Ett plus ett är lika med fyra

Zuko höjde ett ögonbryn och satte sig ner bredvid henne.
"Jag ber om ursäkt för det. Jag kan tyvärr inte hela det. Hade Katara varit här hade hon kunnat det. Men jag råder dig att stoppa det i vattnen" sa han och tittade på såret. "Jag kan hjälpa dig till bäcken jag hittade"

"Det gör inget, inte ditt fel. Jag var i vägen då den brinnande manen föll, jag var inte tillräckligt snabbt." Sa hon sammanbitet, hon hade varit för seg, inte tillräckligt snabb. Hon nickade, han hade rätt hon behövde stoppa den i vatten. "Okej, gärna det." Sa hon och försökte ta sig på fötter.

"Jag borde varnat dig för att den gör ondare än vanlig eld" sa han och hjälpte hennes sedan upp och bort mot bäcken.
"Jag vet inte hur länge du behöver kyla ner det men jag skulle chansa på minst tjugo minuter" sa han.

"Jag märker det nu." Sa Aravis i ett försök till skämt och skrattade lätt men gjorde en grimas då hon stödde sig på foten. Men hon lutade sig mot honom istället för att slippa stödja på den allt för mycket.
"Okej, vi märker väl." Sa hon och de kom fram till bäcken. Hon satte sig på en sten och satte foten i vattnet, ett läte av välbehag undslapp henne och hon såg sedan på honom, "Tack" log hon.

"Jag önskar du hade sluppit märka det på det sättet" sa han och mindes hur ont han haft när hans far bränt honom. Han såg på henne. "Vi bör linda det där sedan" sa han och nickade. "Jag är glad att jag kan hjälpa till bara lite" sa han.

"Men det är lugnt, du gjorde ju inte det med vilja." Säger hon lugnt och ler lite. Det smärtade men det hade varit värre om han gjort det med vilja och bränt henne. Hon nickade, "Jo, det bör vi nog, är du bra på sådant?" Frågar hon honom.

Zuko nickade, han kände säg ändå lite skyldig. Han ville inte bränna någon som inte förtjänade det. Han undrade egentligen varför han brydde sig, han kände henne fortfarande inte. Hon kunde fortfarande jobba för mannen ändå.
"Nej egentligen inte" sa han.

Hon nickade, "Okej, vi får väl försöka tillsammans då. Men först kyla." Sa hon och nickade mot foten, hon gillade inte att vara så hjälplös som hon var nu. Men hon skulle kunna försvara sig även om det gjorde ont att stödja på den. Hon hoppades att de skulle få hästar som färdmedel, hon skulle inte ta sig fram med foten. Hon såg på honom, han som hon egentligen inte visste så mycket om, han som kom från en helt annan värld.

(Svarar på Robin Hood rollet imorgon då kommer jag hem till min älskade dator xD)

(ja gör, för det låter as bra ^^)

"Ja vi borde kunna lösa det tillsammans" sa han och lyssnade efter några ljud. Han förväntade sig att mannen skulle komma ut ur skogen. Han tittade på vattnet när det plötsligt färgades rött.
"Är du skadad?" frågade han Aravis.

Aravis stelnade till, "Nej....nej det tror jag inte sa hon förskräckt. Och drog sedan upp foten ur vattnet, hon gillade mindre och mindre stället de var på och hon satt hela tiden på spänn för att mannen skulle återvända. Den enda hon kände lite tilltro till var Zuko och det var han hon litade på mest även om inte helt.