Varför vill alla rolla privat? Jag vill ju också rolla!!!

"Ni har ont om tid.. vi misslyckades, men jag vet att ni kan" väste en gamla mannen. Han spärrade upp ögonen, och började sjasa iväg oss.
"Men alla fyra är inte här.." sa han och kollade ut mot skogen. Liam kände nästan inget hopp. Ingen vilja.

"Såklart jag kan se dig Soph..." sa Sophies mamma oroligt och kände på hennes panna. Hon vände sig om och började gå mot dörren. Sen vände hon sig mot Sophie igen.
"Vill du ha något? Te?"
Sophie nickade och sjönk djupare ner i sängen. Hennes mamma gick ut och stängde dörren efter sig. Sophie kollade ut genom fönstret och såg månen över de höga bergen. Hon visste att allt babbel om ljusets dotter och elementen bara var på skoj, men hon kände att hon hade svikit de andra.

Zelia vände sig till han som pratat och sade bestämt: "Jag hämtar den fjärde och kommer tillbaka hit". Utan att vänta på svar sprang hon iväg. Hon hade sett vart hon hade gått och visste vilket kvarter hon bodde i. När Zelia kom fram började hon ropa efter henne. Då hon inte kunde hennes namn ropade hon högt: "Element vind!? Vart är du?" och gick ned för gatan.

Kevin satte sig tillbaka i stolen och lutade bakåt.
Det började bli kallt och några av nattens djur hade krypt fram. Det var lite läskigt. Tänkte Kevin.
Kevin suckade och såg på sin klocka. Den var snart 23:00.
Han gäspade och sände ett meddelande till sin mamma.
Det kan bli sent.
---------
Lite slut på inspirationen cx

Liam satte sig i sin stol. Han kände en mycket märklig känsla att allt skulle förändras snart. Nyligen fick han veta att han har ett element och att hela jorden ligger på deras axlar. Men ändå så kändes det som att de bästa inte hade hänt än. Det kanske var litet för världen, men stort för honom?
"Har du någonsin haft en känsla att något nytt kommer hända?" frågade han efter att tänkt ett tag.

Sophie drack sakta av det varma teet, medans hennes mamma drog upp gardinerna och öppnade fönstret.
"Element vind! Var är du?" hörde de någon ropa nerifrån gatan. Sophie stelnade till.
"Känner du henne?" frågade hennes mamma.
Sophie skakade på huvudet och gömde sig under täcket. Hon hörde hur hennes mamma mumlade när hon gick ut och stängde dörren efter sig.
"Ropar på vinden... Ja, det behövs nog... Det är ju alldeles vindstilla..."

"Vind!" ropade Zelia för full hals. "Jag vet att du är där! Kom hit nu!" skrek hon och spanade nerför gatan.

Sophie gick fram till det öppna fönstret och spanade efter tjejen.
"Kan inte du bara vara tyst?!" ropade hon. "De är galna! Ni är galna! Jag har inte något element! Leta reda på ljusets dotter själva!"

Liam beslöt sig för att leta efter vind med Zelia. Han sprang allt vad han hade.
"Har du hittat henne än?" frågade han flåsande, Liams kondition var inte riktigt den bästa. Han såg en flicka som kollade ut ur fönstret, hon såg nästan lite arg ut.
"Vi växer aldrig upp, vi lär oss bara hur vi ska reagera i publik. Så innerst inne är alla galna, du med" sa han med ett stort leende mot, flickan som troligen var element vind.

Zelia ignorerade pojken för tillfället och stirrade envist upp på tjejen. "Vi har blivit utvalda att göra det här. Om du inte följer med kommer världen att sänkas i mörker. Vill du vara ansvarig för allt framtida elände?" ropade hon upp till henne och ställde sig med händerna i sidorna.