PRS Juilett Waterfall och cikki

"Jag rtor att det bar är att fortsätta gå,," säger jag efter en stund.

Det har börjat mörkna.
Vinden sliter i trädtopparna och plötsligt, börjar regnet falla.
Lätta, små droppar. Men när det öser ner kan man inte låta bli att bli blöt.
Jag suckar och tittar bedjande på Cassandra.
"Kan vi inte slå läger någonstans där det finns skydd?"

"Nej, vi borde fortsätta. Ta ett blad över huvudet eller något," säger jag med elak attityd. Jag får inte glömma att påminna henne om vem som bestämmer.

Jag suckar irriterat och himlar med ögonen.
Sedan tar jag ett stort löv från ett träd och håller den över huvudet.
Men bara några sekunder senare slänger jag ner den på marken, den hjälpte inte ett skvatt.
"Vart ska vi?", klagar jag.

"Vet inte," säger jag och rycker lätt på axlarna. Det är skönt med regn, så jag bryr mig inte om att jag blir lite kall.
"Jag tycker att vi fortsätter bara."

Jag har aldrig tyckt om regn.
Visst, det var väll lite mysigt hemma i stugan när det smattrade lite mot taket. Men när man var ute! Usch.
Med darrande röst, av kylan skrek jag nästan till henne:
"Jaha! Okej, då dör jag av köldskada!"

Tillslut när hon tjatat sönder mig, hittar jag snabbt en grotta som vi slår läger i. grottan är mörk.

När Cassandra hittar den mörka grottan och säger att vi kan slå läger där, med en sur blick, blir jag så glad så jag vill slänga armarna om henne. Men det gör jag inte.
Vi går in i grottan och det är så mörkt att man nästan inte ser någonting.
Jag är hungrig så magen värker och mina ögon håller på att falla ihop. Trots det öppnar jag munnen och erbjuder mig att ta första vakten.

"Äsch, du är liten och behöver sova. Jag tar första vakten," säger jag och sätter mig med en kniv i grottöppningen.

Jag blir lite sur när hon säger "liten", men ändå så tackar jag henne och kryper in i grottan.
Det är nästan lite läskigt själv i mörkret, men jag vet ju att Cassandra står där utanför.
Jag tar den lilla ryggsäcken som kudde och lägger mig ner.
Jag somnar nästan genast.