Pirates, Ahoy! (Rollspel)

[Förlåt om jag stör, men kan man introducera en ny karaktär såhär sent? Det verkar roligt. Har ni läst Piratika förresten? Detta påminner om det ]

((Jag... jag har läst den. >_> Och jag försökte vara originell. XD Du får gärna vara med! 8D Men du måste liksom vara kille... >_> )

[Jack väntar på kaptenens svar... XD]

[Åh, I wanna join! *strunta i att vänta på svar*

Mall:
Rollare: Matizze
Namn: Cayden "Madslash" Ravenback
Kön: Kille
Ålder: 26
Utseende: (ledsen för den usla bilden men varken ord eller google bilder kunde hjälpa mig att beskriva honom TT^TT)


Bakgrund & Familj: Cayden växte upp på ett barnhem i slummen. Trots att han närapå aldrig släpptes utanför barnhemmets skyddande väggar kunde väggarna inte helt utesluta stanken och det var i den Cayden och resten av de föräldralösa barnen växte upp. Barnhemmet var inte av den tyranniska sorten utan av det mer humana slaget. Visst, ägaren gjorde det hela delvis för pengarna, och visst, det var sällan rent i de gamla mögliga sängarna men å andra sidan var det sällan rent någonstans i slummen. Man åt sin gröt, gjorde sina sysslor och sov helt enkelt.
Cayden fann redan tidigt i livet att han fascinerades av tanken på det som inte gick att se, och det var inte sällan som han plockade till exempel kvalster från sängarna och fångade in flugor i burkar för att vid första möjliga tillfälle kunna dela på dem med naglarna och öppna upp deras små kroppar för att kunna studera varje liten bit av djuren. Det hände även att de mindre barnen gråtandes berättade om hur Cayden stirrat länge och genomträngande på dem med ett växande leende, eller om hur han hade grabbat tag i en av deras armar och låtit sina fingrar glida över de blå streck som syntes under skinnet. Den absolut värsta gången var dock då köksan hittade sin vassa köttkniv liggandes blodig i närheten av en mycket makabert uppskuren strykarkatt som jamade svagt trots alla inälvor som låg utspridda över golvet. Ingen skulle någonsin glömma den incidenten och trots att alla visste att det var Caydens verk fanns det inga bevis som pekade mot honom.
Då Cayden vid 15 års ålder lämnade barnhemmet för sista gången drog både barn och skötare en lättnadens suck. Cayden själv brydde sig lika lite som vanligt och tittade inte ens tillbaka. Barnhemmet hade skaffat honom ett jobb som skeppsgosse vilket han aldrig dök upp på och vad som hände honom är det ingen som vet. Tre år senare dök han dock upp igen med extrema doktorkunskaper, den här gången i ett skjul precis vid hamnen.
Cayden bodde numer i det där skjulet där han tillbringade dagarna med att experimentera på sig själv eftersom han inte hade pengar till (alternativt var för snål) för att hyra in eller köpa någon annan. Hans gröna reptilögon är ett resultat av detta och det är även hans amputerade vänsterarm. Det var ungefär då som Cayden började inse farorna med att experimentera på sig själv och sökte sig till havs där han drev runt från skepp till skepp i ungefär ett år, utförde experiment och undersökningar på intet ont anande sjömän i den diskreta formen av skeppsläkare tills han slutligen mötte Rose. Rose måste ha varit det bästa och mest händelserika som hänt Cayden i hela hans liv. Han märkte snabbt att Rose inte brydde sig så länge han inte försökte sig på något på hennes besättning och den tysta överenskommelsen passade Cayden utmärkt.
Caydens ”hobby” är det dock få som vet om då han är en expert på att gömma den och i även den granskandes ögon verkar han vara vilken vanlig och tillitsfull skeppsdoktor som helst. Cayden har befunnit sig på skeppet i nästan fyra år nu.

Ev.Vapen: Eftersom Cayden ser sina doktorsföremål som vapen är han även tillräckligt bra på att använda sig av dem i strid att de lika gärna skulle kunna vara det. I sin doktorsväska bär han, förutom bandage och sånt, bland annat skalpeller, en större bredare kniv och en bensåg. Annars förlitar sig Cayden på sina kunskaper om tryckpunker.
Yrke: Skeppsläkare
Övrigt: Cayden tas lätt för en lättsam man men under sitt barnsliga sätt döljer sig 26 års visdom och erfarenheter.

Sådärja ^w^ Säg till om jag ska ändra något/ har fattat något fel/ inte får vara med TT^TT]

((Sorry. xD
Matizze, du är med!))

"Du jobbar som skeppsråtta, i sådana fall." Konstaterar Rose flinande. "Man lär sig lätt att akta fötterna på ett skepp, speciellt om man måste springa fram och tillbaka." Fortsätter hon, som faktiskt varit skeppsråtta. Gud, vilken tid det hade varit. Hektisk och krävande, tills man lärde sig att prioritera.

[AlexZz, inga problem! Vill helst vara kille ändå :p]

Mall:
Rollare: Jinx

Namn: Dominic "Hawkeye" Antares

Kön: Man

Ålder: 16 år

Utseende: Inte särskilt lång, men ganska bred över axlarna. Relativt mycket muskler och stora, trygga händer. Näsan är aningen böjd till följd av ett slagsmål, käkarna kraftigt markerade och munnen välformad. Ögonbrynen är mörka, vackert välvda måsvingar, och ögonen en underlig blandning av grönt, brunt och gult med täta svarta ögonfransar. Håret är mörkt och rufsigt och når ner till käkbenen. Huden är aningen gyllene.
Går som pirat för det mesta klädd i helsvart. Svarta byxor, svarta läderstövlar, svart skjorta och svart bälte. Han har fyra ringar i ena örat och tre i det andra, mest för showens skull. Dominic är själv inte lagd så mycket för det pråliga. Har dock ett silverkors i en läderrem runt halsen.

Bakgrund & Familj:Blev den efterlängtade sonen efter en lång rad av flickor. Sju stycken, närmare bestämt. Familjen är varken överdrivet fattig eller rik - typisk medelklass, borgarfamilj. Pappan är silversmed och saknade mycket länge en son som kunde ta över smedjan. Men oenigheter inom familjen (som Dominic ogärna talar om) gjorde att han blev förskjuten. Länge har han varit något av en dagdrivare som livnärt sig på småsysslor i hamnen, samtidigt som han mot en mindre summa fått information om hemmet. Senaste nytt var att hans far tillfälligt lagt något av sin stolthet på hyllan och höll på att lära upp en av döttrarna till silversmed.
Dominic hann stämma ett kort möte med sin mamma när han tillkännagav sitt beslut att åka till sjöss, och det var hon som hängde silverkorset om hans hals, som en talisman. Han älskar inget högre än sina många systrar, som ständigt vakat över honom.

Ev.Vapen: Dantes håller sig mestadels till knytnävar och har kroppen som redskap, något han råkar vara ganska skicklig på. Han är en ännu skickligare skytt tack vare den skarpa syn som givit honom namnet "Hawkeye" (och som ytterligare accentueras av hans rovfågelsögon och böjda näsa), så även en revolver finns till hands. Om så skulle behövas kan Dominic använda en dolk till sin vanliga närslagsmålsteknik - men han använder den ogärna.
"Lättare att få killen att se stjärnor ett tag eller skjuta honom på håll än att få tarmarna utramlandes på sina egna skor", som Dominic brukar säga.

Övrigt: Är ganska godmodig, om man inte råkar reta upp honom. Tal om hans familj eller konflikten med dem uppskattas inte det minsta. Skrattar lågt och försynt men rätt ofta. Försöker hålla sig undergiven men kaxigheten kan blossa upp oväntat. Ska precis söka plats på skeppet. Han hade hoppats på utkik, men råkar veta att platsen är upptagen. Föredrar då att vara andrestyrman, men hans praktiska erfarenheter på ett skepp är obefintliga, så det lär få vänta. Vid anfall bordar han hellre än sköter kanonerna eftersom han föredrar närstrid.

[Jinx snygg mall! Vad vill du att din char ska arbeta med? X3 ]

^ [Tack! Han kan ju inte särskilt mycket än, så jag tänker att han kan jobba som något slags allt-i-allo.]

Dominic tog ett kliv över en drucken man som låg utslagen framför dörren och steg in i den livliga baren. Dominic tvärstannade i dörröppningen, aningen ovan vid den totalt uppsluppna atmosfären. Han betraktade det nergångna rummet och de minst lika nergångna människorna i det innan han tvingades ducka för en förflugen vänsterkrok, som nog egentligen inte var menad för honom.

Tortuga, hade de sagt. "Vill du bli pirat, grabben, så är Tortuga rätta stället för dig." Dominic började ångra sitt något förhastade beslut och längtade tillbaka till fastlandet, längtade hem. Resan över vattnet till det ökända sjörövarnästet Tortuga hade inneburit våldsam sjösjuka och Dominic avskydde det. Han avskydde att känna sig svag och att inte vara herre över sina egna handlingar. Till exempel att inte kunna kontrollera impulsen att spy på kaptenens skor.

Dominic skakade på huvudet och gjorde en grimas. Det lilla missödet hade kostat honom hans få besparingar, samt ett idogt skurande av hela däcket. Om och om igen. Dominics händer glödde fortfarande - och ändå var de härdade efter arbetet i smedjan och hamnen därhemma. Nåja, förhoppningsvis skulle han lyckas bättre med den här kaptenen. Kaptenen ja. Dominic såg en lång ringlande kö, och sträckte på sig för att se över mängden av huvuden. Kaptenen var en smärt kvinna med många små mörka flätor samlade i en hästsvans. Hon var dock inte så feminin att någon skulle våga ifrågasätta hennes auktoritet, antog Dominic.

Efter några djupa andetag och en knuff i ryggen; "Öh, ska du in eller?", så tog Dominic äntligen modet till sig. En man mer eller mindre slungades från bortre änden av rummet och in i kön, varav de flesta i den föll som käglor. Dominic utnyttjade det allmänna tumultet och skyndade sig att ställa sig längre fram i ledet.

"Du jobbar som skeppsråtta, i sådana fall. Man lär sig lätt att akta fötterna på ett skepp, speciellt om man måste springa fram och tillbaka", hörde Dominic kaptenen säga.

Dominic lade en hand på axeln tillhörande en mindre rödhårig pojke som stod framför kaptenen.
"Du var färdig här va?" sade Dominic och vände sedan blicken mot kaptenen utan att vänta på svar.
"Jag skulle vilja skriva upp mig, mrs..." Dominic bet sig i tungan. "Kapten.... Öh, kapten vadå?"

Nattens bitande kyla från gatan utanför hade inte ens en redig flaska rom kunnat domna bort så när Cayden på ostadiga ben vinglar in på krogen är det enbart för värmens skull. För visst är det varmt på krogen, som alltid stinker Tortugas krogar av fuktigt varm svett och unken utandningsluft, inbäddad i andra kroppsvätskor och något som absolut inte kan tillhöra en människa.
Då Cayden tar stöd av både människor, bord och pelare för att ta sig till början av den slingrande kön bryr han sig inte särskilt mycket om vart hans svarta stövlar sätts ned vilket medför en hel den stönanden och sparkar som Cayden till synes omedvetet svajar undan från.

"Rosalinda!" utbrister Cayden då han har lyckats ta sig fram till sin maskulint klädda kapten och gör ett halvhjärtat försök att slänga sig om halsen på henne. Självklart vet han att hon inte heter Rosalinda men på senaste tiden har Cayden funnit stort nöje i att göra sig lustig över kapten Pelters usla namnminne. Och alkoholens påverkan var mer än skäl nog till att han skulle ha lämnat artigheten kvar i sin hytt.
"Jag skulle vilja skriva upp mig, mrs..." redan där känner Cayden hur hans mungipor kröks upp i ett leende så brett att det gör ont. Mrs? Pelter? Inte en chans. Inte den kvinnan inte. "Öh, kapten vadå?" Nu kan Cayden inte hålla sig längre utan brister ut i ett högt, skällande skratt. Hans kropp, som inte verkar kunna klara av att stå upprätt och arbeta med magmusklerna samtidigt faller ihop och han fortsätter sitt tillnärmelsevis sinnessjuka skrattande på det smutsiga golvet.
"An... anställ honom", flämtar han sluddrigt med tårarna rinnande. "Ni två är som gjorda för varandra, kapten!"

Jack smet ut från värdshuset och sprang till sin egna lilla gränd där han hade levt. Han packade ihop sina få värdesaker och la sig för att få lite sömn.