LotR (Privat)

"Jag vill att du kan, men kan du det inte ska vi inte riskera att du drunknar." sa hon irriterat, han behövde inte skämta om allt.
"Men floden är inte så ström så om vi binder upp packningen på hästarna så det inte blöts så klarar de sig över, jag kan styra dem." sa hon allvarligt och mötte sedan inte hans blick.
"Dessutom bör vi klä av oss, så vi får tort på oss sedan." sa hon och det syntes att hon inte gillade det, att hon rentav var rädd för det.

"Då behöver du inte oroa dig, jag är ganska duktig på det för att vara ärlig.", sade han och lät henne fortsatta, nickade och instämde på de rätta punkterna tills hon kom till slutet. Han stelnade till och tittade på henne som om hon inte var riktigt klok.
"Jag har inga problem med att gå runt i blöta kläder" Hans röst var klumpig och han förbannade sin hals när den flammade upp. "Och tro inte att jag frivilligt skulle .. nej."

"Bra då tar vi varsin häst." sa hon och mötte inte hans blick hon såg inte ens på honom. "Vi kan bli sjuka.......men ja, tar vi av oss skor och så." sa hon och vände sedan blicken åt honom. "Frivilligt, vad?" sa hon frågande.

"Nej, glöm det." Han gav henne en vaksam blick. "Istället tycker jag att vi borde prata om dig."
Han satt av, drog av sig stövlarna och pressade in dem i packningen. Sedan såg han tillbaka mot Keya när han hoppade på hästen igen.

"Nej, vi pratar inte om mig." sa hon skarpt och var glad att de skulle ha kläderna på. Då hon gjorde som han och åter satte sig på hästen såg hon på honom. "Blir det för jobbigt för hästarna måste vi hoppa av och simma." sa hon och ledde sedan ner hästen i det kalla vattnet.

Han följde med henne ner till vattnet och kämpade med att få hästens tillit. Men han släppte inte hennes ryggtavla med blicken.
"Är du alltid så vaksam med människor? Eller är det bara mig? Kanske det gäller alla män?", frågade han vasst. Hur skulle han kunna lita på henne när hon avskärmade sig så pass mycket?

"Alla människor, särskilt män. Kvinnor är sällan ett hot." sa Keya och bet sig i läppen, hon hade sagt för mycket. Han skulle inte få veta varför hon var vaksam mot män, mot människor, folk kom henne nära. Hon ledde den motsträviga hästen i vattnet den ville upp, men hon ville till andra sidan.

"Litar du på mig?" Det var en fråga han mycket gärna ville veta svaret på. Medan han fortsatte att få hästen framåt i de någorlunda starka strömmarna höll han blicken låst på henne. Han drog ihop ögonbrynen.

Keya stelnade till vid frågan, som på sin vakt, nu var de mitt i floden än så länge gick det bra.
"Vet inte, tror det, hoppas det, kanske. Jag vill det, men kan inte helt." sa hon tyst så det knappt hördes.

Han kunde inte göra annat än att brista ut i skratt.
"Du är helt omöjlig." Han skakade på huvudet. "Det är en enkel ja- och nej-fråga.", fortsatte han när de närmade sig andra sidan.