Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

"Du har mig", sa Pontus nästan direkt. Visst hade väl det varit enklare med fler, men...
"Och jag vet att det inte är mycket, men du är åtminstone inte ensam."
Han såg på Ethan och blev nästan ledsen med honom eftersom han såg så nedstämd ut.

Ethan tittade upp igen på Pontus. "Verkligen?" frågade han med ett litet leende. Det kändes lite bättre. De var nästan framme vid gänget nu. "Men kolla vem som kommer här" sa ledaren hånfullt.

Pontus blängde på ledaren med en hatiskt blick, och sedan stannade han och började inte gå förrän Ethan hade gått förbi honom.
"Bry dig inte", viskade han mycket tyst så att bara Ethan skulle höra.

Ethan nickade sakta, men det var nog lättare sagt än gjort...Han gick förbi gruppen och försökte att inte se på dem. Det verkade fungera...De kanske var så förvånade att han inte verkade bry sig att de glömde bort vad de än skulle göra.
"Har du en liten skyddsling eller? Så sött" sa ledaren plötsligt hånfullt, men denna gång till Pontus.

Pontus ryckte till och stannade upp. Han vände sig om och såg in i ögonen på ledaren. De var lika långa.
"Håll käften", fräste han åt honom och var nära på att även ge honom fingret, men gjorde det inte, "För ditt eget bästa."
Pontus var smart nog att inte hoppa på honom nu och ge honom några slag när han hade flera killar på sin sida, men skulle han någon gång få tag på honom då han var själv så skulle han allt se vem som var tuffast då.

Ledaren skrattade till och flinade. "Som om du kan göra något". Han tog ett steg närmare dem och det gjorde resten av killarna också. "Du kan inte göra något för att hindra oss att leka med din lilla pojkvän".
Ethan stelnade till, han förstod nog att det bara var för att håna honom, men han ville att det skulle vara sant...

Pontus kände att hans raseri steg och fick hela hans kropp att skaka. Han backade inte undan då gruppen kom närmare.
"För det första, Ethan är inte min pojkvän", han nästan spottade ut orden, "då jag redan har en flickvän. För det andra så låter ni honom vara!"
Hans nävar var fortfarande knutna och han fick verkligen hålla sig för att inte ge honom en rak höger.

Ethan stelnade till ännu mer och såg ner i marken. Det var tydligt att han bara var en vän för Pontus, knappt det väl. Han fick sluta inbilla sig så mycket.
Gänget skrattade lite trots att några av dem verkade vara en aning tveksamma då Pontus var så arg. "Du säger det ja" sa ledaren som svar till de båda sakerna Pontus sagt. De vände sig sedan om för att gå till sina lektioner, uppenbarligen nöjda över sig själva.
Ethan höll blicken på marken och började sakta gå. "Tack..." mumlade han tyst men han lät inte särskilt tacksam.

Pontus såg efter dem. Han var förbannad, men kände sig riktigt liten. Det var inte lätt att stå upp mot en hel grupp ensam.
Han vände sig mot Ethan.
"Kom nu", sa han bara utan att se på honom och styrde sina snabba steg mot klassrummet.

Ethan började gå efter Pontus. Han kände hur arg han var, även fast han nog inte var arg på honom kändes det inte bra. "Tack" sa han igen men denna gång med högre tonfall. "Jag skulle aldrig våga stå upp mot dem själv". De kom fram till klassrummet.