en kvinna ombord blev det värre...

Jag tummade oroligt på golvet. Var det bara jag eller kändes det som om något dåligt skulle hända? Och slog inte vågorna ovanligt hårt mot skrovet? Jag bet mig nervöst i läppen.

Nathan hörde en av piraterna muttra. "Vi borde slänga flickan över bord...så kanske havet stillar sig". Nathan visste inte varför men han tyckte mindre om den mannen för det han sa.
De höll på som vanligt med skeppet, i alla fall tills vågorna blev så höga att de kom in på däcket. Nathan var nästan helt blöt då han stått vid kanten.

Jag ryckte till när något kallt nuddade vid min fot. Jag stirrade hastigt ned och blev förvånad när jag såg att det var vatten. Vad hade hänt där ute? Jag plaskade fram till dörren och ropade ut. "Vad händer?"

Kaptenen kom ut ur sin hytt och beordrade de att ta ner seglet och han själv ställde sig vid styret.
Nathan skyndade sig in för att hämta en hink att ösa vatten med och hörde då Clarie.
"Det är en storm över oss" sa han kort och öppnade sedan ett skåp och ryckte fram en hink.

Jag knep ihop ögonen och mumlade ett svagt nej. "Nej, nej...", upprepade jag förtvivlat. Gamla minnen kom upp till ytan. Hur jag stod vid stranden och spanade ut vid havet. Hur jag såg min mors söndertrasade båt. Hur fiskare berättade om stormen. Hur min far gick för att aldrig bli densamma igen.

Nathan stannade upp, han hörde hennes förtvivlade röst. "Hur är det?" mumlade han och satte sig på knä framför hennes cell.
"Vi klarar oss nog under stormen...Jag är mer orolig för skador på skeppet".

Jag sjönk ned emot dörren. "Du förstår inte... Min mamma dog i en storm", mumlade jag och torkade bort tårarna i mina ögon.