Prs mellan Wolfie och Jessica

(Kanske hon skulle följa efter Ethan? :o )

(Bra ide xD Ärligt talat tänkte jag inte på det xD)

Adele insåg att hon inte bara kunde stanna kvar där och sörja sin mor, hon behövde sällskap för att inte bli galen. Hon behövde se om hon kunde hitta Ethan...
Hon tog sig upp igen och bytte om till bättre kläder och tog halsbandet med sig också. Sedan gick hon ut igen på smått ostadiga steg mot skogen, där var ju hans stuga.

Som tur var så var det nästan midsommar och nätterna vararade så kort att vargen inom mig inte ens hann förbereda sig. Så medan tiden flöt på låg jag stilla och tittade på stjärnorna. Jag följde karlavagnens konturer och suckade tungt.

Adele kom fram till Ethans stuga och kikade in genom ett fönster, men ingen var hemma. Hon fortsatte gå utan att egentligen veta vart hon var på väg. Hon hade halsbandet i ett säkert grep i handen, han hade lämnat det hos henne...
"Vart kan du vara?" sa hon halvhögt till skogen och till sig själv. Hon hade säkert tappat bort sig nu också. Här inne fanns det nog riktiga vargar och inte varulvar...

Under tiden hade jag somnat. Ihopkurad mot stubben och med handen knuten som inför en fight. Medan solen sakta steg bildades daggdroppar över mina kläder och kylde ned min heta kropp.

Adele började fundera nu om det verkligen varit en bra ide att följa efter och leta efter Ethan. Hon frös något förfärligt och armen började värka smått. "Ethan?" ropade hon tyst ut då och då.
Det var morgon nu också, det blev något varmare med solen som värme henne och som lyste upp hennes röda hår.
Plötsligt långt borta såg hon en stubbe, men satt det någon bredvid den eller spelade hennes sinne henne ett spratt? Hon började skynda sig fram.

Jag mumlade något obegriplit i sömnen och snodde runt. Jag öppnade och stängde min hand några gånger innan jag slutligen fortsatte min lugna tupplur.

När Adele kom tillräckligt nära såg hon att det satt någon vid stubben. Och denna någon var Ethan. Även fast han sov.
Trots det kunde hon inte hejda sitt lättade "Ethan!". Hon var inte ensam längre...Hon kunde inte heller hindra sig för att slå armarna om honom.

"Vad!? Vad händer!?" skrek jag. Till min förvåning var det inte Tom som kommit för att döda mig. Det var Adele. Fasa och lycka kämpade för att vinna och till slut vann fasan. Jag for upp och drog darrigt fram en kniv. "Vad vill du...?" hickade jag fram och stirrade nervöst på henne. Hade hon kommit för att skjuta mig? Jag såg inga vapen. Kanske hade hon tänkt förgifta mig, men varför hade hon då varnat mig med en kram? Jag blev inte klok på det här!

Adele backade förskräckt undan då hon såg kniven. "Vad jag vill? Jag vill be om förlåtelse, jag borde inte ha bett dig gå, snälla kom tillbaka...". Hon såg och var inte alls lättad längre. Varför drog han kniv mot henne? "Jag har gått i timmar för att hitta dig...". Hon kom ihåg halsbandet och räckte fram det till honom.