Homo Bestia (5 rollare)

(Just det, Jaaake! Tur att du är här för att hålla reda på mina namn >.<' )

((det kan vara mitt jobb, att hålla reda på folks namn xD))

(Vet du, det behövs verkligen sådana!)

Jag lutade mig tungt mot ett träd och pustade ut. Jag kunde fortfarande se gläntan där jag gått i fällan. Det här skulle ta för evigt! Jag rynkade ilsket pannan och skällde ut mig själv inuti mitt huvud. I den här takten skulle jägarna vara ifatt oss på nolltid.

((Haha c )

Jag stannade också upp.
"Kan du gå snabbare?" frågade jag och försökte att inte låta snäsig. "Eller så kan vi gömma oss, och vänta tills de har passerat, om de inte upptäcker oss, vill säga."
jag tittade hela tiden otåligt bort mot gläntan, beredd att springa för livet i vilket ögonblick som helst.

Jag släppte ofrivilligt ut en liten morrning. "Nej, det kan jag inte! Okej, mitt ben är helt förstört!" sade jag ilsket och blängde på henne. Sedan skakade jag på huvudet. "De är jägare, de kan sådant här. De kommer inte att sluta förrän de har oss. Så antingen dödar vi idioterna, eller så ser vi till att dra härifrån, vilket jag knappast kan!"

Jag gillade inte tanken på att döda någon, men samtidigt viskade en röst i bakhuvudet: Vad har du för alternativ? Vad är det för skillnad mellan att döda en människa och ett djur? Och de tänkte döda er.
"Men de har vapen, har du det? Och om du knappt kan gå, hur ska du då kunna slåss?" fräste jag.

"Vem sade något om att slåss...?" svarade jag med ett slugt flin. "Allt vi behöver är några fällor". Jag sneglade på henne. Sedan böjde jag mig ned och plockade upp en pinne. Jag drog med ett finger längs kanten på den och log när små flisor gled av. "Okej, jag vässar några pinnar till spjut, du samlar stenar. Sedan klättrar vi upp i ett träd och genskjuter dem. Om vi anfaller alla på en gång så hinner de inte skjuta oss."

Ett leende spred sig över mina läppar. "Smart."
Jag vände mig om och med böjd rygg letade efter lämpliga stenar på den mossklädda marken. Jag använde kjolen på min trasiga klänning som påse.
En plötslig tanke slog mig och jag vände mig mot Jake. "Förresten ... hur ska du kunna klättra upp i ett träd?" frågade jag och sneglade på hans ben.

Jag flinade också. "Vad kan jag säga, vargar är smarta", svarade jag nöjt och haltade bort till ett träd där det låg extra många pinnar. När Lara ställde sin fråga stannade jag upp och tittade upp på himlen. Sedan ryckte jag på axlarna. "Jag har trots allt två fungerande armar och ett ben. Jag klarar det".

"Säger du det, så", svarade jag.
Nästan omedelbart efter det hörde jag grenar som knäcktes en bit bort, arga rop och ljudet av fotsteg som snabbt närmade sig.
Jag såg mig om efter ett träd att klättra upp i och hittade ett. "Kom!" väste jag till Jake och sprang mot trädet.