PRS Selma...|AlexZz

Celine hade irriterat gått runt i rummet ett tag och försökt hitta ett bra sätt att ta sig ut därifrån. Trots det gömmer hon sig som en rätt snabbt på det första stället hon hittar och kommer in på när det klickar i låset. Hon hade försökt ta sig ut genom fönstret, men det hade varit igenbommat på utsidan. Fast det var förstås med galler och inte brädor eller så. Dörren hade låsts igen och hon hade kollat in garderoben som satt fast i väggen. Den hade varit tom och egentligen hade den varit låst men låset hade rostat sönder. Det är också i den tomma garderoben hon gömmer sig i rädsla för att det skulle vara Ethan som kommit tillbaka. Ett smått korkat gömställe kanske men hon ville inte att han skulle hitta henne direkt.
"Varför gömmer du dig, flicka?" Säger en röst hon inte hört på väldigt länge faktiskt. Det var även en röst hon inte fått dess namn på än. Fast den har en gång kallat sig själv en en häxa så det är det rösten blivit kallad. "Gå fram ur ditt gömställe!" Fortsätter rösten och Celine vägrar blankt lyssna på den.
"Tyssssssta, var det inte ssssssså?" Väser tvillingormarna och det hörs en fnysning från häxans håll.
"Lämna flickan ifred, hon har mycket att tänka på." Kenchis visa röst var faktiskt inte direkt lugnande när hon började tänka på allting som hon inte vill tänka på just nu. Till exempel på Natasha, eller om det är Ethan därute vad han skulle göra då, hon hängde dessutom upp sig på hur mörkt det var, det är nästan becksvart i garderoben där hon sitter hopkrupen. Hon är tyst, så tyst hon kan faktiskt. Men det är verkligen omöjligt att lyssna efter om det är Ethan eller någon annan med rösternas förbannade diskussioner i huvudet. Häxan och tvillingormarna har börjat bråka som attan i huvudet på henne vilket gör att hennes egna tankar också druknar i bråket. Vilket är det enda som är bra med det korkade bråket, just nu.

Jayden himlar med ögonen och låser upp dörren. När den är upplåst märker jag det på direkten. Celine. Celine är borta.
"Vart är hon!?" skriker jag medan jag halvt morrar. Jag griper tag i hans tröjhals och trycker upp honom mot närmaste vägg. Han ser chockat runt omkring och bredvid oss slår dörren igen. Jag hör hur låsen klickar till - onaturligt snabbt.
De låser sig automatiskt! tänker jag fascinerat. Jag känner hur ett flin uppenbarar sig på mina läppar.
"Vart är hon?" morrar jag så lågt att Jayden verkar ha svårt att uppfatta orden.
"Hon borde vara här!" säger Jayden och jag ser hur han spärrar upp ögonen.
"Ser hon ut att vara här, va?!" ryter jag och rycker tag i hans kropp innan jag hårt kör in den i vägen bakom honom. Jayden tapar andan och kippar efter luft. Plötsligt inser jag vad jag håller på med. Vad jag vill. Vad jag känner. Jag känner blodtörsten och min blick färgas röd. Eller det jag ser färgas rött. Jag skakar mentalt på huvudet och motstår lusten att slita slita av Jaydens huvud med bara händerna.
"Nej..." säger Jayden lågt och hans ögon lyser farligt. "Det gör det inte! Men det är så fan i mig heller inte mitt fel! Tror du att jag är den enda som har cellnyckeln?!" fräser han som en ilsken katt och det är då jag minns det. Nycklarna han ännu håller i handen sliter jag ifrån honom och stoppar i bakfickan.
Jayden börjar fräsa och försöker klösa med klorna efter mig.
"VART. ÄR. HON?!" ryter jag så högt att han nästan kryper ihop. Den här killen är verkligen liten. Jag biter ihop käkarna och går bort mot sängen och sätter mig på den.
"Vart är hon?" säger jag sedan lågt och hotfullt.
"Fan vet jag", säger Jayden.
"Det måste du veta så länge du inte vill att vår vistelse här tillsammans ska bli ett helvete för dig", säger jag mörkt. Han håller tyst och håller sig vid dörren ett tag innan han ser på mig med sina lysande ögon.
"Du är stark", konstaterar han.
"Det menar du inte", säger jag sarkastiskt. "Häxan ser det som en gåva."
"Så ditt rykte stämmer? Eller, Petrovs rykte stämmer?"
Jag nickar och ser på honom med vaksam blick. Vart vill han komma?
"Är du verkligen stark som i stark?" frågar han sedan och jag fnyser endast till svar.
"Jag hjälper er", säger han sedan. Jag höjer undrande på ögonbrynet medan jag försöker arbeta fram en plan i huvudet.
"Ni ska väl rymma?" undrar Jayden.
"Så länge du inte försöker döda oss", svarar jag.
"Det ska jag inte", försäkrar han och ser på mig med en svårläst blick. "Fast bara på et villkor. Om ni tar med Natasha och mig härifrån. Jag hjälper er ifall ni hjälper oss att rymma."
Jag skrattar till. "Driver du med mig? Tror du inte att jag vet att ni kommer stanna kvar här? Om jag berättar om min plan för dig kommer du berätta för Hyron."
"Berätta inte. Det är bäst så. Han kommer åt mina tankar annars", säger han och allvaret lyser i hans ögon. Menar han verkligen allvar?
"Berätta inte något. Bara ni tar med oss härifrån när det är dags så duger det", säger han allvarligare.
"På ett villkor", säger jag. "Hitta henne. Få fram henne."
Jayden nickar. "Jag gör det så fort jag kommer härifrån. Och mina nycklar... Jag kan behöva de snart, men behåll de så länge", säger Jayden lågt.
"Jag slår dig hellre medvetslös än låter dig få tillbaka dem. De är nycklar, nycklar som leder ut härifrån. Jag är inte korkad. Jag slår dig medvetslös ifall du försöker ta dem." Hotet är lågt - men ändå riktigt.
Jayden himlar med ögonen. "Så typiskt Petrov."
"Du skulle bara veta", grimaserar jag.

[Öh... Don't ask... Min fantasi tog över >.> så... nu har vi vänner! xD Haha, nej, men allvarligt, fråga inte hur i helskotta det kom... owo ]

"Vakna, flicka lilla." Säger en röst, en välkänd röst. Det är hennes egen röst. Så naturligtvis vaknar Celine upp och möter sina egna mörkblå ögon som ser på henne. Fast det är inte hon. Det ser bara ut som hon, något med den här hon verkar mörkare än Celine. Hon står och flinar mot henne. "Välkommen tillbaka är kanske den korrekta frasen?" Fortsätter hon med ett skratt och räcker ut en hand mot henne. Celine håller tveksamt upp handen och hennes udda tvilling tar handen och drar upp henne. "Din trolovade håller på och gastar som en galning, jag tror jag räddar dig från en hemsk konversation åtminstone." Skrattar tvillingen, hon skrattar högt.
"V-vem är du?" Stammar Celine fram en aning chockat.
"Åh, just det, käre Hyron berättade aldrig det ellerhur? Jag är Tríwaña, häxan som skapade din gode väns lilla problem. Eller som den otränade kronprinsen skulle säga: hans förbannelse." Säger Tríwaña full av skratt.
"H-häxa?" Frågar Celine.
"Jag antar att du inte är en hejare på att bearbeta saker fort, antar jag?" Häxan... nu har hennes röst ändrats.
"D-Du? Du pratade med mig hela tiden när jag var yngre." Säger Celine och tar snabbt några steg bort.
"Och du var alltid så duktig och gjorde det jag sa åt dig att göra, även om du inte visste om vad du gjorde. Vad du gjort." Svarar häxan skrattande, nu är det snarare kacklande och Celine får istället se ett mycket äldre version av sig själv. Tríwañas röda hår var nu nästan vitt, hon var rynkig och kortare. "Alla de där djuren, du var så duktig på det." Fortsätter häxan skrattande. Celine förstår inte, hon vill inte förstå. Tríwaña tar plötsligt tag i handen som är omgiven av metall. Även här? För nu har Celine insett var hon är. Hon är dit Manda fört henne. Jätteormen Manda. Vad gör hon här? Hon hinner inte reflektera.
"Jag ska ge dig en liten sak, Kronprinsessan Celine Neroh. Vad sägs som en provsmakning av vad man kan göra med magi? Vad du kan göra med magi?" Frågar häxan och lägger huvudet på sned, precis som Celine brukar göra när hon funderar.
"Magi... vad?" Frågar hon förvirrat. Hon skulle inte kalla sitt "kallande" magi.
"Nej, nej, säg bara efter mig och gör som jag gör, galna flicka." Celine är rädd för henne, hon vet inte om hon har en bra anledning till det heller.
"Får jag bara komma tillbaka?" Frågar Celine förvirrat.
"Verkligen? Vill du det? För det verkade inte riktigt som att det var en bra miljö för dig där. Det verkar inte riktigt som det, faktiskt." Frågar häxan nästan chockat.
"Dominick skyddar mig..." Svarar Celine, han gör det. Hon hoppas på det åtminstone.
"Ja, och hur lång tid tar det innan han kommer bli din död? Han är inte stabil, snarare tvärtom." Svarar häxan hotfullt nog. "Jag försöker bara ge dig en chans att kunna skydda dig mot honom, är det så fel?" Frågar häxan i samma ton och Celine backar några steg.
"Snälla, låt mig komma tillbaka dit?" Ber Celine igen, häxan himlar med ögonen och suckar.
"Jag lovar inte att du kommer ut ur garderoben, någon har lyckats slå in dörren såpass att den är fast, det kanske var jag också." Svarar häxan och när Celine blinkat är hon tillbaka i garderobens mörker. Någon sekund efteråt så försöker hon knuffa upp dörren, men den sitter faktiskt fast... verkar det som.

[I somewhat like the witch än så länge. xD ]

Jayden rycker till och uppfattar ljudet långt innan mig. Han skyndar fram till garderoben jag först lägger märke till nu och håller på med det ett tag. Jag ser honom stoppa in klorna i ett litet lås och trixa med det tills ett klickande ljud hörs.
"Hon är här..." säger han lågt och ser på mig. "Visst har vi vår överenskommelse? Jag står er till lags så länge ni får ut Natasha och mig." Jag nickar som svar och han försöker öppna garderobsdörren. Icke. Det funkar inte alls.
"Försöker du lura mig?" frågar jag med en rynka mellan ögonbrynen. Jayden ignorerar mig och rycker och sliter i dörren. Hans ena tungspets sticker ut ur mungipan på grund av koncentration.
"Är du fullt allvarlig?" frågar jag skeptiskt och ser på honom. Tanken var att jag skulle slå honom medvetslös snart då allt det här måste vara ett sjukt skämt från Hyrons sida. Men nu har jag åtminstone nycklarna och tänkte att jag lika gärna kunde spela med i trollkarlens spel.
"Lite till bara", mumlar Jayden och sticker in klorna igen. Efter fyra sekunder så hörs ett litet klick och dörren flyger upp så att Jayden kastas bakåt. Han slår hårt i huvudet i golvet och jag har svårt att avgöra ifall han är medvetslös eller inte.

Celine, som knuffat på inifrån tar sig kvickt, men aningen snurrigt, ut från garderoben samtidigt som hon blinkar på grund av de udda färgprickarna som börjat dansa framför ögonen på henne då det plötsligt blivit ljust igen. Hon är som mest yr för att hon rest sig upp så fort som hon gjort. Det brukar bli så ibland. Hon får syn på Jayden som ligger på golvet. Celine blir förskräckt.
"Förlåt, förlåt, jag blev rädd när jag märkte att jag inte kom ut." Ursäktar hon sig snabbt, lite för snabbt kanske. Hon ville ut, inte skada någon.
"Ugh, spelar ingen större roll." Svarar Jayden som börjat resa sig, mödosamt kanske, men han reser sig. "Här är hon iallafall." Säger han i riktning mot Dominick som Celine också vänder blicken mot. Fast hon är mer oförstående då hon inte hört något av deras samtal egentligen. Nu var hon upptagen med att komma ut utan att få en rejäl panik på köpet. Det är okej att gömma sig på små ställen så länge man kan komma ut därifrån.
"Vad har jag missat?" Frågar hon Dominick i en oförstående ton, dessutom.

"Det här", säger jag och tar flinande upp nycklarna ur bakfickan. Jag nickar mot Jayden och kastar sedan nycklarna till honom.
"Lås upp och ge mig de sedan igen", säger jag och han nickar bara och låser upp sakerna kring Celines händer så att hon kan använda de igen. Jayden kastar sedan utan att tveka tillbaka nycklarna som jag fångar i luften.
"Och jo... Sedan har vi fått nya kompanjoner. Fastän jag inte vet vem Natasha är", säger jag och kliar mig i bakhuvudet. Jayden ser på mig och jag ger honom en blick som betyder; Ett ord och du kan glömma allt. Han nickar och jag ler svagt. Då har jag i alla fall försäkrat mig om att min hemlighet inte kommer röjas undan i första taget - och inte från Jayden.
Jag ser på honom och sedan på Celine. Sedan på dörren. "Jaha... Här kommer vi bli fast ett tag", säger jag och sätter mig på sängen igen. Med tanke på att man inte kan låsa upp dörren inifrån så är vi ganska... fast.

"Hur lång tid kommer det ta innan han blir din död?" Ekar häxans röst i huvudet på henne, Celine kan inte bedöma om det är häxan själv eller om det är hennes minnen som spökar.
"Vad gjorde du i vår värld, kallare?" Celine blinkar chockat till när hon hör Mandas röst. "Du ska inte vara i vår värld, barn!" Fortsätter Manda hatiskt, hans röst dryper av avsky och Celine gissar på att om han får tag på denne så kommer hon vara död. För alltid den här gången.
"Lämna flickan ifred, Manda." Kacklar Tríwaña ilsket. När Celine tittar ned så har Jayden låst upp hennes metallhand.
"Nu kan vi komma och hjälpa till... sssskynda, Cssseline...." Tvillingormarna igen, Celine skulle gärna göra det, hon skulle gärna ta fram ormarna. Fast de kunde väl inte hjälpa till. Hon behövde någon som kunde få bort dörren, eller gå igenom den. Celine ser på handen som har torkat blod lite varstans. Hon knyter automatiskt handen ett par gånger för att den inte ska vara så fruktansvärt stel. Vem kan hon ta? Jayden verkar lugn, i försig, ingen av de andra två vet vad hon kan göra, antar hon åtminstone. De kanske bara borde vänta på att Ethan dyker upp med nycklarna. Fast det är inte direkt idealiskt. Så hon gör det ändå, hon vet vem som skulle kunna ta sig igenom dörren, snarare pulverisera den.
"I, Inu, Tori, Saru, Hitsuji, Uma, Mi, Tatsu, U, Tora, Ushi, Ne." För varenda nytt ord, som egentligen är en varelse förstås, gör hon ett tecken med händerna. Vid "Ne" så verkar ormarna nästan besvikna när de inser att de inte får komma fram just nu. Sedan går hon ned på huk och slår lika snabbt ned handen i golvet. Svarta tecken dyker upp och sprider ut sig i en sorts spretig cirkel. Ett vitt moln av rök fyller rummet för ett slag innan den försvinner lika snabbt och istället står Seigo Rikuchi där och ser sig förvirrat om. Seigo liknar Ethan i kroppsbyggnad fast Seigo är troligen mycket längre.
"Är inte det här mer Kenchis område, tycker du inte?" Frågar Seigo med en blick på Celine, och drar en hand genom sitt svarta kortklippta hår.
"Inte riktigt." Svarar Celine aningen tveksamt. Seigo skrattar och skakar på huvudet. Kenchi och Seigo är halvbröder, fast när Kenchi är bra i strid är Seigo den som faller bak och låter någon annan ta hand om det. Oftast Kenchi. Men sedan när Seigo faktiskt kommer igång är de flesta rätt körda om Seigo väl bestämmer sig för att slåss. Dessutom, han har en udda magisk handske som pulveriserar det han rör vid.

--
Långt... owo This is how Seigo looks - minus tungan:

xD

[Awesome! :3 ifall du har gjort en mall vill jag se xD ]


Från ingenstans, allvarligt, från ingenstans dyker en kille upp. En väldigt lång kille. Själv är jag också lång men jag är verkligen säker på att den här killen är något som endast kan beskrivas som övernaturligt lång. Inte onaturligt. Övernaturligt. Jupp, det är det rätta ordet.
"... Vad i helvete?" säger jag och Jayden i mun på varandra. Jag ser på Celine, kanske i väntan på ett svar, men jag fattar först och främst inte vad den här killen gör här. Jayden är redan... speciell och jag... ja, jag kan döda de flesta - även om hon inte vet det. Jag är skicklig i annat än strid med vapen. Jag minns att jag kanske kan ha råkat döda en... ja, lönnmördare med mina händer när jag blev utnämnd till kronprins. Sedan har det såklart skickats allt fler och det började bli en vana att skydda mig eftersom att jag inte hade en susning om vart de kom från. Det har jag inte nu heller.
Jag vet inte vad jag ska göra - men jag blir inte chockad heller - så allt jag kan göra är att vänta på ett svar från Celine. Om hon ser min undrande blick. Jaydens ögon lyser av något som endast kan beskrivas som en frågande glöd men, om man inte vill se något brukar man inte se det.

[I'm on it. xD]

"Åh, vänta lite, ni ska rymma. Det är därför." Skrattar Seigo när han insett att de är inlåsta. Han drar upp ena handen ur fickan, den som är beklädd med en röd heltäckande handske.
Celine ser på de två förvirrade andra i rummet, hon överväger att förklara redan nu men hon vill helst komma ut därifrån först. Seigo ifråga går självsäkert framtill dörren.
"Jag vet inte vem du är, men vad i hela friden ska du kunna göra åt det?" Frågar Jayden spydigt nog och Seigo vänder sig mot honom ett stort grin i ansiktet innan han knackar på dörren med den handskbeklädda handen. Celine vet att Seigo kan styra vad och hur mycket han förstår så det är inte alldeles för överraskande för Celine när dörren bokstavligen faller sönder och blir till damm innan bitarna når golvet.
"Det där kan jag göra åt det, Jayden." Seigo skrattar den här gången eftersom Jayden fallit bakåt och fräser åt honom men Celine vet inte om anledningen är dörren eller att Seigo uppenbarligen finner situationen extremt roande. Fast när Celine blänger på honom verkar han bli lite ödmjukare. "Förresten, namnet är Seigo Rikuchi, men bry er inte om att minnas det." Fortsätter Seigo och går undan från dörrhålet så de andra kan lämna rummet. Seigo blir inte orolig än, han är troligen den som är mest lättsam just nu. "Och om den där Ethan dyker upp, Celine, så kommer jag krossa honom." Celine kommer aldrig förstå sig på Seigo, han har alltid varit så underlig. Inte alls som sin sexarmade bror.

"Jaha... Nycklarna verkar inte behövas", muttrar jag och ser runt. Dörren blev allvarligt talat till damm...
När chocken lägger sig kommer jag säkert bombardera Celine med frågor, men inte nu. Jag följer efter honom utan att egentligen tveka. Celine fick fram honom... på något vis. Och han sade att han skulle skydda Celine. Det är en stor bonus. Men jag börjar oroa mig för att vi börjar bli för många för att kunna fly.
"Prins. Du glömde något", säger Jayden bakom mig.
"Vad?" undrar jag och rättar inte honom. Kronprins, eller prins, skit samma just nu.
"Natasha."
"... Åh... Jag glömde aldrig henne, jag vet bara inte vem hon är eller vart hon är", säger jag och ser på honom. Hans blick smalnar innan han smått fräser mot mig.
"Hey, en överenskommelse är en överenskommelse, visa vägen bara", säger jag och försöker le lite. Jayden lugnar ner sig och nickar innan han börjar gå.