Ofelia och Johanna [SV]

LÄNGTAR !!!! tills nästa del !!!!!
ÅHH fortsätt!!! hhihi kan du inte göra en till dubbel del !! jag vill veta vad som händer med Ofelia och Draco!

Okej! Nice! Lägg ut den, är du snäll! För jag antar att man får lägga ut icke-HP-fanfics också?
Tack så mycket!



Hehehehe... Vi får se!

Hejsan! Vet ni en sak? JAG FÅR SOMMARLOV IMORGON, HOPP HEJ! Det betyder att jag kommer att kunna skriva ännu mer, haha!
Och bara för det, så är jag extra generös och postar en till dubbeldel! Enjoy!

P.S Passa på lite, ni som inte brukar kommentera, jag bits inte! Det skulle vara kul att höra lite kritik också, jag vill förbättra mig så att ni kan få njuta ännu mer av mitt skrivande!

JOHANNA

Det var riktigt kul på frukosten den morgonen när Pansy kom in i stora salen. Alla skrattade, och ingen kunde motstå att ta bilder så efter frukosten visste hela skolan om Pansys läge men ingen hade någon aning vem som gjort det och Johanna var smart nog att hålla tyst. Till och med Draco skrattade åt Pansy lade Johanna belåtet märke till.

"Snyggt." hörde Johanna viska i hennes öra. Det var Cedric.
"Haha, tack, jag visste väl att hon skulle passa som djävulen." Han skrattade avslappnat och gick sedan och satte sig vid Hufflepuffbordet.
"VAD var det där om?" frågade Sara genast och Johanna fick hålla sig för att inte skratta. "Han heter Cedric Diggory?"
"JA, men det visste jag väl." sa Sara ivrigt. Nu hörde de omkring dem vid bordet också på. "Men vad sa han till dig, är ni på g eller?" alla tittade intresserat på Johanna och log mot henne.
"Öh.. va.. hm.. nej.. jag måste gå..." hon visste inte riktigt vad hon skulle säga när Fred såg på henne. Han såg ut som en ledsen hundvalp. Puppyeyes.

Johanna svor för sig själv och sprang ut ur salen. Varför hade Cedric kommit exakt då, mitt framför Fred? Hon sprang så långt bort hon kunde och hamnade i Vid-Behov-Rummet på femte våningen. Där fanns en säng, en brasa, en bokhylla och dagens the Daily Prophet framlagt åt henne.
Hon lade sig ner på sängen och somnade bums.


Hon väcktes av någonting. Nån petade på henne. Hon satte sig långsamt upp och märkte att brasan brunnit ner. Men vem var det som petade på henne? Hon såg sig långsamt omkring och upptäckte till sin fasa vem det var.
Personen hade horn, och såg på henne med elaka ögon.
Det var Pansy.

OFELIA

Att konfronteras av alla slytherinelever var defenitivt inte vad Ofelia hade lust att göra. När hon steg in i elevhemmet stod alla samlade i en ring runt Pansy, och försökte hitta en motformel på hennes utseende, utan framgång.
Så fort de märkte att Ofelia anlänt vände de sig om och såg på henne med hotfulla blickar. Pansy var den första att ta till orda; "Vad hände egentligen?" röt hon ilsket. "Varför hindrade du mig? Är du helt från vettet?"
"Eh... jo, jag trodde..." Ofelia var verkligen dålig på att ljuga, men som tur var kom Draco till hennes räddning;
"Du fattar inte vilket trubbel vi skulle hamna i om vi orsakade dödsfall?" frågade han syrligt. Pansy blev betydligt mer undergiven när Draco tilltalade henne. "Fattar du vad de skulle gjort om du hade dödat gryffindoraren? Du skulle ju inte kunna hjälpa till så mycket om du blev relegerad." Alla var tysta. Ingen vågade säga emot Dracos argument.
"Då så." sa han och satte punkt för diskussionen. Efter någon minuts tystnad var det en tredjeårselev som tog till orda;
"Så vad gör vi med Pansy och hennes...utspökning då?"
Draco svarade först.
"Ja... eftersom ingen av våra motbesvärjelser fungerade, antar jag att hon får gå till den som utförde förtrollningen."
Pansy gav ifrån sig en irriterad fnysning, men lydde sedan Dracos ord. Ofelia tänkte att det måste vara skönt att vara ledare, om alla hade sådan respekt för en. Alla andra återgick under tystnad till sina tidigare sysselsättningar, och Draco bad att få prata med Ofelia ensam.

De gick till en tom sovsal, och så fort de var utom hörhåll bara flög orden ur munnen på Ofelia.
"Tack så himla mycket för att du räddade mig där ute! Jag är verkligen värdelös på att ljuga..."
"Haha, det var inget. Det är ganska skönt att de lyssnar på en när man vill." sa Draco med ett leende.
"Ja... var det något speciellt du ville?" frågade Ofelia när hon märkte att han inte verkade riktigt klar.
"Jo, eh... juste. De -eller snarare vi- planerar att testa en ny inväg för du-vet-vem om några dagar, och vi måste komma på en plan för att stoppa eller sakta ner arbetet. Jag tror inte det är stor risk att de lyckas, men man vet ju aldrig..." och Draco berättade om planen. I kort gick den ut på att de skulle försöka bryta sig igenom skyddsfältet genom mörka skogen. De avtalade att de skulle talas vid senare när de fått veta mer om tid och plats.

När Ofelia någon stund senare gick genom en korridor möttes hon av en något butter Pansy Parkinson. Hon var vanlig igen, så Johanna hade tydligen gått med på att förvandla tillbaka henne till sist. "Pansy, skönt att du har fått tillbaka ditt utseende." Ofelia tvingade sig själv att låta intresserad, och var egentligen inte glad att Pansy var tillbakatrollad.
"Samarbetade Johanna?"
"Ja..."svarade hon. Ofelia visste att Pansy egentligen ville berätta allt, och Ofelia blev tvingad att låtsas vilja prata. Motvilligt kastade hon sig in i ett Pansy-tjej.snack. "Berätta. Vad hände?" ´
"Jo... hon trollade mig tillbaka, men på ett villkor..." Pansy gjorde en grimas.

aaaaaaah asså nu blir jag spänd jag vill veta vad villkoret är !!!! xD ååh gud nu har jag " Ofelia och johanna längtan" tills nästa del!
JAAA DU HAAR LOOOV ÄNNU MER FANFIC!

Tack
Kommer en ny del NU!

Hej! Här kommer en ny del ur Johannas synvinkel, happy reading!
Läs och kommentera gärna!

JOHANNA

Johanna log nöjt när Pansy lämnade rummet. Hon hade gått med på att trolla bort de fula hornen men bara på ett villkor, att Pansy berättade sina känslor för Draco.

Hela skolan hade länge vetat om Pansys hemliga kärlek för Draco. Det var så tydligt så att t.o.m. McGonagall fällt kommentarer om Pansys "fånighet" som professorn kallade det.
Johanna som alltid älskat att leka matchmaker såg sin chans, och sa det.
"Okej, Pansy, bara på ett villkor. Berätta för Draco."
"Berätta vad?" hade Pansy sagt och rodnat.
"Äh, Pansy, sluta leka, berätta om vad du känner för honom"
Pansy hade suttit tyst i flera minuter, bett Johanna att ta bort utstyrseln och sedan lämnat rummet.

Johanna var nöjd med dagens arbete och började muntert plocka ihop sina saker. Hon lämnade Vid-Behov-Rummet en kvart senare och tog sig från femte våningen uppåt. Men när hon kom till den Tjocka Damen så låg någon utanför och sov.
"Öh... Ursäkta?" Johanna skakade om personen.
"Va?" utbrast någon yrvaket och Johanna blev riktigt förvånad över vem det var. Det var Draco.
"Draco, vad gör du här?" hon hjälpte honom upp. "Klockan är... öh jag jag vet inte..." hon såg ner på sitt armbandsur. "KVART ÖVER TRE?"
"Johanna!" avbröt Draco henne. "Var har du varit?"
"Öh.. jag somnade i Vid-Behov-Rummet."

Draco granskade henne långsamt. Hans ansiktsuttryck var varmt och han såg lugn ut. Han doftade svagt av rakvatten och hade inte sin Hogwartsklädnad på sig, utan bara ett par jeans och en vit T-shirt. Han såg på henne med outgrundlig blick.
"Draco, vad står på? Vad ville du prata om?" hon lade tafatt en hand på hans arm.
"Öh... jag vet faktiskt inte.... ehm..."
"Okej Draco, men vill du komma in? Jag kan säkert lura in..." Men längre kom hon inte. Draco hade lutat sig fram och kysst henne. Hans kyss var varm och öm och Johanna visste inte vad hon skulle göra. Han släppte inte taget om henne och långsamt smög hon in i hans famn och de var nära varandra. Draco slutade knappt kyssa henne för att andas och snart blev båda andfådda. Tillslut släppte han henne.
"Vad i Merlins...?" började Johanna men Draco hann före.
"Nej, det är inte du." sa han högt.
"Va?"
"Johanna, glöm att det här hänt okej? Jag var bara tvungen att se... jag är så förvirrad... men du är inte den rätta... förlåt... vi är bara vänner." han gav henne en kram och försvann sedan nerför trappan... bort.

Johanna var totalförvirrad men hon klämde fram lösenordet, klättrade in och somnade på en av fotöljerna framför den nästan nerbrunna brasan. Utanför fönstret började snöflingorna falla ner. Hogwarts ägor började långsamt förvandlas till vita och sjön reflekterade den stjärnbeströdda natthimlen.
Det var den första december.

Dani jag älskar verkligen den här berättelsen, du är ju grym!

Åh tack så hemskt mycket, pal!
Här kommer mer

Hiyall! Här får ni se hur det går med Pansy och Draco då... Hehehehe...
Kommentera gärna!

OFELIA

Så det var alltså villkoret. Pansy var alltså tvungen att berätta för Draco vad hon kände. Det var egentligen redan välkänt för alla, och Ofelia skulle inte bli förvånad om Draco också visste, men Pansy hade ändå aldrig muntligt uttryckt dem för honom. Ofelia försökte sitt bästa med att uppmuntra henne, och verka som om det inte var något stort. Pansy sade till sist att hon skulle säga det senare, och de somnade.

När de vaknade nästa morgon var marken utanför fönstret förvandlat till ett vitt, gnistrande vinterlandskap. Ofelia hade såklart sett snö förut, men blev ändå överrumplad över skönheten, och satt bara i fönstret och njöt hela morgonen. Efter ett tag kom hon på att lektionen skulle börja inom kort, och fick plötsligt väldigt bråttom efter morgonens filosoferande. Dagen flöt på som vanligt, och när hon kom tillbaka efter middagen hejdade hon sig i förmaket till uppehållsrummet. Hon hörde Pansys röst, som inte var uppskruvad som vanligt, och Dracos röst. De verkade prata om något allvarligt. Först trodde hon att det handlade om uppdraget, men kom efter en stund ihåg Pansys löfte. Ofelia visste att det var fult att tjuvlyssna och att andras känslor var deras ensak, men kunde bara inte förmå sig att gå därifrån. Detta var bara för spännande, romantiskt, känslosprakande, evolutionerande! Hon makade sig närmare, och hamnade sittandes bakom en gardiglänga, lyssnande till samtalet de hade.
"Jo... det är en sak jag måste berätta..." började Pansy trevande. "Du vet det säkert redan men jag måste säga det ändå... det var en överrenskommelse... äsch strunt i det"
Båda suckade. Draco suckade för att Pansy bara babblade, och Pansy på grund av nervositet.
"Ja... vad vill du säga?" frågade Draco. Inte så sentimentalt tonläge men ändå... Ofelia lyssnade intensivt nu. Gud vad spännande! tänkte hon, med ett småleende på läpparna. Pansy tog ett djupt andetag. "Jag... är kär i dig. Så är det." nu var det sagt. Den kvävande tystnaden hängde tungt i luften. Pansy var den första att bruta tystnaden;
"Så... vill du bli ihop eller?" Pansys röst var nästan triumferande, som om hon redan vunnit. Ofelia blev påmind varför hon hatade Pansy.
"Jag har misstänkt det ett tag nu faktiskt..." sade Draco eftertänksamt. Ofelia hörde bara på tonläget att han inte såg henne i ögonen nu.
"Och...? så du svarar ja?" Pansy frågade om bekräftning.
"Eh... nej."
Ofelia hade tyckt att svaret varit så självklart att det tog någon sekund att fatta att han nekat. Pansy flämtade förvånat till.
"Jag vet inte hur jag ska säga..." fortsatte Draco "... men det är någon annan..." svaret hängde kvar i luften ett tag. Sedan reste sig någon, förmodligen Draco. Ofelia satt fortfarande kvar och begrundade svaret. Hade han någon annan? En hemlig kärlek? Efter några sekunder kom Ofelia på att stegen var på väg åt hennes håll, mot utgången. Hon tryckte sig mot väggen för att Draco sedan skulle passera bara några centimeter ifrån henne.

När Draco stängt dörren efter sig gick Ofelia försiktigt fram till Pansy. Hon stod med ryggen mot Ofelia, lutad mot ett bord. Förmodligen grät hon. Även om de var fiender eller vänner var det alltid svårt för Ofelia att se någon gråta, och hon förberedde sig för att inte få en konstig min i ansiktet när Pansy skulle visa sina rödgråtna ögon. När Pansy hörde steg bakom sig vände hon sig om.
"Vad gör du här? Var du här hela tiden?!?" frågade hon hälften chockerat, hälften maniskt. Ofelia blev förvånad när hennes fantombild av den rädgråtna Pansy inte stämde överens med riktiga Pansy.
Hon verkade inte förvtivlad, utan mer irriterad över att någon lyssnat.
"Ja... jag kom precis in.. alltså, jag hörde inte så mycket... bara det sista och..." Ofelia tog en suck, och samlade sina ord. "Pansy... jag är så ledsen." Hon var berädd på att ta emot en kram, men Pansy bara såg på henne och susade sedan förbi, och lämnade en förbryllad Ofelia kvar ensam i sällskapsrummet.

stackars Pansy ! men jag tyckte ndå det där med Draco och Johanna var gulligt !

vill läsa meer!"